Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Beröringen (1971)

Beröringen är en något udda fågel i Bergmans filmproduktion och jag kan väl direkt säga att den aldrig fick tillräckligt med luft under vingarna för att lyfta. Filmen var inte ointressant att se, speciellt inte under den här typen projekt när man betar av en regissörs hela katalog, men bra var den inte.

Av nån anledning ser vi Elliott Gould (!) i en av huvudrollerna. Ja, eller anledningen är förstås att filmen är producerad av amerikanska pengar i form av tv-bolaget ABC. Bergman var het på den här tiden, hade vunnit två Oscars och kunde inte göra ett misstag eller en dålig film. Så var hans status. Fram tills dess hade han motstått frestelsen och fortsatt spela in sina filmer med svenska skådisar och på svenska. Den här här gången stod han inte emot. Pengar lockar väl alla, antar jag.

I huvudrollerna ser vi Bibi Andersson och Max von Sydow som de äkta makarna Karin och Andreas Vergerus (klassiskt Bergman-namn) samt Gould som den amerikanske arkeologen David Kovac. Karin (hemmafru?) och läkaren Andreas lever i vad som tycks vara ett lagom lyckligt äktenskap men där saknas kanske lite äventyr. Just ett äventyr får dock Karin när hon inleder ett förhållande med David som besöker Sverige och Gotland för en utgrävning i en gammal kyrka där man har hittat en unik madonnastaty i trä.

Filmens stora problem är att relationen mellan Karin och David delvis känns helt obegriplig. David är som ett barn, en barnunge. Han agerar slumpmässigt och oberäkneligt och jag har svårt att se varför Karin skulle lockas av denne man. Men det kanske är så enkelt att hon lockas av affären i sig, i alla fall till en början. Ja, Karin förklarar t.o.m. det för David första gången de träffas i hans lägenhet. Hon är inte alls säker på att hon är kär i honom men hon gillar uppmärksamheten och… äventyret.

Trots dessa förklaringar så framstår David ändå som något av en stalker. Ibland blir han till synes utan förklaring arg, våldsam och skäller ut Karin för att hon lever ett så borgerligt, tryggt och instängt liv. Nej, scenerna mellan Karin och David känns konstiga, lika konstiga som deras relation. De påstår att de inte kan leva utan varandra men det känns inte som att de har speciellt roligt ihop. Det är som att Bergman har hoppat över den biten av filmen, vilket gör det svårt att relatera till rollfigurerna.

Det finns ett undantag då faktiskt vi fick se en bra scen mellan Karin och David. Ja, främst är det Karin, och Gunnar Ekelöf, som står för det fina. Karin läser dikten Sång av sin favoritpoet Ekelöf. Först läser hon en strof på svenska och sen översätter hon för David på engelska. Bibi Andersson läser vackert och David är inte irriterande för en gångs skull.

Med denna scen i åtanke framstår det som mycket märkligt att filmen även spelades in helt på engelska. Den amerikanska publiken klarar ju inte av att läsa undertexter som bekant, så i den versionen av filmen pratade alla engelska med varandra och det gällde även Karin och Andreas när de var ensamma med varandra. Som tur var så lyckades jag få tag i en version där man blandar svenska och engelska, och det talas engelska endast i scener där David är med. Karin säger t.o.m. vid ett tillfälle att det är svårt att uttrycka sig på ett språk som inte är ens modersmål, dvs modersmålet svenska.

Filmens behållning för min del var Bibi Andersson, och de mer vardagliga scenerna mellan Karin och Andreas eller med Karin ensam. Här hade filmen en humoristisk touch som jag uppskattade, som t ex när Karin ska klä sig inför sin dejt med David och inte kan bestämma sig för vad hon ska ha på sig. Den scenen var som tagen ur en modern romantisk komedi. De mer vardagliga scenerna bjöd även på sköna hemmamiljöer à la tidigt 70-tal med produktplacering, köksinredning med träytor, diabildsvisning (!), gamla härliga telefoner (bl a en Kobra!), skrivbord med häftapparat och hålslagare. Film som tidsdokument ska aldrig underskattas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kul och skratt vid frukosten!

En glad (!) Max von Sydow

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Ok då, nu måste jag åka!”

Träskor och träytor

Kobran!

Söndagar med Bergman: Ett drömspel (1963)

Ingmar Bergman verkar ha varit besatt av August Strindbergs Ett drömspel då han satte upp pjäsen inte mindre än fyra gånger. Första försöket skedde 1963 och det gjordes i form av en tv-film och den går att se på SVT:s Öppet arkiv vilket jag gjorde.

När jag började titta så insåg jag att jag med största sannolikhet faktiskt har sett en uppsättning av Ett drömspel, i Uppsala för länge sen på Grand (en teater som för övrigt ligger på en parallellgata till Bergmans egen biograf, Slottsbiografen). Mitt minne av pjäsen: obegriplig och oändligt tråkig. Var det till och med så att vi lämnade i pausen?

Jag hade ingen koll på handlingen alls så det tog ett tag för mig att förstå att Ingrid Thulin spelade guden Indras dotter som klivit ner bland människorna på jorden för att få uppleva hur det känns att vara just människa. Glädjen, lyckan, hoppet, kärleken. Haha, nej, givetvis inte. Smärtan och lidandet handlar det förstås om! Vad trodde ni?

Att pjäsen heter just Ett drömspel är logiskt. Den påminner om en dröm vilket är just det som Strindberg ville få fram. I sin erinran skriver han följande:

Jag har i detta mitt drömspel sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske. Allt är möjligt och sannolikt.

Hmm, det kan ju vara vanskligt det där, att gestalta en dröm. Det finns en risk att det blir för flummigt. Men jag brukar oftast gilla de drömsekvenser som dyker upp i filmer eller tv-serier. Ta bara Twin Peaks och när vi besöker The Black Lodge. Helt underbart.

Jämfört med Bergmans tidigare tv-pjäser som jag har sett (Herr Sleeman kommer och Venetianskan) så var det här en klart kvalitetshöjning, och det gäller det mesta. Framförallt så kändes det här betydligt mer påkostat och mer som en film. Borta är den statiska kameran och känslan av filmad teater. Här leker Bergman och fotograferna med bilden på ett helt annat sätt. Musiken spelar en större roll, bl a till att bidra med en skräckstämning. Jag noterar återigen att Bergman hade talang för det här med skräck.

Handlingen är som sagt drömlik. Vi hoppar från en scen till en annan. Samma personer återkommer. Samma scener återkommer. Det är en tidig metafilm. Indras dotter, som kallas Agnes, är i ena stunden gift med en advokat (utmärkt och aningen otäckt spelad av Allan Edwall). De är fattiga, klistrar igen fönstren för att hålla värmen inne och äter kålgryta. Agnes kan inte andas. Hon vill ha ut mer av livet än plikter. Hon flyr till semesterorten Fagervik men hamnar istället i Skamsund på andra sidan viken. Där är det fattigt, koleraepidemi och man tvingas vara i karantän i en brinnande ugn i 40 dagar. Tror jag.

Förutom Agnes så är en officer, spelad av Uno Henning, en av huvudpersonerna. Henning var riktigt bra. Han hade ett märkligt och indragande sätt att prata. Språket är för övrigt både fint och klurigt att lyssna på. Det kryllar av gamla svenska eljest ord. Ibland saknar jag tiden innan allt blev svengelska. Har jag blivit gammal på gamla dar, tro?

Det förekommer några roliga scener mitt i allt lidande – ”Det är synd om människorna” upprepar Agnes som ett mantra – och en av dem påminde mig om Hail, Caesar!. Fyra dekaner från fyra olika fakulteter grälar om livets mening. Agnes har begärt att dörren till svaret om livsgåtan ska öppnas och nu ska de enas om den faktiskt ska öppnas. De gnabbas som små barn som slåss i sandlådan. Jag fick vibbar av scenen i bröderna Coens Hollywood-skildring då Josh Brolins fixare försöker få representanter från de olika religionerna att bli nöjda.

En filosofisk diskussion om matematik och tid var även den underhållande. Att ett gånger ett blir ett är väl ett vattentätt bevis för att två gånger två blir två? Eller kanske inte. Och vad är egentligen tid? Det som flyr när jag talar förklarar magistern för barnen i skolan. En smart gosse (för övrigt spelad av Jörgen Lindström från Persona och Tystnaden) utnyttjar detta faktum med orden: ”Du talar och jag flyr, alltså är jag tiden!”. Filosofiskt skolk.

Är det högtravande i övrigt? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Det är högtravande så det förslår. ”Det är synd om människorna”. Men jag kan inte låta bli att gilla det. Bergman tar ut svängarna och håller inte igen. Det här handlar inte om nån realism. Det här är en helt annan grej. En helt annan stil. Skådisarna håller långa monologer. Ingrid Thulin orerar om vinden som är människornas klagan och vågorna som är trösten.

Så vad fanns där bakom dörren. Intet eller 42?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Höstsonaten (1978)

Jag hoppar nu framåt i tiden, från Bergmans tv-produktioner på 50-talet, till Höstsonaten från 1978 som gjordes i Norge under Bergmans Sverige-exil. Höstsonaten hamnade faktiskt på plats tre på min topp-10-lista för ’78. Jag skrev då bl a så här: ”Höstsonaten blir än mer intressant efter att ha sett dokumentären Jag är Ingrid. På ett sätt är den den film som Jag är Ingrid inte vågade att vara”. Ja, så kan man faktiskt se det. Min text om Höstsonaten skrevs i september 2003. I texten nämner jag en del om hur samarbetet funkade mellan Ingrid och Ingmar och mer om just detta kan den nyfikne läsa om på IngmarBergman.se.

Här samarbetar Ingrid Bergman och Ingmar Bergman för första och enda gången. Det var intressant att höra Ingmar berätta, innan filmen visades, om hur det var att samarbeta med Ingrid. Tydligen hade Ingrid när de skulle starta inspelningen läst in sin roll noggrant och hade för sig själv klart för sig själv klart för sig hur hon skulle spela. För Ingmar blev detta en mardröm eftersom Ingrid tydligen spelade över nåt så fruktansvärt. Enligt Ingmar hörde det hemma på en stor teater inför en tusenhövdad publik men absolut inte framför en kamera, Sven Nyqvists kamera som vanligt. Men detta vägrade Ingrid acceptera och hon tog inte regi överhuvudtaget. Till slut ställde Ingmar ultimatum och lät Ingrid själv titta på scenerna. Efter att ha sett scenerna erkände Ingrid till slut att Ingmar hade rätt och inspelningarna började om från början.

Filmen handlar om en berömd konsertpianist (Ingrid Bergman) som besöker sin dotter (Liv Ullman) inte träffat på sju år. Under besöket kommer gamla spänningar upp till ytan och det blir uppslitande (på gott och ont) för bägge parter.

Återigen en film av Bergman där han fokuserar på känslor, att våga älska, etc. Det är samma tema som återkommer gång på gång i Bergmans filmer. I början av filmen tyckte jag det var en tvåa. Jag gillade inte alls Ingrids sätt att spela. Hon var helt hysterisk. Överspel är ett ord man kan ta till (ganska intressant med tanke på vad jag skrev ovan). Men efter ett tag insåg jag att det var rollfigurens sätt att distansera sig, att inte vara ärlig mot sig själv och andra. Som vanligt med Bergman-filmer så var den alltså rätt seg (och nästan dålig) i början. Då gäller det bara att hänga kvar, att låta karaktärerna sjunka in, och så känner man intensiteten stiga efterhand och sen får man oftast en stark filmupplevelse den sista halvtimmen. Även så här. Det är starka scener mot slutet. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Venetianskan (1958)

Jag fortsätter att beta av filmerna i Bergmans tv-teater-produktion. Venetianskan, som bygger på en italiensk 1500-tals-komedi, visades första gången 1958. Det som är lite intressant är att den här typen av tv-pjäser vid den här tiden visades live! På 50-talet måste det ändå ha varit lite häftigt att få en tv-pjäs av Bergman direkt hemskickad till vardagsrumssoffan via tv. Jag kommer att tänka på dagens direktsändningar av operaföreställningar, och andra konserter, som man kan uppleva på vissa biografer.

Vad är då Venetianskan? Ja, bra är det i alla fall inte. Det här är verkligen filmad, eller tv-sänd, teater. Det här var ju i tidigt i tv-historien så det var nog ganska svårt att åstadkomma så mycket fancy stuff. Jag ser framför mig en stor otymplig tv-kamera på ett stativ. Det är lite svårt att göra häftiga panoreringar med en sån (om man den inte är placerad på nån form av räls).

Historien är ytterst fånig men kanske ändå lite udda. Den utspelar sig i Venedig som titeln antyder. En vän yngling har kommit dit från Milano och hans svarta lockar (substantiv) och kerubansikte lockar (verb) två mogna damer i staden. De vill helt enkelt ha honom som en toyboy.

Upplägget påminner bitvis om en high school-komedi fast med vuxna. Damerna, en gift fru (Gunnel Lindblom) och en rik änka (Eva Stiberg) skickar ut sina respektive tjänsteflickor för att locka ynglingen, lite på samma sätt som skolkompisar skickas för att fråga chans. Dialogen är pratig och oerhört teatral, men det är på nåt sätt själva poängen. Vi bjuds även på mängder av sexuella anspelningar som t ex när ynglingen funderar på vad han ska äta till middag.

”Det blir en sparsam måltid för att inte betunga stridshästen så han blir slak till torneringen”

Venetianskan är ett verk som vet att det är en teaterpjäs och den eftersträvar ingen som helst realism, vilket de undermåliga kulisserna (och en skrattretande gondol på hjul) skvallrar om.

En sak jag kom att tänka under pjäsens gång var det här med metainslag. I Venetianskan förekommer mycket sådant. Först har vi en berättare, iklädd en sån där venetiansk svart mask med lång näbb, som pratar direkt till tv-publiken. Berättaren själv är inte en del av pjäsen, i alla fall inte tillsammans med de andra skådisarna. Men sen börjar även de riktiga skådisarna med att då och då stanna upp och prata direkt till publiken och bryta fjärde väggen.

När man tänker efter så är ju det här med att bryta fjärde väggen nåt som är helt naturligt när det gäller teater. Man har ju en live-publik att kommunicera med. Men sen när man började göra film, realistisk film, så var det naturliga att inte alls låtsas om att man är ett påhittad verk som en publik kommer att titta på. Nej, då handlade det om att filma ”verkligheten”. Sen nån gång så blev det plötsligt coolt igen att i en film bryta fjärde väggen och låta filmen vara fullt medveten om att det är en film. Då kändes det plötsligt som ett fräscht grepp. Lustigt hur sånt här går i vågor, men även att olika stilar existerar parallellt som t ex bröderna Dardenne jämfört med filmskapare som Quentin Dupieux eller Charlie Kaufman.

Som ni märker har jag inte speciellt mycket, eller mycket gott, att säga om själva verket utan jag funderar mest över andra saker. Som avslutning kan jag ändå nämna att jag kände igen en av de unga skådisarna som spelade en av tjänsteflickorna. Maud Hansson hette hon. Var hade jag sett henne tidigare? Jo, hon var flickan som skulle brännas på bål i Det sjunde inseglet och som riddaren Block frågar om Djävulen. Dessutom spelade Hansson på 70-talet pigan Lina i Emil i Lönneberga. Slut på meddelandet från Klubben för värdelöst vetande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Well, kanske inte bara anspelningar… LOL.

Söndagar med Bergman: Herr Sleeman kommer (1957)

Jag har ju gett mig på den vansinniga uppgiften att se alla Ingmar Bergmans filmer. När jag inledde detta maratonprojekt i somras hade jag som tur var redan sett och skrivit om över 30 av hans filmer.

När jag nu kronologiskt tar mig igenom hans filmografi så har det med jämna mellanrum dykt upp filmer som jag inte sett tidigare, t ex som de två senaste veckornas dokumentärer om Fårö (trevliga filmer bägge två!).

Den här veckan gräver dock min filmspade än djupare och avtäcker en tv-film från 1957 med den något märkliga titeln Herr Sleeman kommer. Det här var Bergmans första besök i tv-världen och vad det handlar om är en tv-teater-uppsättning av Hjalmar Bergmans pjäs med samma namn.

Den unga Anne (Bibi Andersson) bor hemma hos sina gamla mostrar Bina och Mina. Anne är kär och kanske t.o.m. förlovad med skogsmannen och jägaren Valter (Max von Sydow). Vad Anne dock inte vet är att hennes till synes oskyldiga mostrar planerar att gifta bort henne med den 30 år äldre och halte landssekreterare herr Sleeman.

Fasiken. Det här var en riktigt mörk pjäs visade det sig. Den inleddes roligt med tant Bina (en underbar Naima Wifstrand) och tant Mina (Jullan Kindahl) som sitter i soffan och virkar och syr och skvallrar. De har ett roligt samspel mellan sig. Efter ett tag inser jag alltså att de inte är så snälla och oskyldiga som det verkar. Deras dialog är kryddad av diverse antydningar om allt möjligt kring Annes kommande giftermål med gubben Sleeman.

När Anne får reda de ”glada” nyheterna biter hon ihop men när hon blir lämnad ensam träffar hon sin jägare Valter (som givetvis kommer in genom fönstret) och försöker få tiden att stanna. Utanför villan/fängelset väntar äventyr i skogen med allt från dansbanor, skjutbanor och dresserade apor. Ska hon rymma eller inte?

Det här mellanpartiet med Valter och Anne var sämst i filmen. Bibi Andersson spelar över på ett flickaktigt sätt, bryter fjärde väggen och pratar rätt in i kameran och refererar tillbaka till dialog som förekommit i en tidigare scen. Ja, ett lite annorlunda grepp kanske för den här tiden men det blev övertydligt. ”Anne är en tung börda för tanterna”. ”Men Valter kan lyfta mig”.

En detalj som kanske inte störde mig men som jag noterade var att tanterna pratade i rim. Jag undrar om det var nåt som Ingmar Bergman själv la till eller om det fanns i originaltexten av Hjalmar Bergman. Det känns som att det förmodligen fanns med från början.

Sen dyker den vedervärdige herr Sleeman själv upp till slut och då tar det hela en vändning mot skräckhållet. Slutet är supermörkt och jag skulle kalla verket för en tragedi. Sleeman är en skräckfigur och framställs som ondskan själv.

Jag ställde mig även frågan om det var Hjalmar Bergman som skrivit Den allvarsamma leken. Jag kände igen teman därifrån i form av olycklig, omöjlig kärlek och uppgjorda äktenskap. Det visade sig förstås vara den andre Hjalmar, dvs Söderberg. Men jag antar att dessa var teman som återkom under den här tiden (tidigt 1900-tal).

Herr Sleeman kommer är en märklig pjäs just pga av det eländiga slutet. Men en tvåa får den ändå, denna 43 minuter långa tv-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Fårödokument 1979 (1979)

Fårögubbe

Söndag med Bergman igen och tillbaka på Fårö igen! Nu har det gått tio år sen den förra dokumentären spelades in. Vad har hänt? Har öborna fått sin bro? Har ön avfolkats än mer? Har några av kidzen vi mötte i den första filmen stannat kvar eller har alla dragit till Stockholm? Vi får svar på de flesta av frågorna i denna dokumentära uppföljare.

Fårödokument 1979 är ett exempel på en uppföljare som är bättre än originalet. Jag tycker den här filmen är bättre regisserad och den känns mer genomtänkt. En anledning till det är kanske att vi får träffa ett antal personer från den första dokumentären igen. Det är samma grepp som används av Stefan Jarl i Mods-trilogin och Richard Linklater i Boyhood och Before-filmerna. Det är det perfekta sättet att visa hur tiden går eftersom tiden ju verkligen har gått.

Ungarna som vi träffade på den där skolbussen t ex, hur har det gått för dem? Ja, en tjej skulle ju utbilda sig till barnsköterska och flytta till Visby. Det blev inget med det. Hon fick ett eget barn och så var det bara att lägga ner tankarna på studier. Ja, det var en annan tid.

Killen som inte kunde tänka sig att bo i Stockholm eftersom han var uppvuxen på en liten ö och behövde leva i öppna landskap, hur gick det för honom? Well, han har flyttat till Stockholm och jobbar som tunnelbaneförare. D’oh!

Miljöfrågan är viktig i filmen. Det hela inleds med en långsam panorering längs med Fårös kust. Hav, dimma, skog, fåglar. Det är som att man vill framställa Fårö som ett mytiskt djungelland, en helig vildmark. Bergmans berättarröst förklarar att Fårö steg ur det varma silurhavet för flera hundra miljoner år sen och nu finns det fossiler att hitta på stränderna som berättar den historien.

Ah, leta fossiler (trilobiter!) på Gotländska stränder = nostalgi och barndomsminnen.

Vi hoppar till nutid, dvs vintern 1979. Det regnar vågrätt, snöblandat regn. Folk stretar mot vinden för att ta sig ombord på färjan som kastas runt i de gropiga vågorna som en vante. Nej, man har alltså inte fått sin bro, och den kommer väl aldrig att bli till trots att det planerades för en bro redan på 1920-talet.

Vad händer med det gamla Fårö när allt handlar om sommarturismen är en fråga som filmen ställer sig. Här bjuds vi på härlig svensk funkmusik som ackompanjemang till scenerna när sommargästerna väller in. Den svängiga låten, som jag aldrig hade hört, heter ”Boyss” och bandet är Strix Q (Magnus Ugglas kompband!). Svängigt som sagt. Scenerna ger vibbar av att ”onda krafter” vill göra om hela Fårö till ett Östermanland.

Det som sticker ut för mig i filmen är kanske hur Bergman verkar besatt av det här med grundläggande kunskap, om hur man odlar grödor, fäller träd, tar hand om trädet, sågar upp bräder, använder en vedeldad spis, fångar fisk med nät från en eka, rensar fisken, bygger hus med grästak. Det är sån kunskap som är på väg att försvinna. Bergman har nog snappat upp just detta faktum vid den här tidpunkten och därför valde han att fokusera på det.

Vi får se en gammal gubbe vara ute med sin eka och fånga fisk. Senare fäller han ett träd och tar på en egen hand hem stockarna från skogen som han sen sågar upp till plankor. Efter det bjuds det på en festmåltid i form av den fångade fisken och potatismos. Det var nästan som att se den fascinerande dokumentären Gubben i stugan igen. Meditativt.

Fårödokument 1979 är ett härligt tidsdokument som alltså för tankarna till guldkorn som Mods-trilogin och även Jan Troells Sagolandet. Jag är väldigt svag för den här typen av dokumentär så betyget blir högt och jag tror nostalgin är en bidragande faktor.

Bergman avslutar med följande fundering:

”Nästa Fårödokument kommer förhoppningsvis 1989. Det ska bli intressant att se om vi är vid liv då!”

Ja, det hade varit kul att se.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fårö Beach

Strix Q – ”Boyss”

Söndagar med Bergman: Fårödokument (1970)

Fårödokument (särskrivet i förtexterna, ajabaja) är en av Ingmar Bergmans få dokumentärfilmer och den handlar förstås om Bergmans älskade ö där han ju i Hammars hade sitt hem under många år (och hans bostad och personliga biograf finns ju fortfarande kvar och är nu en del av Bergmangårdarna). Materialet till dokumentären spelades in våren 1969 och den hade sedan premiär i svensk tv på nyårsdagen 1970.

Redan från början står det klart att det inte är en naturfilm det handlar, även om naturen, vattnet och djuren spelar en stor roll. Nej, filmen är tillägnad Fåröborna själva förkunnar förtexterna. Bergman agerar berättarröst och det var lite kul att höra hans röst och sätt att prata. Jag fick intrycket att han läste innantill. Ändå blev det inte tråkigt då han trots den uppläsande känslan har nåt skarpt där också.

Bergman åker runt på Fårö och träffar vanligt folk för att få reda på deras livssituation. Hur är det att bo och verka i glesbygd som Fårö? Det framkommer att Fåröborna känner sig ungefär på samma sätt som Gotlänningar känner sig gentemot fastlandet. Det är liksom bara ett pinnhål ner på stegen. Allt ska centraliseras och Fårö har slagits ihop med ett antal andra Gotlandskommuner och styrs numera från Fårösund som ju ligger på Gotlandssidan.

Vi träffar en kvinnlig bonde som inte gillar statlig inblandning i det hon gör. Hon gillar småskalighet och fri konkurrens. I det lilla glöms inte människan bort anser hon. Trots att hon är kritisk så är hon i grunden positiv och glad, en sorts naturkraft. Och som man brukar säga nuförtiden, en människotyp och ett sorts liv som man inte ser så ofta idag.

Ja, det är det klassiska som jag sett i ett antal dokumentärer som t ex Palme eller Jan Troells Sagolandet. Det handlar om ett Sverige som inte finns längre. Det som är speciellt med just Sagolandet och Fårödokument är att det inte är nygjorda dokumentärer utan de är filmade i den tid som det handlar om. Så det finns liksom två lager här. Först en svunnen tid som de i filmen saknar eller håller på att förlora. Men även den tid som jag som tittare idag upplever inte finns. Det finns potential för en hel del nostalgi här. Men det var det som var lite kul med de som intervjuades; de hade inte en nostalgisk syn på det hela utan mer praktisk.

En gubbe som intervjuas är 102 år gammal. Han föddes alltså på 1860-talet. Wow! Som tidsdokument den här typen av filmer obetalbara.

En stor fråga, och en evighetsfråga, är frågan om det ska byggas en bro mellan Gotland och Fårö. Fåröborna själva verkar vara för en bro, i alla fall om man ska tro på de som intervjuas i filmen. En uttrycker det så här:

”Många gånger har man nog önskat sig en bro, i synnerhet när man kommer i synnerligen god tid till nästa färja”. 😀

Brofrågan återkommer i Bergmans dokumentäruppföljare som kom 1979. Den kommer vi till framöver.

Det förekommer underbara klipp med skolungdomar på en buss. Bergman frågar hur de trivs på Fårö och om de vill flytta där ifrån. ”Det finns ingenting att göööööra!” låter de flesta svaren. Genomgående kändes det som att tjejerna är de som är mest benägna att dra till fastlandet. ”Här finns ju inga joooooobb!”. Killarna verkar tveka mer, och en kille säger att han måste se vatten, det blir ju så när man har vuxit upp på en ö tycker han. Stockholm, det kan han inte tänka sig. Vi återkommer även till honom i uppföljaren.

Inklippt med intervjuerna med ungdomarna i bussen får vi se och höra en präst oroa sig för sin församling. Kommer den överhuvudtaget finnas kvar om tio år? På gudstjänsterna är det ju mest gamlingar konstaterar han krasst.

Det kanske bästa i filmen är en intervju med en gammal gumma. Hon bröt benet när hon var ute och cyklade för flera år sen. Den bristfälliga vårdpersonalen som fanns på plats på ön sa dock åt henne att det bara var en stukning. I två månader låg hon hemma i sängen men benet läkte ju aldrig riktigt ordentligt. Det läkte liksom ihop fel. En tid senare fick en kunnig läkare se detta och hon skjutsades direkt till lasarettet (ett härligt gammal ord) på Gotland och man försökte fixa till benet. Men det lyckades inte utan man tvingades amputera det. Sorgligt. Men gumman, jo, hon berättade glatt historien med en glimt i ögat som är lite svår att förstå. En kärv krutgumma om man säger så, precis som lantbrukarkvinnan i inledningen.

Det Bergman har gjort är en partsinlaga och han avslutar själv filmen med en slutplädering för Fåröbornas sak. Eller är det jag som har gjort en partsinlaga i och med detta inlägg?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lantbrukaren Ingrid

Bibliotekarien Emilia

Poststationsföreståndaren Vera

Söndagar med Bergman: Viskningar och rop (1972)

Gissa om Sven Nykvist vann en Oscar för bästa foto?

Jag skriver i min gamla text om Viskningar och rop att det är Bergmans första färgfilm. Ni som mot förmodan följt mitt Bergman-tema vet att detta inte stämmer då ju Bergman redan 1964 gjorde färgfilmsfiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor. Ytterligare en kommentar gäller det jag skriver inom spoilertaggarna i slutet om Bergman som en skräckmästare. Här var jag helt klart inne på nåt som fler snappat upp. Under 2018 har jag med stort nöje lyssnat på SR:s Bergmanpodden och skräck-Bergman är ett ämne som poppat upp flera gånger. Min text om Viskningar och rop skrevs i september 2003.

Det här var Ingmar Bergmans första färgfilm, fotad av mästaren Sven Nyqvist, och den handlar om tre systrar och en piga skulle man kunna säga. Den utspelar sig i början på 1900-talet på en herrgård där Agnes ligger döende i cancer och hennes två systrar och en piga vakar och sköter om henne. Ganska snart märker man att allt inte står rätt till, för att ta till en underdrift, i deras relationer. Pigan, Anna, är egentligen den enda som vågar närma sig Agnes för att trösta henne.

Handlingen låter inte alltför munter och det är den inte heller. Bergman tar med oss på en resa i svår ångest. Som vanligt handlar det om att våga tycka om sig själv, att våga vara öppen med sina känslor. Det finns en obehaglig scen som fick mig att tänka på en liknande scen i Michael Hanekes Pianisten (där Isabelle Huppert spelar en störd kvinna). Om jag säger att i Viskningar och rop så är det Ingrid Thulins tur att skära sig, så vet ni som sett Pianisten vad jag menar. Viskningar och rop är en jobbig men gripande film. Betyget blir 4+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nåt lite annorlunda som jag kom att tänka på under filmen var att Bergman faktiskt skulle kunna göra skräckfilm rätt så bra.

<spoiler>
Jag tyckte nämligen följande scen var riktigt läskig. Detta utspelas efter det att Agnes har dött och hon ligger i sin säng i väntan på begravning. Anna går upp på natten för att hon hör gråt och då träffar hon på de två systrarna stående som skyltdockor utanför Agnes rum. Hon går in till den döda Agnes (samtidigt som man hör hennes häftiga andhämtning) och vi ser Agnes ligga död i sin säng. Plötsligt zoomas Agnes ansikte in och vi ser tårar rinna på hennes kinder. Det var riktigt läskigt. Faktiskt.
</spoiler>

Söndagar med Bergman: Skammen (1968)

Efter den i mina ögon inte helt lyckade Vargtimmen gav sig Bergman på att göra krigsfilm. Ett tidigare försök i s.k. genrefilm blev ju ett totalfiasko. Jag pratar alltså om Bergmans spionfilm Sånt händer händer inte här från 1950. Nu vet jag inte om Skammen ska kallas genrefilm men den sticker i alla fall ut i Bergmans produktion. Min text om filmen skrevs i april 2007.

Namnet på filmen och regissören gör kanske inte att man tänker på krigsfilm men faktum är att Bergman med Skammen har gjort ett krigsdrama. Det hela utspelar sig ute på en ö i havsbandet i ett odefinierat land. (Ön skulle kunna vara Gotland och landet skulle kunna vara Sverige.) På ön har Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullman) bosatt sig för att komma undan ett härjande inbördeskrig. Men en dag invaderas ön av fallskärmssoldater.

Jag läste på den alldeles suveräna sidan IngmarBergman.se att Bergman själv inte alls var nöjd med inledning på filmen, kanske de första 45 minuterna. Bergman tyckte att han själv helt enkelt inte dög som skildrare av det explicita yttre våldet. Han skriver bl a om filmen:

”I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad.”

Jag kan inte riktigt hålla med Bergman. Jag tycker inledningen har en intensitet som nog skildrar krigets extrema situation ganska bra. Actionscenerna som förekommer tycker jag är välgjorda och här förekommer en del läskiga scener. Jag fick ibland vibbar från Elem Klimovs Gå och se, även om den filmen är både bättre och otäckare. Precis som Bergman skriver så förändras de två huvudpersonerna under filmens gång. Det står klart att Jan är den psykiskt mest instabila, och för att skydda sig mot krigets vansinnigheter blir han själv hård och brutal istället för känslig och svag som i början av filmen.

Jag håller också med Bergman om att filmen blir intressant på ett annat sätt när samhället faller sönder. Relationerna mellan de inblandade personerna ändras i takt med att de yttre förutsättningarna ändras. Vem är vän, vem är fiende och hur hantera detta? Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Förutom de två huvudrollerna är Gunnar Björnstrand bra som en aningen obehaglig borgmästare som vänder kappan efter vinden. Jag stör mig till och med inte längre på Ullmans norska. Filmen har lite av samma abrupta och, som jag tycker, passande slut som den nyligen sedda Vargtimmen som dock är en sämre film som helhet. Skammen får en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är lite kul att jämföra den svenska respektive italienska postern…

%d bloggare gillar detta: