Skenbart (2003)

Vi inleder det nya året med en gammal preblogg-recension av en svensk film. Om det inte hade varit för Sagan om konungens återkomst så hade jag nog valt Peter Dalles Skenbart som familjens julfilm 2003. Apropå Peter Dalle så gick jag nästan in i honom på stan för några veckor sen. Han hade samma vilda ögonbryn som vanligt. Texten om Skenbart skrevs i januari 2004.

Peter Dalle har både skrivit och regisserat den här filmen som till största delen utspelar sig på ett tåg mellan Stockholm och Berlin i december 1945. Gunnar (Gustaf Hammarsten), bokrecensent och misslyckad författare, tänker ge sig ut i Europa för att göra nåt gott för världen efter 2:a världskriget, som precis slutat. Dessutom hoppas han få inspiration till kommande storverk i den litterära världen. På samma tåg finns, förutom en massa löst folk som vi får stifta bekantskap med, även en man och hans älskarinna som planerar att mörda mannens fru.

Jag gillar ofta filmer som utspelas på tåg. Det ger en speciell känsla. Vi är på väg nånstans men samtidigt i en statisk miljö. Skenbart är först och främst en komedi. Och så finns det inslag av Hitchcock. Åtminstone känns det som viss inspiration har hämtats därifrån (ni vet, kupéer, konduktörer, korridorer och restaurangvagnen). Klart roligast är de två bögarna, spelade av Gösta Ekman (som den snälle bögen) och Lars Amble (som den elake bögen). Speciellt Amble har några väldigt roliga repliker och schyssta enradare. Hammarsten funkar även han som aspirerande gottgörare som ändå hela tiden ställer till det trots goda intentioner. Han har det inte lätt, hehe.

Robert Gustavsson har en sorts cameoroll som snubbelnisse. Han är oftast rolig men jag tycker inte det passar in riktigt i resten av filmen. Sen har vi då ”thrillerdelen” med mannen, frun och älskarinnan. Den tycker jag är den svagaste, och sänker filmen en aning. Min sista kommentar gäller fotot och vissa specialeffekter, som bägge är bra. Det svartvita fotot är vackert och svagt bruntonat. Då och då används rätt så schyssta inzoomningar där vi får se tåget utifrån, framrusande genom snölandskapet, och sen zoomas ett fönster in där nåt pågår och vi befinner oss inne på tåget utan nåt klipp. Bra utnyttjande av effekter som inte tar överhanden utan används smakfullt så att de knappt märks. Ungefär som i Robert Zemeckis filmer Forrest Gump och Contact även om just dessa exempel är på en annan nivå. Dock känns det inte allt för vanligt att använda effekter (förvisso små) på detta sätt i svensk film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

101aringen2016 års annandagsfilm blev – givetvis, det var inget svårt val – uppföljaren till 2013 års svenska succé om hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

När vi återser hundraåringen har ett år passerat och hundraåringen Alan (Robert Gustafsson)… ja, eller hundraettåringen mer korrekt, befinner sig fortfarande på Bali tillsammans med sina kompisar Julius (Iwar Wiklander), Benny (David Wiberg) och Geddan (Jens Hultén). Två nykomlingar är en Herr Nilsson-liknande apa (Crystal the Monkey), och Miriam (Shima Niavarani) som är ihop med Benny.

En dag hittar Alan, bland sina prylar som fraktats ner från Sverige, en flaska med en röd läskeblask som tydligen smakar alldeles himmelskt, i alla fall baserat på hur de som smakar drycken reagerar. Folksoda heter underverket och det visar sig att väldigt många är intresserade av att få tag i receptet, ryssar och amerikaner bland annat. Om ni har undrat kring den underliggande och viktigaste orsaken till kalla kriget så får ni svaret här. Under 70- och 80-talet ville Sovjet spöa USA på läskedrycksfronten och la ner väldigt mycket tid och resurser på att ta fram ett bubbel som skulle slå Coca-Cola på fingrarna.

I flashbacksekvenser får vi se hur dubbelagenten Alan blev den som hjälpte till, ofrivilligt förstås, att fullkomna tillverkningsprocessen. Men var finns receptet nu? Efter att ryska och amerikanska agenter dödat varandra för att lägga vantarna på receptet vet nu ingen var eller om det finns kvar?

Eller vänta, Alan kanske minns? I filmens nutid beslutar sig gänget för att hitta receptet, och resan går bl a till Berlin och Sverige. Efter sig har de både ryssar, amerikaner, och brittiska gangsters som undrar vart deras pengar från den förra filmen har tagit vägen.

Mitt spontana omdöme om Hundraettåringen som smet från notan och försvann är att den överraskade mig ganska så mycket. Jag gillade den nämligen! Mer än den första filmen. Under visningen skrattade jag ett flertal gånger. Filmen är fars men det är en fars som på nåt sätt höll sig på rätt sida om töntighetsgränsen. Eller så är det min gräns som flyttats.

Min absoluta favorit bland skådisarna är den helt galet rolige Ralph Carlsson som polisen Göran som får två CIA-agenter på halsen. Ja, eller snarare, CIA-agenterna får Göran på halsen får man lov att säga. Carlsson har en komisk tajming som är perfekt och jag hade mycket roligt åt samspelet mellan lantispolisen Göran och de två seriösa agenterna.

En annan höjdpunkt var en psykolog, spelad av Eric Stern, som hade en agressiv rysk kvinna som patient. Även här fanns det en skön komisk tajming. Slutligen gillar jag, precis som i den första filmen, David Wiberg som den överosäkre Benny som inte kan ta ett enda beslut, och om han faktiskt tar ett beslut kan han inte stå för det i mer än fem sekunder. Underhållande.

Jag tycker även filmen som helhet känns mer tajt än den första filmen. Här fokuserar man enbart på en del av Alans förflutna och inte hela världshistorien från Jesu födelse och framåt (ja, jag överdriver en aning).

Denna uppföljaren slipper det där oket med att behöva ta med, eller rensa bort, det som finns med i boken. Här har man skrivit ett manus utan bokförlaga och det tror jag är en fördel. Jonas Jonasson, författaren till originalboken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, är för övrigt en av medförfattarna till manus och då inte bara under titeln ”based on characters created by”.

Nu ska väl ändå sägas att detta inte är Guds gåva till komedigenren (eller mänskligheten) men den funkar, den är rolig, och jag skrattade. Vad mer kan man begära?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

BikerTitel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Regi: Felix Herngren
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Varje jul bjuder jag den närmsta familjen på bio på annandagen. Den här gången blev det emellertid bio på en annan dag. Allt gick bra i början. Vi var i hyfsad tid till bion. Biljetterna gick att hämta från biomaten utan strul. Mina föräldrar gick in först och jag hör hur det är nåt strul. Några sitter på våra platser. Min mamma börjar genast anklaga min pappa för att ha gått in på fel rad. Jag själv får en kall känsla i magen. Jag tar en närmare titt på biljetten. Det står Hundraåringen – fre 27/12. Jag inser direkt att jag har köpt biljetter till fel dag. Jag har köpt biljetter till dagen efter annandagen. Ridå.

Efter en nån minuts grämelse inser vi att det är kört. Föreställningen är slutsåld. Jag får dock pengarna tillbaka och vi går istället på en spännande fotoutställning av Mattias Klum på Upplandsmuseet och senare på kvällen köper jag nya biljetter till en visning av Hundråringen på nyårsdagen.

Vad tyckte jag då slut om filmen? Mja, den var kanske inte riktigt värd strulet och väntan men helt ok var den.

Att filmen byggde på en bok hade jag koll på men jag visste i princip ingenting om handlingen. Det skulle kanske vara som en sorts svensk Forrest Gump hade jag hört. Robert Gustavsson i gammelmask gör hundraåringen Allan Karlsson som på sin födelsedag bokstavligen kliver ut genom fönstret och försvinner. Han råkar ut för en mängd äventyr, äventyr som främst är kopplade till en väska som han blir ombedd att vakta. Allan som är van att göra som han blir tillsagd… gör som han blir tillsagd och vaktar väskan. Eller snarare, han tar med sig väskan på sin slumpmässiga resa. Förutom att han pga väskan får ett gäng skurkar efter sig så träffar Allan diverse personer som slår följe med honom. Parallellt med Allans äventyr i nutid berättas om Allans Forrest Gump-liknande liv från hans födelse och framåt.

Jag vet inte om filmen handlar om Allan egentligen? Jag får ingen känsla alls för Allan som person. Han flyter bara runt. Han gillar att dricka sprit och spränga bomber, och han är duktig på bägge sakerna. Han är tydligen så duktig på bomber att både spanjorer, ryssar och amerikanare anlitar honom. Trivs inte Allan med det här livet? Vill han ändra på något? Är Allans problem att han inte vill något? Eller att han inte vet vad han vill? Att det inte räcker med att spränga bomber? Är det det filmen vill berätta? Ja, då räcker det inte med att i inledningen låta honom kliva ut genom ett fönster och försvinna. Jaha, var det det han ville! Jag får helt enkelt ingen känsla för Allan. I slutscenen kläcker han plötsligt ur sig en sorts visdom men det var lite för sent för mig. Jag tror kanske jag vet vad filmen vill säga men jag tycker den säger det på ett ganska spretigt sätt. Jag brukar inte gilla övertydlighet men här var det både övertydligt och otydligt på samma gång.

De karaktärer som han träffar, i nutidshistorien alltså, ja, de känns kanske mest som karikatyrer, istället för karaktärer. Mia Skäringer skriker och gapar, David Wiberg kan inte besluta sig och vad Iwar Wiklander gör, det minns jag inte riktigt.

Det bästa med filmen är den inledande halvtimmen. Då är det en överraskande galen och ganska vågad actionkomedi. Roligaste scenen var när en grosshandlare tar en kisspaus och tappar huvudet. Då funkade filmens spretighet och ytlighet. Det kriminella bikergänget var ganska roligt också trots att de skrek hela tiden. Guy Ritchie light kanske? Filmen kändes fräsch. Men efter ett tag så var det som att man inte kom nån vart trots att våra huvudpersoner tar ett flygplan till Bali. Och vad hände med bikergänget? De försvann helt ur handlingen, tyvärr.

En sak jag uppskattade var att filmen var välgjord. Den kändes inte b på nåt sätt. ”Production values” brukar man prata om på svengelska. Effekter, explosioner och elefanter kändes på riktigt. En sista sak, eller skådespelare snarare, som jag uppskattade var Ralph Carlsson som spelade en tafatt polis. Jag måste förresten rekommendera att ni tar en titt på den nerviga tv-dramathrillern Bekännelsen där Carlsson gör en grym insats. Den finns att se på Netflix som för en gångs skull levererar!

Som helhet når Hundraåringen fram till ett helt ok betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Fiffi har också sett Hundråringen och vad hon tyckte kan ni läsa om här.

%d bloggare gillar detta: