Tully (2018)

På IMDb är Tully listad som en komedi. Hmm, det skulle jag säga är lite missledande. För mig är filmen på gränsen till en psykologisk skräckis. Ok, IMDb anger även drama som genrebeteckning. Så det ska alltså vara en dramakomedi. Jag tycker inte det stämmer heller. Filmen inleds i alla fall med en ångestfylld scen där en höggravid Charlize Theron ska skjutsa sin son och dotter till skolan. Sonen får nån slags panik när ”den vanliga” parkeringen är full. Han börjar sparka på sätet och skrika. Theron skriker tillbaka, dottern börjar skrika. Det är kaos. Om jag hade varit i bilen hade jag hoppat ur fortare än kvickt. Själv blir jag störd av det smaskande ljudet från nån som äter ett äpple i andra änden av kontorslandskapet på jobbet.

När bebisen väl är född blir ändå allt lättare för Therons rollfigur Marlo. (Marlo? Vad är det för namn på en tjej? Italienskt?) Eller nej, det blir förstås inte lättare. Det blir värre. Marlos man Drew (spelad av en perfekt castad Ron Livingston) jobbar, och när han inte jobbar är det hörlurar och tv-spel som gäller. Sonens skola klagar och anser att sonen behöver en stödlärare, en stödlärare som ska bekostas av Marlo och Drew. Hemma är det ostädat kaos, spillda glas och fryspizza.

Men så kommer en ljusning. Marlos välbärgade bror Craig (Mark Duplass) erbjuder en lösning i form av en night nanny som tar hand om bebisen nattetid så föräldrarna får sova, förutom när det ska ammas. Marlo lever upp, får tillbaka glöden, och blir typ bästa kompis med nattbarnvakten (som spelas spralligt av Mackenzie Davis).

Jag gillar att filmen känns rå och naturlig. Den har en ärlighet som känns. Det finns ingen bad guy här. Marlos man Drew är en ordinary Joe som väl gör så gott han kan. Men visst, han hade kunnat vara mer stöttande och snappa up saker och ting och nån gång lyssna istället för att sätta på lurarna sina.

Charlize Theron är väldigt bra som Marlo. Hon är annorlunda (nähä!) jämfört med Atomic Blonde men ändå en naturkraft på ett liknande sätt. Jag har aldrig varit jätteförtjust i henne som skådis men i Atomic Blonde och här funkar hon väldigt bra.

Hur var det komedin då? Nja, jag skrockade väl till nån gång kanske, men mestadels är det här ett rent drama eller t.o.m. en sort psykologisk thriller kanske.

I sin genre, livspusselgenren (?), är den väldigt bra, kanske en av de bästa nånsin. Det är välgjort allting. Den levererar sanningar. Skådisarna är på topp. Grejen är bara att det inte riktigt är min genre – eller så gillar jag de brittiska varianterna mer – men i sin genre är det förmodligen en av de bästa så jag delar ut betyget ”helt ok”. Kanske spelar det även in att jag avskyr ordet livspusslet, ett ord som för övrigt är ett registrerat varumärke.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in de andra filmspanarnas hyllningar av filmen.

Fiffis filmtajm-Fiffi
The Nerd Bird-Cecilia
Har du inte sett den?-Carl
Svenska Filmakademin-Fredrik
Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia

Adaptation. (2002)

Borta hos Fripps filmrevyer är det komiska söndagar som gäller. Själv funderar jag på att börja med Söndagar med Bergman (gubben fyller ju 100!) som ett sätt att få in mina gamla preblogg-texter om Bergman-filmer på bloggen. Det temat börjar dock inte denna söndag eftersom jag idag har grävt fram en gammal text om en av de filmer som Henke skrivit om under sitt söndagstema. Det handlar om Adaptation, en film i regi av Spike Jonze och med ett manus skrivet av geniet (?) Charlie Kaufman.

Manusförfattaren Charlie Kaufman och hans påhittade tvillingbror Donald (även han manusförfattare) har tillsammans skrivit manus till filmen Adaptation som handlar om manusförfattaren Charlie Kaufman (Nicolas Cage) och hans tvillingbror Donald (Cage). I filmen kämpar Charlie med att skriva ett filmmanus som ska baseras på Susan Orleans (Meryl Streep) bok The Orchid Thief som ju också manuset till filmen Adaptation, som jag just sett, delvis är baserat på. Ni hänger med, va? En skruvad och väldigt rolig film där man dock kanske inte får ihop slutet riktigt ordentligt. Cage, Streep och Cooper (som spelar orkidé-tjuven) är alla strålande. En klar 4/5. Se snarast.

Några dagar efter att ha skrivit om Adaptation på det filmforum jag hängde på så läste jag en av de andra medlemmarnas recensioner (Achtung hette medlemmen) och då fick jag anledning att lyfta filmen än mer eftersom jag då insåg att slutet var om inte genialt så i alla fall kongenialt. Ett slut som jag ju var lite besviken på omedelbart efter visningen. Här är mitt svar till Achtung inklusive vad som skulle kunna betraktas som en spoiler.

Achtung, jag tyckte Adaptation var suverän, och då speciellt inledningen! Den första scenen när Kaufman käkar lunch och ska imponera för att bli anlitat att skriva manuset till boken är ju helskön. Cage är mycket bra och man känner knappt igen honom. Samspelet med sig själv som tvillingbrorsan är roligt. Jag håller med om att bara vara annorlunda räcker inte för att göra en bra film. På min lilla beskrivning av filmen (och andras också för den delen) är det lätt att man fokuserar på just det annorlunda och skruvade manuset. Men för mig funkar filmen som en helhet också.

S
P
O
I
L
E
R

En sak jag tänkte på var att Achtung nämnde att just slutet med lite action var välbehövligt. Själv blev jag först lite störd över att man inte kunde lösa det hela utan ett thriller/action-slut som vanligt. Sen tänkte jag lite på vad Kaufman pratade om i sitt lilla tal på lunchen i början av filmen. Han ville inte förstöra stämningen från boken genom att lägga in sex, biljakter, action, osv i manuset. Och han är väldigt bestämd på just den punkten. Vad händer i slutet av filmen? Jo, precis! Det är just det som kommer: sex, biljakter, krokodiler och action. Hehe, strålande!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vacation (2015)

VacationEnda anledningen till att jag till slut gav vika och kollade in den nya Vacation-filmen var att den hade hyllats en del (en hel del!) bland mina filmspanarvänner. Jag har sett originalet och gillade inte den alls. Den fick bara ett och ett halvt ynka litet skutt i betyg. I denna den femte filmen om den semestrande Griswold-familjen är det dags för den nu vuxna sonen Rusty (Ed Helms) att göra entré som familjefar. Här ska åkas till Walley World! Resten av familjen är givetvis inte nöjda, men Rusty står på sig och av bär det. På vägen hinner man bl a hälsa på hos Rustys syster och hennes man (Chris Hemsworth).

Nej, ja, nja, mja, det här var ju inte så roligt. Det är väl bara att konstatera att det inte är min typ av humor. Jag vet inte om jag har sett för lite sån här humor för att den liksom ska fastna, eller för mycket så att det bara blir trött. Jag roas i alla fall inte speciellt, hur mycket nu än Hemsworth bjuckar på sig själv.

Det är en upprepning av den första filmen, men här är det faktiskt ändå lite roligare, lite lägre nivå på skämten, aningen bättre. Jag gillade bilderna som visades under för- och eftertexterna. Här hade man twistat till det på ett bra sätt. Musiken var dock fullkomligt usel.

En sak jag uppskattade var när fru Griswold (Christina Applegate) sveper en öl och ska klara av en hinderbana när familjen har stannat till vid hennes gamla college. En försmak för vad vi får se i den nu aktuella Neighbors 2: Sorority Rising? Applegate tycker jag för övrigt oftast är charmig. Kanske nostalgi från Våra värsta år?

Kanske hade jag gillat den mer om jag upplevt den i en skrattande biosalong, men jag delar ändå ut en tvåa så det är en förbättring jämfört med originalet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

SFF13: Parkland

sff_logoParklandTitel: Parkland
Regi: Peter Landesman
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag blev medlockad till Parkland av Fiffi. Det jag visste om filmen var att den handlade om mordet på John F. Kennedy, fast kanske inte direkt om själva mordet utan om händelser och personer lite i periferin. Jag tyckte det passade ganska bra. Dels är mordet spännande i sig. (Spännande kanske är fel ord, men det känns så eftersom det ligger så långt borta, både i tid och plats.) Dels hade jag precis läst ut Stephen Kings senaste tegelsten 11/22/63 som handlar om mordet med en tidsresetwist.

Parkland är namnet på sjukhuset där man förgäves försöker rädda livet på JFK. Det är också hit man för Lee Harvey Oswald (mannen som har pekats ut som den skyldige) efter att han blivit skjuten av nattklubbsägaren Jack Ruby dagen efter mordet.

Under filmen får vi följa en mängd personer: läkarna som arbetade på Parkland, Secret Service- och FBI-agenter, Abraham Zapruder (som råkade filma hela mordet med sin hemvideokamera), Lee Harveys mor Marguerite och hans bror Robert. Jag kan tycka att det är lite väl många personer…

För mig lyckas filmen aldrig få till nån nerv eller spänning. Jag förstår tanken med att se på det hela ur en annan synvinkel. Att se hur händelsen påverkar andra personers liv. JFK och hans fru Jacqueline är inte ens bifigurer. Ett problem för mig är dock att jag aldrig får känslan av att jag är med, där och då. Den digitala kameran skakar och hoppar i början av filmen. Det klipps nåt enormt, för att skapa nerv antar jag. Vi får träffa typ 50 personer inom fem minuter och alla pratar i mun på varandra. Vi får se många män i svarta kavajer och smala slipsar som hoppar in och ut ur bilar. Dessutom gjorde utseendet på själva filmen att jag fick känslan av nån som alldeles nyligen hade åkt till Dallas och nån studio för att filma. Lite samma problem som Michael Manns Public Enemies hade, dvs att tidskänslan försvinner.

Med ovan sagt så fanns det ändå en del att gilla. Bl a var skildringen av kaoset som uppstod efter mordet bra gjord. Man var inte förberedd på nåt sånt här. Många är yra i mössan och man frångår vanligt protokoll. Bästa scenerna i filmen är kanske när först en lokal rättsläkare vägrar låta Kennedys kropp att lämna sjukhuset innan man utfört en obduktion samt den efterföljande smått parodiska sekvensen när agenterna försöker få ombord kistan med Kennedy ombord på Air Force One.

Och med ovan sagt så kan jag ändå inte ge mer än en tvåa till Parkland. Jag känner att den redan börjar sippra ut ur mitt medvetande. Som tur var hann jag skriva ner vad jag tyckte nu.

2+/5

Om visningen: Under den sista veckan på festivalen var det klockslaget 18.30 som  gällde för mig. Tre kvällar i rad, tre filmer som alla började 18.30. Parkland visades lämpligt nog på Park, som ju tyvärr inte har världens mest bekväma säten. Träsmak! Jag kom i hyfsad tid och hann grabba det sedvanliga 7-Eleven-kaffet på vägen. Det var gott om plats när vi gick och det blev väl aldrig helt fullt men nästan. När jag tog av mig i bara t-shirt (jag tycker ofta det är varmt i salongerna) tyckte Fiffi att det var för kallt och använde sin jacka som filt. Annat värt att notera var att killen som satt bredvid mig uppenbarligen hade skakat om sin läsk en del. När han öppnade den sprutade det ut och träffade mig på handen. Jag sa inget.

****

Kolla nu in vad Fiffi tyckte om Parkland. Var det värt att sitta en och en halvtimme i Parks tortyssäten? Även Movies – Noir har skrivit om filmen.

The Conjuring eller Visningen som Gud glömde

The ConjuringTitel: The Conjuring
Regi: James Wan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Efter att ha blivit uppskjutet en vecka var det äntligen dags för torsdagsbio med min kompis Anders. Vi hade båda, oberoende av varandra, kommit fram till att The Conjuring var filmen vi skulle se. För min del var det en film jag sett fram emot ett bra tag. Ända sen jag tokgillade upplevelsen jag hade när jag såg Sinister på bio så har jag längtat efter nåt som kan matcha den. Nu kanske det var dags?

Kvällen började bra med en ciabatta och en capuccino (en italiensk dubbel) på Wayne’s Coffee. Det enda lilla orosmolnet var att filmen visades på Sergel (förstås) och då får man räkna med skrik, stök, sagolikt tråkig lobby och popcorn överallt. Samtidigt kändes det på nåt sätt rätt med tanke på att vi skulle se ”världens läskigaste film”. Tjutande tonåringar passar liksom som inramning. Salongen var fullsatt. Det fanns inte ett ledigt säte. Stämningen var livad, livad värre. Alla pratade, skrattade. Det fanns redan under reklamfilmerna en nervös stämningen i salongen. Alla var taggade.

Innan filmen (äntligen) skulle ta och sätta igång kom SF-värden in och körde den vanliga ramsan där hon hälsade välkommen, bad alla att inte facebooka under visningen. Det som stack ut var att den här tjejen var oerhört sprallig. Det var som att hon ville köra en stand-up-rutin. Hon skämtade om att man ju kunde låtsas gå på toaletten (som fanns utanför och sen direkt till höger) om man tyckte det blev för läskigt. Hon önskade oss en ”trevlig” visning samtidigt som hon tyckte vi var tokiga som skulle se den här filmen som ju var ”världens läskigaste!”.

(En parentes: Vill SF att man ska missa delar av filmen för att gå ut och kissa? Det är nästan så att de uppmanar, uppmuntrar folk att gå ut under filmen nuförtiden. Jag säger: gå på toaletten INNAN filmen och håll dig i två timmar. Hur svårt kan det vara?)

Filmen började… och redan från början var folk så uppspelta att de skrattade nervöst för minsta sak. Det var riktigt underhållande. Ju längre filmen led desto mer led publiken i salongen. Många skrek rätt ut vid vissa scener. Själv höll jag mig ganska lugn och tyckte filmen var oskrämmande i början. Efter ett tag insåg jag dock att den byggde upp stämningen mer och mer på ett smart sätt. Vi började nå klimax. Salongen var som ett levande väsen som levde sig med i handlingen. Under en scen efter kanske 50 minuter kände jag plötsligt hur rysningarna spred sig genom min kropp och jag märkte att jag hade gåshud. Håren på mina armar stod rätt upp. Fan, det här är ju hur bra som helst.

När spänningen var på sin absoluta topp så valde regissören James Wan ett stilgrepp som till en början kändes annorlunda men faktiskt förhöjde den läskiga stämningen än mer. Duken blev helt svart men ljudspåret fortsatte. Vad är det som händer? Vad är det som händer med Nancy? Ska det verkligen vara svart så här länge? Efter två, tre minuter inser vi att det är ett tekniskt fel. Ljudet funkar men bilden visas inte. Det blir uppror bland publiken. Ett flertal personer springer ut för att meddela personalen att vi inte har nån bild. Inget händer på kanske sju, åtta minuter. Filmen fortsätter utan bild men med ljud.

ticket

Jojjenito-SF: 1-0

Filmen stannar, det tänds upp i salongen. In kommer den spralliga tjejen, och kör vidare med sin stand-up, som ju funkade bra innan filmen. Nu vill vi bara ha igång filmen. Hon säger att filmen kommer köra igång igen snart. Vi, publiken alltså, skriker att ”ni måste spola tillbaka också!!”. Hon svarar ”ja, ok, det kommer vi att göra, det tar bara ett par minuter”. Hon säger också (förstås) att nu kan ni ju passa på att gå toaletten. Varför detta ständiga toalettspring? Jag tror 20-30 personer går ut på toaletten. Helt galet.

Salongen släcks ner igen. Ja, det har varit upplyst under avbrottet. Filmen kör igång… men det känns inte helt bra. Dels är det som att bilden flimrar. Ljusstyrkan ändras hela tiden. Dels syns ett ljust fält högst upp i mitten av bilden som stör när det är mörka scener (nere i källaren t ex). En person på min rad som sitter närmare kanten springer ut för att be personalen ta bort det där ljuset. Efter tio minuter försvinner det. Jag inser efter ett tag att det är ljuset från projektorrummet. De har ett fönster med en sorts skjutdörr som de kan öppna för att kolla in i salongen. De glömde den öppen efter allt strul med bilden.

Efter att ytterligare tre minuter försvinner bilden igen. Besvikna rop av uppror hörs i salongen. Samma visa igen. Det spralliga tjejen kommer in, låter meddela att filmen kommer börja snart igen. Filmen kör igång igen men illavarslande nog återigen med en flimrande bild. Det håller i ungefär tio minuter den här gången, sen försvinner bilden igen allt medan ljudet fortsätter. Gahaha, det här går ju inte. Ett antal personer lämnar salongen. De har fått nog. Jag och Anders sitter kvar än så länge. Det är ju bara 25 minuter kvar av filmen. Jag vet inte hur många gånger som filmen startar och stoppar men jag tror det blev fyra avbrott allt som allt. En del av filmen missade vi helt. Eller, ja, vi hörde ju ljudet…

Höjdpunkten under visningen var när filmen drar igång igen efter ett avbrott, mitt under det värsta tumultet, under en spännande scen mot slutet där makarna Warrens dotter är rädd och skriker… samtidigt som en stor läskig skugga rör sig mot henne. Skuggan är en av alla toalettbesökare som kommer tillbaka efter uträttat ärende. Skratt, jubel och applåder utbryter i salongen. Vid det här laget känner alla alla.

Det här var en berg-och-dal-bane-visning utan dess like och med tanke på det så är det nog ett gott betyg till filmen att jag delar ut en fyra, om än svag.

4-/5

PS. Jag och Anders satt givetvis kvar under hela eftertexterna, till slut helt ensamma i salongen. Då kom den spralliga tjejen in och lät höra ”ah, de sista tappra!”. ”Ja”, svarade jag, ”vi måste ju ta chansen när det faktiskt finns en bild!”, varpå hon bad om ursäkt och delade ut varsin ersättningsbiljett som kompensation för debaclevisningen.

%d bloggare gillar detta: