Star Trek-sommar – Star Trek: The Motion Picture

Titel: Star Trek: The Motion Picture (Star Trek)
Regissör: Robert Wise
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Denna den första filmen inleds med att ett gigantiskt och mystiskt moln närmar sig Jorden. På vägen dit hinner molnet förinta tre klingonskepp samt en rymdstation. Läget börjar bli kritiskt. Kapten Kirk som egentligen har ”gått i land” efter sitt femårsuppdrag att utforska nya världar och resa dit ingen man rest, samlar sin gamla besättning på Enterprise för att med warphastighet bege sig mot molnet. Även Spock ansluter efter att ha misslyckats med att bli ett med logiken på Vulcan. Det visar sig att molnet styrs av en mystisk varelse kallad V’Ger.

Haha, ja, jag kan inte låta bli att tycka att Star Trek är kult. Tyvärr är den här filmen även ganska kass och i stora delar misslyckad och ett sömnpiller. Regissören Robert Wise (som gjort kanonfilmer som The Day the Earth Stood Still och The Haunting) har kanske försökt efterlikna 2001 med ett långsamt tempo och storslagna scener, men det som funkar i Kubricks rymdepos blir här bara löjligt och tråkigt. Scenerna när Kirk och Scotty inspekterar sitt kära Enterprise innan avresan pågår i en evighet och är fullständigt onödiga.

Egentligen händer ingenting förrän den sista kvarten. Innan dess sker inget av intresse och det sker dessutom i snigeltempo. Färden in i molnet som man ska tycka är förunderlig och vacker är ett sömnpiller och hade funkat bäst med dubbel hastighet på videon. Det lustiga är att 2001 med samma långsamma tempo istället blir magisk och hypnotisk. Well, mot slutet bättrar det hela på sig en aning. Själva upplösningen och förklaringen till molnet är rolig. Om man kan sin Star Trek är det dessutom intressant att spekulera om huruvida vi  såg födelsen av Borg i slutet.

Kul är också samspelet mellan Kirk, Spock och Dr McCoy. Spock som med sin logik retar gallfeber på den hetlevrade och väldigt mänskliga McCoy, och så Kirk som en sorts medlare mitt emellan. Jag gillade också den kvinnliga löjtanten Ilja som spelas av en f.d. Fröken Indien (Persis Khambatta). Hon får halva filmen spela en sorts robotlik android, och hon gör det lustigt på ett bradåligt sätt. När det gäller filmen som helhet har man dock misslyckats helt med att hitta rätt stämning och tempo. Den är alldeles för långdragen och hade kunnat klippas ned med en halvtimme.

2/5

Film noir-fredag: The Set-Up


Titel: The Set-Up (Knock-Out)
Regi: Robert Wise
År: 1949
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

För ett tag sen såg jag boxningsnoiren Body and Soul som en del av mitt pågående noir-tema. Nu var dags för ytterligare en boxningsrulle då The Set-Up stod på tur. Vi möter här veteranboxaren Stoker Thompson (Robert Ryan) som har sett sina bästa dagar men som ändå knegar på i ringen. Stokers slusk till manager gör upp med en lokal maffiahöjdare om att Stoker ska lägga sig i den kommande matchen. Men för att slippa dela vinsten väljer managern att inte säga något till Stoker själv utan räknar med att hans motståndare ska slå ut honom ändå. Samtidigt vill Stokers fru Julie (Audrey Totter) att han ska sluta med boxningen; kan han aldrig fatta att den där chansen att få en toppmatch aldrig kommer, tycker hon.


Oj oj, det var faktiskt en liten överraskning det här. Det är vad jag skulle kalla en mänsklig noir, och såna brukar jag gilla (ett annat exempel på en sån typ av noir är t ex Scarlet Street med Edward G. Robinson). Hur ska Stoker göra? Hur ska Julie göra? Julie vill inte längre gå och se Stokers matcher då han senast blev ordentligt knockad och hon tvekar nu. Stoker själv tror — ”I can feel it!” — att nu kommer hans chans, och han letar efter Julie på läktarn under matchen. Boxas är det enda han kan, tror han i alla fall själv. Och det är liksom för Julie som han gör det.


The Set-Up har ett intensivt tempo, eller snarare, den har intensitet. Den är filmad i ”realtid”, dvs filmens längd är lika med den längd som förflyter i filmen. Vi får helt enkelt följa de inblandade under en matchkväll, från ca 30 minuter innan match till en stund efter matchen. Det fanns många små detaljer som var roliga. T ex olika personer i publiken som återkom hela tiden, bl a en fet man som alltid hade nåt nytt snacks att tugga på. Om man ska jämföra med Body and Soul så var The Set-Up betydligt bättre, och jag jämför den faktiskt hellre med den grymma The Wrestler faktiskt!

4/5

%d bloggare gillar detta: