Inferno (2016)

”Run, Forrest, Run!”

Jag vet inte riktigt varför de här filmerna får fortsätta att göras men jag antar att de går hem någorlunda hos den breda massan. Tom Hanks, den här gången i bättre frisyr, ikläder sig alltså återigen Robert Langdons kavaj.

Den här gången är det en galen miljöaktivist som vill göra en Thanos mot mänskligheten, dvs utrota hälften av jordens befolkning för att rädda den andra hälften. Aktuellt tema i dessa dagar med klimathotet hängande över oss. Jag gjorde samma notering när jag såg om Interstellar för nån vecka sen.

Langdon som vaknat upp med minnesförlust i Florens får sällskap av en läkare (Felicity Jones) i jakten på att lösa gåtan och därmed hitta det livsfarliga viruset som riskerar att släppas lös och skapa… INFERNO!

Det här är skräp konstaterar jag omedelbart. Regissören Ron Howard är ingen favorit och jag kan tänka mig att Langdon-filmerna nog inte är personliga favoriter hos honom själv heller.

Filmen är oerhört jobbigt klippt. En bra klippning kan antingen inte märkas alls utan bara flyta på, eller så sticker den ut på ett positivt sätt och lever sitt eget sköna liv. Klippningen här sticker ut på ett dåligt sätt, speciellt inledningsvis när Langdon ser syner efter att ha blivit drogad. Langdon ser helvetet på jorden och vi tittare ska bli förvirrade och rädda genom en skakig och hetsig klippning. Det funkar inte utan är bara påfrestande utan att förmedla rätt känsla.

I början får vi träffa en lönnmördare, dvs en person får betalt för att mörda folk och som ska vara expert. Den här mördaren är dock fullkomligt inkompetent. Utklädd till polis kan mördaren helt enkelt promenera in i rummet där de som ska mördas befinner sig. Varför annars klä ut sig till polis? Istället börjar mördaren skjuta från långt håll ute i korridoren som leder till rummet. Inkompetent. Det är slarvigt skrivet manus helt enkelt.

När jag inte trodde det kunde bli sämre får vi en sagolikt fånig jakt där Langdon har drönare efter sig. Japp, små flygande drönare är Langdon hack i häl när han springer genom italienska stadsparker för att komma undan.

Det förekommer en mängd twister. Vem är vem? Vem är ond? Vad är företaget där Irrfan Khan (för övrigt bästa skådis i filmen) jobbar egentligen för företag? Det mesta är förvirrat och när vändningarna kommer så säger man bara jaså eftersom det känns lika sannolikt att det är Langdon som är skurken.

Slutet är en total katastrof. Folk simmar omkring i kaos i ett turkiskt bad. Allt är återigen förvirrat pga en förvirrad klippning. Istället för att man förstår vad som händer förstår man ingenting. Det är bara kaos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Angels & Demons


Titel: Angels & Demons (Änglar och demoner)
Regi: Ron Howard
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Nån gång efter Da Vinci-koden läste jag även Änglar och demoner. Efter det fick det vara nog med Dan Brown för min del. Han skriver ju i princip samma bok hela tiden verkar det som. Nu kanske jag kommer läsa nån mer om jag ska göra en långflygning nån gång och köper en pocket på flygplatsen. Vad vet jag? Men jag kommer inte söka upp böckerna direkt. Nåväl, då tar vi och avslutar helgen med filmen Änglar och demoner. Den här gången fajtas Langdon mot Illuminati som vill förgöra den katolska kyrkan med en antimateriabomb placerad nånstans i Vatikanen.


Varför så bister? Aha, du vill också ha en röd dräkt.

Början är faktiskt riktigt mysig och snygg. Det känns som en skön matiné. Efter ett tag börjar jag dock ledsna ganska rejält på storyn. Den gör liksom inget intryck alls. Jag måste ändå erkänna att Tom Hanks är bra i rollen som Langdon. Han bidrar med en sorts mänsklighet. Filmen är fullproppad med logiska luckor men det i sig spelar kanske ingen roll. Men ok, det gör ju inte saken bättre. Det förekommer helt vansinniga scener när man ska tro att bistra män är skurkar när de sveper omkring i en folksamling några minuter innan man tror att ett brott ska begås. Det blev mest löjligt. Eller nej, det blev bara löjligt. Ewan McGregor var bra i sin roll som ung katolsk påläggskalv. Fånigt och förutsägbart är att en viss person utmålas som skurken och man vet liksom direkt att, nej det är inte han som är skum. Den lilla charm filmen har väger tyvärr inte upp bristerna så det kan inte bli godkänt.

2/5

The Da Vinci Code


Titel: The Da Vinci Code (Da Vinci-koden)
Regi: Ron Howard
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Boken Da Vinci-koden har jag läst. Tyckte jag det det var en bra bok? Nja. Det är en sidvändare, det är vad det är. Boken är ju skriven som ett filmmanus med korta kapitel (scener) och man hoppar fram och tillbaka mellan olika parallella handlingar. Det är helt enkelt svårt att sluta läsa. Gör detta att det även blir en bra eller åtminstone spännande film. Nja. Skillnaden med en film är ju att man inte själv behöver vända blad så då kan man inte komma med komplimangen att filmen är en sidvändare.

Da Vinci-koden känns verkligen som nåt som är gjort för att ett filmbolag vill ha filmen gjord för att tjäna pengar. Jag får inte känslan av att nån verkligen har brunnit för filmen och verkligen vill göra den för nån annan anledning än just pengar. I och för sig, om man vill håva in pengar så är det ju en fördel om man gör en så bra film som möjligt. Tyvärr verkar man inte ha insett det, utan tror att det räcker med en hajpad bok för att få till en publiksuccé.


Nu vet jag inte om det blev nåt fiasko direkt, men nån bra film är det definitivt inte. Till att börja med är Tom Hanks felcastad, han gör en ovanligt blek figur och har inte den där glimten i ögat som jag fick känslan av att Robert Langdon i boken hade. Jean Reno passar inte alls som poliskommisarien. Eller passar och passar, det känns inte som han hittar sin karaktär alls utan går på nån sorts autopilot. Likaså känns det inte som Paul Bettany vet vad han gör i sin roll som albinosjälvplågarmördaren Silas. Hans fåniga dialekt är bara… fånig.

Den enda som jag tycker hittar sin rollfigur något så när är Audrey Tautou som lyckas göra en person av sin kryptörspolis. Sen är ju Ian McKellen även underhållande i sitt (över)skådespel. Själva historien saggar sig fram med jobbiga flashback-scener och pekoralscener när Langdon plötsligt löser nån gåta. Just det här med gåtorna, som funkar i boken där man själv kan läsa i sin egen takt, går ju helt bort i filmen. Då måste man i såna fall välja att presentera det på nåt annat sätt, och inte som nu när lösningen kläcks fram av Langdon efter att han tittat på gåtan i tre sekunder, och vi fått se den i en halv sekund.


Det som är bra med den mediokra boken är gåtorna men främst konspirationsteorierna. Det är väl det enda som möjligtvis funkar i filmen. Jag är svag för konspirationsteorier, mysterier och dylikt, så nåt måste ju funka i filmen, men det är nästan märkligt vad dåligt man lyckas med att skapa nån som helst spänning. Det blir snarare ofrivillig komedi eller kalkon på sina ställen (slutscenen är ett sådant exempel). Nä, jag tycker faktiskt man kan se den godkända National Treasure istället

2-/5

%d bloggare gillar detta: