Dog Days (2018)

Under förra årets Malmö Filmdagar såg jag filmen Home Again med Reese Witherspoon. Det var en helt galet sockrig och överdriven romantisk komedi. På nåt märkligt sätt, kanske just pga det överdrivet söta, så funkade den på mig. Jag hade aldrig tråkig utan satt roat och skakade på huvudet åt alla montage med mysiga middagar på innergårdar belysta av det varma skenet från papperslyktor på linor.

Vilken film från årets Malmö Filmdagar förtjänar titeln Årets Home Again? Jo, den film det handlar om idag, nämligen den romantiska hundfilmskomedin Dog Days. (Nej, Ulrich Seidl har inget med den här filmen att göra.)

Dog Days inleds på botten. Jag finner den usel. Det är en snuttifierad multihistoriefilm där sekvenserna från varje del är alldeles för korta för att man ska få nån känsla för historien och rollfigurerna. Det är meningslösheter staplade på varandra.

Det som knyter ihop de olika rollfigurerna är deras hundar. Ja, det är i alla så man kan se på det hela om man är snäll. I själva verket är hundarna relativt poänglösa. De fungerar som manusprylar som på ett krystat sätt för handlingen framåt. Exakt samma film hade nog kunnat göras utan hundarna med bara några få och små omskrivningar i manus.

Av de olika historierna så får man väl ändå säga att den med tv-programledaren Elisabeth (Nina Dobrev) är den viktigaste. I ett klassiskt romantiskt komedi-upplägg inleder Elisabeth ett förhållande med Jimmy (Tone Bell), sin nyblivna och inte helt emotsedda kollega på morgon-tv-programmet som hon leder. Börjar deras relation med att de gnabbas? Blir de kära ändå? Blir det sen en fnurra på tråden pga ett missförstånd? Blir de ihop igen på slutet i direktsänd i tv? Ja, säger du?! Nämen, hur visste du det?

Ganska långt in i filmen så uppskattar jag inte dessa banala tramsigheter som vi bjuds på i stora lass i form av förutsägbara scener utan nerv. Men plötsligt, och jag vet inte om den arla morgonstunden i Malmö spelade in, så tryckte filmen på knappar jag inte ens visste fanns. Det är supersmörigt men det spelade inte nån roll eftersom knapparna blev intryckta.

En gammal sorgsen änkling vars enda sällskap är hans kära bulldogg blir av med sin fyrbenta vän när den rymmer. Den hittas av ett par som precis adopterat en ung flicka, en flicka som kommer ut från sitt skal när hon får träffa bulldoggen. Sen måste familjen lämna tillbaka hunden när de inser att den tillhör någon annan som saknar den så så så så mycket. Åh, ni förstår ju. Känslostormarna! Kanske funkar den här delen bäst just eftersom hunden faktiskt spelar en viktig roll här.

Mot slutet hade mitt motstånd brutits ner och jag kunde t.o.m. uppskatta de andra banaliteterna. Det var som att historien om änklingen och bulldoggen fungerade som en medlare eller katalysator som fick mig att tycka att det andra tramset var charmigt snarare än… tramsigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioDog Days har premiär imorgon fredag och jag tror faktiskt jag rekommenderar ett biobesök. Det är en perfekt date-film! Mysig och helt ofarlig.

Fler som skriver om Dog Days hittar du nedan:

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer

The Way Way Back (2013)

Nice feelingThe Way Way Back är en film med en del brister. Jag tycker t ex att förhållandet mellan rollfigurerna Owen (Sam Rockwell) och Caitlyn (Maya Rudolph) inte ges tillräckligt utrymme. Inledningsvis tyckte jag även att Allison Janneys Betty var en jobbig pratkvarn utan dess like. Inledningsvis, alltså. Sen lärde jag känna både Betty och filmens övriga figurer. Huvudpersonen, 14-årige Duncan (Liam James), upplever sitt livs sommar, en coming of age-sommar. Det må vara en kliché och uttjatat men jag charmades. Steve Carell spelar ett praktsvin som Duncans styvpappa, och han gör det riktigt bra. Jag fann mig i ett skönt mysrus under hela filmen. Det jag tar med mig är att vuxna är lika bra på att vara omogna som barn.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Warm Bodies

Warm BodiesTitel: Warm Bodies
Regi: Jonathan Levine
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

När jag först blev medlem i Stockholm Filmfestival i början av 2000-talet försökte jag förutom själva festivalen i november även gå på de förhands/specialvisningar som de körde under året. På så sätt har jag bl a sett The Ring, The Cell, The Pledge, Donnie Darko, Battle Royale, Farväl Falkenberg, Lilja 4-ever, mm mm. Då funkade det så att visningen var en kväll i veckan och biljetterna släpptes samma kväll en halvtimme innan. Om man kom en kvart eller så innan visningen så fick man oftast plats (kanske inte en bra plats men en plats). Jag minns en gång när jag hade brutit benet men ändå hade tänkt se en film. Jag kom linkande på kryckor och jag hade blivit försenad så biljetterna var slut. Jag såg ut som en ledsen pudel och gnydde där på mina kryckor och med mitt ben i gips. Då grävde volontärerna fram en biljett trots allt (förmodligen gav de upp en av sina egna fribiljetter) och jag kunde se filmen (som jag idag inte minns vilken det var).

Efter några år så ändrade man rutinerna så att biljetterna släpptes en kväll och själva visningen var en annan kväll. Detta gjorde att mina besök på filmfestivalens förhandsvisningar sjönk drastigt. Nu var man tvungen att upplåta två kvällar i veckan för att stå och köa (typ det tråkigaste som finns), först för att få biljett och sen för att få en bra plats. Det här var som ni förstår också innan man kunde fixa biljetter via festivalens hemsida.

Nu är det dock nya tider. Biljetterna släpps via nätet några dagar innan visningen och du slipper köa för att fixa dina biljetter. Fast ok, du måste vara hyfsat snabb med att gå in på nätet vid släpp för att få en biljett. Men trots denna positiva ändring så blev det aldrig riktigt av för mig att gå på visningarna ändå. Jag hade liksom vant mig av vid det. Det var emellertid innan jag gick med i filmbloggarklubben Filmspanarna. Främst är det Henke som brukar skicka ut en blänkare (oftast via det antika systemet e-post) med en fråga om nån vill haka. Den här gången gällde det den romantiska zombiekomedin Warm Bodies.

Ja, ni läste rätt. Det är alltså en romantisk komedi med zombies. Nåväl, det förekommer även några normala människor i form överlevande efter en zombieepidemi. Inmurade lever människorna ett ganska torftigt liv. Utanför murarna härjar zombierna… ja, eller härjar och härjar, de går mest omkring som… zombies. Så, det handlar om ganska harmlösa zombier… well, förutom att de gärna äter hjärna förstås. Och så har vi en sorts superzombier som har rivit av sig allt sitt gamla skinn och blivit snabba och aggressiva. Diverse händelser (det kallas ”handling” i filmsammanhang) leder till att den normala människan och snyggingen Julie (Teresa Palmer) blir ihop med zombien R (Nicholas Hoult). Det i sin tur leder till förvecklingar.

Jag ogillade den här filmen från första början och i princip ända till slutet. Jag skrev på Twitter att det var en film som bjöd på Wes Anderson-tomhet, Scott Pilgrim-hiphet och Shaun of Dead-roligheter, och det beskriver möjligen filmen ganska bra. Fast då ska sägas att jag varken sett Shaun of the Dead eller Scott Pilgrim vs. the World. 😉

Filmen har inte den typ av berättande som suger in mig. Det är två minuter prat och sen kör man igång musik ett tag. Sen börjar nästa korta scen och så kör man musik för att sätta stämningen. Hallå! Sätt stämningen först genom vad skådespelarna uttrycker och hur de agerar. Sen kan ni köra musik för att accentuera den stämningen. Det funkar inte att köra lite dialog i en halv minut och sen sätta igång nån crappy upbeat ballad.

Att jag inte ger filmen en etta beror på att jag gillar zombier och John Malkovich. Vad Henke tyckte om Warm Bodies hittar ni här.

2-/5

%d bloggare gillar detta: