Cinderella (2015)

Jag gillar sagor, det har jag alltid gjort. Så nu när Disney har fått för sig att göra om sina klassiska tecknade filmer till vanliga spelfilmer kan jag inte låta bli att titta på dem. Senaste i raden är Askungen. Till skillnad från Maleficent som var mer gritty så är det här verkligen sagokänsla i kvadrat. Kostymerna är kitchiga i kubik och scenografin är överdådig. Guldet glittrar lika mycket som guldet gjorde uppe i Asgård i den första Thor-filmen, vilket kanske inte är så konstigt då det är Kenneth Branagh som regisserat bägge filmerna. Jag kan inte låta bli att tänka på det svenska kungahuset och Victoria och Daniels historia. Jag undrar om filmen låtit sig inspireras av den? Till stora delar är det samma story fast med ombytta könsroller: den vanliga flickan från folket gifter sig med kronprinsen. Lily James är bra som den genomgoda Ella, men tänk hur magisk Alicia Vikander hade varit. Insikt kommen till i detta nu: cinder betyder aska, lägg sen till namnet Ella och du får Cinderella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Trip


Titel: The Trip
Regi: Michael Winterbottom
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

The Trip fick ganska bra betyg (kanske framförallt i gammelmedia) när den var aktuell i somras men det pratades ändå inte så mycket om den. Jag har inte sett en enda recension på de filmbloggar jag följer. Filmmakare är samma gäng — Steve Coogan, Rob Brydon och regissör Michael Winterbottom) — som ligger bakom den ganska märkliga filmen Tristram Shandy.

Coogan och Brydon spelar sig själva. Det må vara skruvade versioner av sig själva men det mesta känns som det är baserat på deras egna liv. I alla fall är det det intryck man får eftersom de liksom är sig själva. Oh well, jag hoppas ni förstår trots mitt svammel.

Coogan ska göra nån sorts matreportageresa i norra England. En betald resa men exakt vad det hela ska utmynna i förstår jag aldrig riktigt. Ska det bli en tv-serie eller en artikel i en tidning? Från början är det tänkt att Coogan ska göra resan med sin flickvän men hon beslutar sig för att deras förhållande behöver ett break och åker till USA istället. Det blir Rob som blir hennes stand-in.

De två åker från restaurang till restaurang, äter mat, retas med varandra, och har roligt ihop ibland. De två är ganska olika. Rob är en easygoing snubbe som nöjer sig med att sitta med i paneler på radioshower. Han är folkligt rolig helt enkelt. Coogan däremot ser sig själv som sofistikerad, ett missförstått geni. Egentligen vill han ju bara bli uppmärksammad. Han drömmer om det stora genombrottet.

Precis som Tristram Shandy är det här en märklig film. Det är självklart att det inte är en dokumentär men eftersom Steve och Rob gör versioner av sig själva och eftersom det är baserat på deras egna liv så blir det en udda film.

Filmen är rolig. Rob och Steve har en del ganska underbara diskussioner och repliker när de sitter antingen på en restaurang och äter pilgrimsmusslor eller i bilen på väg till nästa ställe. Rob och Steve tävlar i att göra imitationer. Rob är riktigt bra. Michael Caine görs ett antal gånger, precis som Sean Connery och Al Pacino. Bitvis sjukt kul. De kan liksom inte sluta.

Alltså sjukt kul, och jag vet egentligen inte varför, men när de åker med bilen genom ett vackert nordengelskt landskap med hedar och berg tycker Steve att platsen skulle passa utmärkt för ett kostymdrama. Han drar igång med tänkta repliker ur filmen: ”Gentlemen, to bed! For we rise at daybreak!”. Rob hakar på och sen håller de på i fem minuter. Hysteriskt.

Det roliga är att Steve säger till Rob att det där med att hålla på med imitationer och roliga röster, det är ju bara trams egentligen. Ändå kan han inte låta bli att framför badrumsspegeln på kvällen försöka sig på Robs favoritröst Small Man Trapped in a Box. En rörande sen.

Under allt det roliga och tramsiga finns en mer allvarlig och melankolisk botten. Steve har precis separerat med sin flickvän. Rob han är lyckligt gift med en nyfödd bebis. Steve är ensam och hoppar i säng med servitriser under resan. Han ringer hem från en äng vid en sjö dit han gått för att hitta ett ställe med mobiltäckning. Han har fått order av ex-frun att prata med sin son som festat och druckit alkohol en vardagskväll.

Filmen börjar lite långsamt och man undrar lite om det verkligen kommer att bli bra. Men det är en mysig, rolig, märklig, udda film som är lite svårt att få grepp om. Vackra landskap och jag blev sugen på att besöka norra England med sina vackra berg och hedar. Bl a besöks en häftig kalkstensklippa (där man dessutom spelade in den Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1, ni vet när de tältade uppe på en klippa). Jag kan inte låta bli att ge The Trip en fyra även om den är svag.

4-/5

Tristram Shandy


Titel: Tristram Shandy (A Cock and Bull Story)
Regi: Michael Winterbottom
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

The Life and opinions of Tristram Shandy, Gentleman är tydligen ett av den brittiska litteraturens stora mästerverk och anses också, tydligen, ofilmbar. Därför är det här en film om ett filmteam som försöker filma romanen. Jag vet inte om jag skulle kalla det en fejkdokumentär som vissa gör, det känns mer som en påhittad version av Lost in La Mancha (dokumentären om Terry Gilliams katastrofprojekt om Don Quixote). Jag skulle kalla Tristram Shandy för en komedi/metafilm om ett filmteam som försöker spela in en film, helt enkelt. Steve Coogan spelar en något skruvad version av sig själv, liksom många andra av skådisarna som är med i filmen i filmen.

Det här kändes som en film med en typisk brittisk humor. Den påminde mig i tonen om den ändå annorlunda, och nyligen aktuella, Wallace och Gromit-filmen. Tristram Shandy är ofta rolig då den nog ganska träffande driver med filmbranschen, filmnördar, skådisar, den interna rangordningen mellan skådisar och hur det går till på filminspelningar. Steve Coogan, som jag faktiskt aldrig tidigare skådat på riktigt allvar, varken på silverskärmen eller vita duken, är härligt dryg och rolig på ett väldigt brittiskt sätt.

Roligast i filmen är två scener i början och slutet där Coogan och hans kollega Rob Brydon smågnabbas med underbar komisk timing. Bl a försöker de visa hur bra de är på att härma andra skådisar (främst Al Pacino) och det är väldigt roligt. Sen var det ju allt lite roligt när de driver lite med (oss) filmnördar. Här är det en tjej som jobbar i teamet som är riktigt insnöad på Fassbinder och annat. Kul också när Brydon inser att han ska få spela mot Gillian Anderson (agent Scully från Arkiv X) och när Coogan har en mardröm om det.

I övrigt puttrar den väl på, men jag tycker inte den når några astronomiska komiska höjder som vissa recensenter vill hävda. Den är smårolig (riktigt rolig ibland) men känns lite intern ibland om ni förstår vad jag menar. På nåt sätt förstår jag varför just filmrecensenter gillar den här filmen. Av mig får den en stark trea (och jag recenserar ju trots allt ganska mycket film).

3+/5

PS. Eh, kanske inte så konstigt att humorn känns brittisk eftersom det är en brittisk film. 😉

%d bloggare gillar detta: