Star Trek-sommar – Star Trek IV: The Voyage Home

Titel: Star Trek IV: The Voyage Home
Regissör: Leonard Nimoy
År: 1986
IMDb
| Filmtipset

Då har vi kommit till del fyra i denna episka filmserie. Efter äventyren i trean är vår favoritbesättning strandsatta på Vulcan med ett trasigt klingon-skepp och dessutom efterlysta av Planetfederationen för diverse brott (bl a stöld och total förstörelse av Enterprise). De beslutar sig dock efter reparationer på skeppet att återvända till Jorden och ta sitt straff. När de väl kommer dit upptäcker de (givetvis) att hela solsystemet håller på att förintas av en mystisk prob som förgör allt i sin väg. Det visar sig så småningom att Kirk och hans besättning är Jordens enda räddning. Och hur ska Jorden räddas? Jo, genom att åka tillbaka i tiden till 1987, leta upp en knölval och sen återvända med den i bagaget. Hahaha.

Nja, tyvärr blev detta inte helt lyckat. Historien är helt enkelt för krystad och konstgjord. En stor del av filmen utspelas i ”vår tid”, dvs 1980-talets San Francisco och jag tycker inte det passar sig riktigt. Det blir töntig 80-talskomedi av det hela så om man gillar såna så kan det vara nåt att spana in. Bitvis är dock Kirk och Spock (och övriga) ganska roliga i sitt samspel med den för dem okända världen och personerna i den. Tyvärr tyckte jag den person som man träffar i San Francisco (en kvinnlig valforskare) var urtråkig och helt förstörde scenerna hon var med i. Hela hennes historia med valar som hon behandlade som människor kändes bara larvig. Hon var bara för politisk korrekt och klämkäck på nåt sätt. Och sen skulle Kirk charma henne och Spock skulle vara märklig; nja, det blev för övertydligt och larvigt.

Det som var lite kul var att andra delar av besättningen (Chekov, Uhura, Sulu) fick lite mer framträdande roller. Kul också när Chekov, med rysk brytning, frågar efter var fartygen med kärnreaktorerna finns, mitt under kalla kriget. Själv kan han inte förstå varför folk inte svarar och varför den där polisen som han frågar ser så bister ut. Roligt också när Scotty tror sig kunna prata med datorn via musen (se bild ovan). Sen är McCoy alltid en favorit med sin impulsiva och, enligt Spock, väldigt mänskliga natur. Men trots vissa roligheter så är den stora bristen att grundhistorien känns helt påhittad och fånig. Det var aldrig riktigt spännande helt enkelt. Många tycker tydligen att det här är den bästa av Star Trek-filmerna (efter tvåan, The Wrath of Khan) men jag tycker inte det känns som riktig Star Trek, snarare som Star Trek-buskis. Men, ok, betyget blir ändå knappt godkänt.

3-/5

PS. Förresten, i den här filmen säger faktiskt Kirk ”Beam me up, Scotty!”

Star Trek-sommar – Star Trek III: The Search for Spock

Titel: Star Trek III: The Search for Spock
Regissör: Leonard Nimoy
År: 1984
IMDb
| Filmtipset

Den tredje filmen om Enterprise tappra besättning tar vid direkt där tvåan slutade. Spock är död, Dr McCoy lider av personlighetsstörningar, Enterprise ligger i reparationsdocka och Kirk får besök av Spocks far Sarek (precis som den lappländska nationalparken). Sarek säger att Spocks kropp skulle ha förts till Vulcan för att där återförenas med Spocks livsande som tydligen går att lagra i nån annans hjärna (gissa vems?). Följden blir att Kirk & Co blir tvungna att stjäla Enterprise och åka med warp-hastighet till den konstgjorda planeten Genesis (skapad i förra filmen i det mystiska Genesis-projektet) där Spocks kropp finns kvar. På väg dit är givetvis också ett gäng blodtörstiga Klingons som fått nys om det potentiellt destruktiva Genesis-”vapnet”.

Hurra! Det här kändes äntligen som Star Trek på riktigt. Här är känslan från tv-serierna tillbaka, och då talar jag främst om originalserien och The Next Generation. Det är mystiska fenomen, det är vulcanska riter, det är lagom torr humor och dessutom är det mot slutet ganska känslosamt när det ska avgöras om Spock kommer tillbaka eller ej. Av de tre filmer jag har sett hittills så är det här den som bäst lyckas träffa rätt ton tycker jag. Det känns som ett mycket bra och lite förlängt tv-avsnitt som ändå inte är för långt. Det är väl en balansgång det där. När man gör en film så måste det kanske vara lite annorlunda jämfört med tv-serien; lite större, lite maffigare, och en historia som håller i nästan två timmar. Det kan bli fel, antingen förlorar man känslan från tv-serien så det blir nåt helt annat, eller så blir det för torrt och tråkigt beroende på att man försökt göra ett långt tv-avsnitt.

Hur som helst, här har man träffat helt rätt tycker jag och filmen flyter på i ett lagom matiné-tempo. Lite kul var också att jag kände igen Christpher Lloyd, doktorn från Tillbaka till framtiden-filmerna, trots att han var dold under några lager av klingon-smink. Sen måste jag även säga att effekterna var förvånansvärt snygga. Allt från rymdskepp och explosioner till planeter var riktigt bra gjort. Som brasklapp får jag väl ändå säga att man nog måste vara något av ett Star Trek-fan för att gilla det här fullt ut (annars är det nog som en lite halvdan matinéfilm skulle jag tro). Det finns ett visst inslag av nörderi här känner jag. Men, men, från mig blir det i alla fall en svag fyra. Speciellt är slutet faktiskt stämningsfullt och man känner för både McCoy och Spock här. Ändå känner jag hela tiden att det balanserar lite på en knivsegg mellan bra på riktigt och larvigt, men det klarar sig, hehe.

4-/5

%d bloggare gillar detta: