Så vit som en snö (2001)

Jag fortsätter med en till gammal preblogg-text om en Jan Troell-film, en film med den kanske vackraste titeln nånsin (i konkurrens med Bleka dödens minut och Medan vi faller…). Min text om Så vit som en snö skrevs i augusti 2004.

I SVT:s retro med Jan Troell-filmer såg jag bara två stycken. Den första var Här har du ditt liv och nu har jag sett Så vit som en snö. Det är en till största delen fiktiv berättelse om den verkliga personen Elsa Andersson, som var den första kvinnan i Sverige som tog dykcert.. eh ska vara flygcertifikat. Hon var dessutom en hejare på att hoppa fallskärm. Vi får följa hennes liv, som präglas av utanförskap och längtan till nåt annat, från uppväxten och fram till hennes tragiska slut.

Det här är i mångt och mycket en välgjord film. Fotot och miljöerna är vackra, men filmen är lite väl långdragen och den är pretentiös, vilket i detta fall är både positivt och negativt. Amanda Ooms är bra på att fånga den udda Elsa. Bra i sina roll är även Björn Granath som Elsas pappa som är orolig när hans dotter är ute och flyger. Han lyckas inte, och vill kanske inte, tygla henne. Detta är det intressanta i filmen. Däremot tyckte jag inte om Stina Ekblad som försöker prata med dansk brytning eftersom hon spelar en danska som blir pappans nya fru (efter att Elsas mamma dör i barnsäng, tidigt i filmen). Shanti Roney har jag aldrig gillat riktigt. Han ser så jävla skum ut. Här känns han krystad. Sen undrar jag varför Richard Wolff ska vara med. Jag hade precis samma undran hade jag när jag såg kalkonen Tre solar. Det blir godkänt till denna film som har en grammatiskt konstig men väldigt vacker titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. För den som är intresserad kan jag nämna att både Ooms och Björn Kjellman visar prov på lite full frontal nudity i en ganska märklig scen.

Här har du ditt liv (1966)

När nyligen jag såg Ingmar Bergmans två filmer om Fårö så blev jag påmind om Jan Troells film Sagolandet. Det som binder samman filmerna är att de är dokumentära skildringar av ett Sverige som inte finns längre. Jag funderade vidare över vilka Troell-filmer som jag egentligen har sett. Det visade sig inte vara så många. En av dem är i alla fall Här har du ditt liv från 1966 och min gamla text om den skrevs i augusti 2004. Hoppsan! Nu när jag kollar upp lite om filmen så ser jag att den är 2 timmar och 49 minuter lång. Snacka om låååångfilmsdebut…

Detta var den första film jag har sett av Jan Troell och dessutom är det Troells debutfilm. Den bygger på Romanen om Olof av Eyvind Johnsson och handlar om 14-årige Olof som bor hos en fosterfamilj. En dag känner han att det är dags att ge sig ut i världen (eller Sverige snarare) och han drar iväg och börjar jobba som timmerflottare under 1900-talets början.

Hmmm, ja, Troell har en egen stil. Det är inte mycket dialog och ganska långsamt berättat och i en sorts episoder. Olof hoppar från jobb till jobb, från miljö till miljö, och träffar hela tiden olika människor. Det är en sorts odyssé genom Arbetarsverige. Det är ofta vackra (svartvita) bilder. Problemet är kanske att handlingen blir lite lidande och filmen får liksom inget flyt. Bitvis är det smått surrealistiska bilder, t ex när den gamla flottaren spelad av Allan Edwall berättar om vad som hände hans fru och två små barn (då är det plötsligt i färg). Just detta avsnitt, när Olof jobbar som flottare i början av filmen, är det bästa. Det är märkligt och innehåller en sorts naturmystik. Japp, en annorlunda film som dock känns lite för konstig och lång, och betyget blir därför en trea.

Jag såg även av en slump delar av Troells dokumentärfilm Sagolandet om folkhemmet Sverige. Fast eftersom jag inte såg hela, så blir det inget betyg till den (min kommentar: nu har jag ju dock sett hela så klicka på länken för att komma till min recension). Även här känner man igen Troells egna, nostalgiska, bitterljuva och smått obehagliga stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: