A Scanner Darkly (2006)

A Scanner DarklyMed anledning av recensionen av Richard Linklaters Slacker för ett tag sen kommer här ytterligare en gammal text om en annan Linklater-rulle. Den här gången handlar det om A Scanner Darkly som kom fem år efter Waking Life och den har animerats med samma teknik som användes i den.

Jag hade väl en del förväntningar på den här då jag gillade Linklaters Waking Life, som även den använder en liknande teknik med riktiga skådisar och efterhandsanimering. Men tyvärr jag tyckte A Scanner Darkly var en ganska tom och platt film. Jag fick lite samma känsla som när jag såg den animerade franska filmen Renaissance.

Om man jämför med Waking Life så tyckte jag animeringen i den var mer levande. Jag gillar inte riktigt när man så tydligt ser att det är en bildbehandlad Keanu Reeves eller Woody Harrelson. I Waking Life var det inte lika tydligt. Det kan ha berott på att det inte var lika kända skådisar i den kanske, men jag tyckte animeringen i Waking Life var skönare, mer flytande, mer levande som sagt. Framför allt är det bra mycket mer njutningsfullt att se bra ”riktig” animerad film såsom bra anime, t ex Nausicaä eller Akira. Det ger en helt annan känsla. Nu blev det liksom varken hackat (på riktigt) eller malet (animerat).

Historien i sig (som ju bygger på en roman av Philip K. Dick) är bra och det hade kunnat bli en mycket bra film. Det handlar om ett framtida samhälle där ca 20% av befolkningen är beroende av en drog kallad Ämne D. Myndigheterna övervakar allt och alla och paranoian är stor, och den blir inte mindre av drogen. Tyvärr får jag känslan av en amatörfilm gjord av några kompisar i L.A. under ett sommarlov. Jag irriterar mig på Robert Downey Jr som snackar och snackar men inte får nånting sagt. Men historien i sig och vissa bra partier i slutet räcker för knappt knappt – knappt godkänt. (Min kommentar: om jag tyckt likadant om A Scanner Darkly om jag såg den idag så hade jag nog delat ut en tvåa, men jag var snällare 2007 då jag skrev om den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

SFF13: Parkland

sff_logoParklandTitel: Parkland
Regi: Peter Landesman
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag blev medlockad till Parkland av Fiffi. Det jag visste om filmen var att den handlade om mordet på John F. Kennedy, fast kanske inte direkt om själva mordet utan om händelser och personer lite i periferin. Jag tyckte det passade ganska bra. Dels är mordet spännande i sig. (Spännande kanske är fel ord, men det känns så eftersom det ligger så långt borta, både i tid och plats.) Dels hade jag precis läst ut Stephen Kings senaste tegelsten 11/22/63 som handlar om mordet med en tidsresetwist.

Parkland är namnet på sjukhuset där man förgäves försöker rädda livet på JFK. Det är också hit man för Lee Harvey Oswald (mannen som har pekats ut som den skyldige) efter att han blivit skjuten av nattklubbsägaren Jack Ruby dagen efter mordet.

Under filmen får vi följa en mängd personer: läkarna som arbetade på Parkland, Secret Service- och FBI-agenter, Abraham Zapruder (som råkade filma hela mordet med sin hemvideokamera), Lee Harveys mor Marguerite och hans bror Robert. Jag kan tycka att det är lite väl många personer…

För mig lyckas filmen aldrig få till nån nerv eller spänning. Jag förstår tanken med att se på det hela ur en annan synvinkel. Att se hur händelsen påverkar andra personers liv. JFK och hans fru Jacqueline är inte ens bifigurer. Ett problem för mig är dock att jag aldrig får känslan av att jag är med, där och då. Den digitala kameran skakar och hoppar i början av filmen. Det klipps nåt enormt, för att skapa nerv antar jag. Vi får träffa typ 50 personer inom fem minuter och alla pratar i mun på varandra. Vi får se många män i svarta kavajer och smala slipsar som hoppar in och ut ur bilar. Dessutom gjorde utseendet på själva filmen att jag fick känslan av nån som alldeles nyligen hade åkt till Dallas och nån studio för att filma. Lite samma problem som Michael Manns Public Enemies hade, dvs att tidskänslan försvinner.

Med ovan sagt så fanns det ändå en del att gilla. Bl a var skildringen av kaoset som uppstod efter mordet bra gjord. Man var inte förberedd på nåt sånt här. Många är yra i mössan och man frångår vanligt protokoll. Bästa scenerna i filmen är kanske när först en lokal rättsläkare vägrar låta Kennedys kropp att lämna sjukhuset innan man utfört en obduktion samt den efterföljande smått parodiska sekvensen när agenterna försöker få ombord kistan med Kennedy ombord på Air Force One.

Och med ovan sagt så kan jag ändå inte ge mer än en tvåa till Parkland. Jag känner att den redan börjar sippra ut ur mitt medvetande. Som tur var hann jag skriva ner vad jag tyckte nu.

2+/5

Om visningen: Under den sista veckan på festivalen var det klockslaget 18.30 som  gällde för mig. Tre kvällar i rad, tre filmer som alla började 18.30. Parkland visades lämpligt nog på Park, som ju tyvärr inte har världens mest bekväma säten. Träsmak! Jag kom i hyfsad tid och hann grabba det sedvanliga 7-Eleven-kaffet på vägen. Det var gott om plats när vi gick och det blev väl aldrig helt fullt men nästan. När jag tog av mig i bara t-shirt (jag tycker ofta det är varmt i salongerna) tyckte Fiffi att det var för kallt och använde sin jacka som filt. Annat värt att notera var att killen som satt bredvid mig uppenbarligen hade skakat om sin läsk en del. När han öppnade den sprutade det ut och träffade mig på handen. Jag sa inget.

****

Kolla nu in vad Fiffi tyckte om Parkland. Var det värt att sitta en och en halvtimme i Parks tortyssäten? Även Movies – Noir har skrivit om filmen.

Argo

ArgoTitel: Argo
Regi: Ben Affleck
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av det svenska filmprogrammet Kino där man pratade om filmer som inte återger verkliga händelser korrekt. T ex har samtliga filmer som nominerats till en Oscar för bästa film i år kritiserats för detta. En annan Oscarsnominerad film som kritiseras för samma sak är Searching for Sugar Man där ju regissör Bendjellouls helt klart inte återger det som hände som det faktiskt hände. Åtminstone har en del av hela historien helt utelämnats. Just i fallet Searching for Sugar Man blir det på ett sätt värre då filmen är en dokumentär. Fast grejen är att jag inte ser den som en dokumentär, inte en vanlig dokumentär i alla fall. Det är en berättelse helt enkelt, och regissören har valt att berätta den på det sätt som ger mesta och bästa effekt. Om filmen hade varit en spelfilm hade folk inte alls klagat lika mycket. Då hade man sagt att den baseras ju bara på en sann historia. Nu är den gjord som en dokumentär och då blir kritiken skarpare.

Hur som helst, jag tycker det här ämnet är riktigt intressant. De filmer som Kino tog upp var Lincoln, Django Unchained och sist men inte minst – Argo som jag nu har sett.

Argo handlar om räddningsoperationen för att få hem sex amerikanska diplomater som flytt till den kanadensiska ambassadörens hem i Teheran efter att den amerikanska ambassaden stormats av iranska studenter. Ben Affleck spelar CIA-agenten som får uppdraget att rädda de sex. Flera förslag för hur det ska gå till presenteras (cykla till Turkiet t ex, tjena Göran Kropp!) men Affleck gillar inte nåt. Han väljer den minst sämsta idén: att låtsas vara ett filmteam som är på plats för hitta häftiga ställen att spela in sf-filmen Argo på. Sagt och gjort, Hollywood, i form av Alan Arkin och John Goodman, anlitas för att göra bluffen trovärdig. Man skriver filmmanus, har auditions och kick-off-party. Sen åker Affleck iväg till Teheran för att hämta hem sitt ”filmteam” där alla har sin roll färdigskriven för sig. Nån ska vara är filmfotografen och nån en annan ska föreställa regissören.

Kritiken mot Argo var bl a att man förenklar bilden av Iran (alla hatar amerikaner!) och förminskar Kanadas insats när det gäller räddningen av amerikanerna (det var Affleck som gjorde allt!). Haha, ja, så här i efterhand så… visst, kritiken är förmodligen berättigad. Men det är ju för fasiken en film (inte en dokumentär!) och då får man ju ta sig friheter, eller hur?!

Filmen är till en början inte speciellt spännande och är en lite annorlunda blandning av thriller och komedi. Det är en film om hur det funkar i Hollywood. Alan Arkin och John Goodman spelar sköna cyniska snubbar som vet hur man får igång lite buzz kring en film, och vad viktigare är, får in pengar. Jag vet inte riktigt vad filmen går ut på egentligen? Är det en film om de sex amerikanerna eller om filmindustrin eller bägge? Svaret är nog bägge. Även om filmen kanske inte är speciellt spännande till en början så är den välgjord och med bra skådisar. Det är en hel del skönt snack från politiker och agenter (både från filmbranschen och CIA). Det är underhållande.

Avsaknad av spänning var det. De kanske sista 25 minuterna gottgörs detta med råge. När Affleck är på plats och flyktförsöket planeras och sätts igång är det nervigt värre. Det hela stegras mer och mer och på flygplatsen är det på topp. Det är rena Hitchcock-upplägget. Gastkrammande. Och givetvis fullkomligt over the top och inte alls som det gick till i verkligheten (då man tydligen kom igenom säkerhetskontrollen och ombord på planet helt utan problem). Men jag är glad att man gick over the top för det var dessa nagelbitande sista minuterna av filmen som gjorde att den fick en svag fyra till slut.

En sista fråga: När har Argo premiär?

4-/5

PS. Kul att jag (till slut) kände igen Clea DuVall från den mycket bra men tyvärr efter två säsonger nedlagda serien Carnivàle som en av diplomattjejerna.

%d bloggare gillar detta: