Söndagar med Bergman: Sommarlek (1951)

Efter två Bergman-filmer som jag tidigare inte hade sett (Till glädje och Sånt händer inte här) kommer nu en rad filmer från Bergmans 50-tal som jag sett och redan har korta texter om. Nu skulle jag ju kunna se om filmerna och komma med uppdaterade tankar men: så mycket film, så lite tid. Just Sommarlek som det handlar om denna söndag såg jag faktiskt på Cinemateket precis innan SVT drog igång ett stor Bergman-retrospektiv sommaren 2003. Min trivia från IngmarBergman.se handlar den här gången om att Bergman ville spela in på plats på Kungliga Operan men se det gick inte för sig. Efter att de ansvariga på Operan läst i manuset om balettdansöser som både röker och dricker sparkade de bakut. Se bild nedan. Fast rökte cigarett gjorde väl i och för sig alla på film på den här tiden…

Jag tjuvstartade retron genom att kolla in Sommarlek från 1951. Den handlar om Marie som är balettdansös i Stockholm, kring de 30 och fortfarande inte gift, vilket betraktades som lite konstigt på den tiden. Hon har en pojkvän men är rädd för att binda sig. En dag får hon en gammal dagbok levererad till sig. Denna dagbok väcker många känslor till liv hos Marie, då hon tänker tillbaka på en både magisk och tragisk sommar för 13 år sen. Då träffade hon nämligen Uppsala-studenten Henrik ute i Stockholms skärgård, där de båda spenderade sommaren hos släktingar. Hon tar färjan ut till skärgården för att minnas tillbaka vad som hände, vilket vi får se i tillbakablickar, och kanske också göra upp med det förflutna.

Jag skulle nästan vilja kalla Sommarlek för en dramakomedi. Bergman är här absolut inte nån gravallvarlig typ. Sommarlek är ganska så lättsam och på sina ställen faktiskt rätt så rolig, speciellt när det gäller livet på balettakademin. Givetvis finns det allvarliga inslag också som handlar om att våga leva livet, binda sig etc, men det blir aldrig tungsint. Det var också roligt att se hur folk betedde sig på den tiden i Sverige, hur man pratade, osv, även om jag vet att skådespelare kanske inte pratade som vanligt folk utan med en lite tillgjord teaterröst. Betyget blir 3/5.

Vilken bild med Annalisa Ericson och Maj-Britt Nilsson! Den gör ju att jag nästan vill se om filmen.