10 i topp: Filmer 2006

2006Jag brukar vara litet sen i starten ibland. Så när filmspanarna skulle köra sina listor över 2006 års bästa filmer i lördags så hann jag inte riktigt med att få ihop min lista i tid. Men nu har jag fått till den – och det är väl egentligen helt rätt att facit avslöjas sist! 😉

****

10. Farväl Falkenberg
Farväl Falkenberg
Farväl Falkenberg är en av de filmer som fick mig intresserad av svensk film. Den stack ut, den stack in, den stack till, tyckte jag när jag såg den i september 2006 på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival stod för.

9. The Host
The Host
I min recension av The Host från 2007 så skrev jag som ett PS följande: Om man har sett några sydkoreanska filmer så vet man att det brukar regna i dem — och det gör det förstås i The Host också. Ja, redan då hade jag snappat upp det här med regn och sydkoreanska filmer. 😉

8. Berätta inte för någon
Berätta inte för någon

Berätta inte för någon är ett riktigt bra och spännande thrillerdrama där François Cluzet dominerar som mannen som hamnar i ett nervigt känsloinferno där han har både polis och mördare efter sig.

7. Little Miss Sunshine
Little Miss Sunshine
Min American Independent-film på listan som handlar om en dysfunktionell familj i en folkabuss på väg till sjuåriga dottern Olives skönhetstävling. Little Miss Sunshine är en må bra-film med mörka stråk och en ibland ganska svart humor. En film som inte fegar ur. Super Freak!

6. United 93
United 93
Paul Greengrass United 93 är spännande, svettig och obehaglig. Filmen påminner mig en aning om Elephant, just den där känslan av en kommande katastrof, oundviklig. Redan från början har jag som en klump i halsen och de första 40 minuterna så försvann i princip omvärlden.

5. Pans labyrint
Pans labyrint

Pans labyrint är en film där Guillermo del Toro väver ihop fantasi och verklighet på ett skickligt sätt. Båda världarna påverkar varandra och hänger ihop. Slutet är så mörkt, spännande och sorgligt det kan bli.

4. De andras liv
De andras liv

Filmen som fick mig att bli medlem i Amnesty. Enough said!

3. Red Road
Red Road

Red Road is a film that not only caused a change of my blog header (5/5 films do that as a rule of mine) but also prompted my first review in English. Find out why here.

2. Babel
Babel

Från min recension (som inte finns på bloggen än): ”Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla”. Ja, om det känns som att tiden står stilla så har filmen lyckats. Den andra 5/5-filmen på listan men inte den sista…

1. Children of Men
Children of Men
Kan Alfonso Cuarón vara min favoritregissör just nu? Hans senaste rymdfilm Gravity hamnade på första plats på listan över förra årets bästa filmer. 2006 kom Children of Men och den hamnar alltså på plats numero uno på 2006 års lista.

****

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet: This Is England, Blood Diamond, Seraphim Falls, The Fountain, The Science of Sleep, Inland Empire, Jindabyne.

Det finns säkert en hel drös filmer som jag inte har sett som jag kanske borde ha sett. En del av dessa kommer ni garanterat hitta på de andra filmspanarnas listor. Hoppa därför in och kolla in dessa: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Flmr, Filmitch och Fiffis filmtajm.

Red Road

Red RoadTitle: Red Road
Director: Andrea Arnold
Year: 2006
IMDb
| Filmtipset

A while ago, actually it was almost two years ago, I listened to an episode of the Toronto based Matinéecast podcast with Jessica from The Velvet Café as guest. Ryan and Jessica talked about the movie We Need To Talk About Kevin (WNTTAK from now on!). Their discussion made me want to see Red Road. Why? Well, it’s because I always mix up Andrea Arnold and Lynne Ramsey. You see, I like Fish Tank, I like Ratcatcher and I like Morvern Callarn, but I can never really keep track of who directed which movie. So when the Matineécast praised WNTTAK I felt that it was time to finally see Red Road, a film that had been on my to-see-list ever since the Swedish theatrical release. I knew it was directed by either of these two woman, just as I knew WNTTAK was. When Swedish public television had the good taste of showing Red Road my old VCR had to work again (yes, that’s my antique way of recording television broadcasts). But the fact that the format I watched the film in turned out to be VHS felt just right. Kind of like watching The Ring on VHS.

Absolutely (I was close to using the F-word here but I’ll restrain myself) amazing was my first reaction to Red Road. While watching the film I was convinced that it was the same director that did WNTTAK. The cinematography was superb. What I saw was a FILM, a film that really used the visual medium that is film to the fullest. This was a fact that Ryan and Jesscia mentioned about WNTTAK on the podcast. Every frame supposedly was a piece of art, and that was how I felt about Red Road.

The film is set in Glasgow, a gloomy, bleak Glasgow, but a very beautiful Glasgow. A woman is carrying a secret and in the end a sorrow. She is working for a surveillance company. For hours she sits in a control room with multiple screens watching the town and its people. Suddenly she sees a person that triggers a reaction in her. Something and someone from the past resurfaces and shakes her up. Exactly what has happened is not known for us viewers. It remains a mystery for a long time in the film. This could have been a problem if the film hadn’t managed to create a thrilling and tense feeling using audio and visuals just perfectly. There are so many gems here. I was completely hooked throughout.

It’s a sad film about a sad subject. Yet it’s a film with hope. This mix is why I like it so much and I will give it my highest grade, which is five jumps out of five.

And no, the director of Red Road, Andrea Arnold, did not direct WNTTAK. After catching Red Road I did indeed watch Lynne Ramsey’s WNTTAK and as it turns out these two films were the best films I watched during 2012.

As you might have noticed this post is in English. I first wrote the text in Swedish sometime during 2012 after I watched Red Road but I never posted it since I realized it would be more fun for Ryan to able to read it (without Google Translate). But I never got around to translating it. Until now, one and a half years later. Better late than never, I guess.

The fact that Red Road received my the highest grade also means that I will change my blog header.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

Jessica have also watched and written about Red Road, as well as Flmr (in Swedish). Ryan, I am waiting for your review. 😉

More reviews (in Swedish): Movies – Noir and Fiffi.

Film- och bloggåret 2012

We Need to Talk About Kevinfilmspanarna_kvadratJag hade lite tid över och tänkte att det kunde vara kul med en snabb sammanfattning av mitt film- och bloggår. Det är inte på långa vägar heltäckande och när det gäller filmer så är de inte bara från 2012 utan det handlar om allt jag sett i år oavsett tillverkningsår.

Bästa filmerna jag sett i år: We Need to Talk About Kevin och Red Road på delad första plats

Sämsta filmen jag sett i år: Frozen

Årets besvikelse: Andrea Arnolds Wuthering Heights

Årets överraskning: Attack the Block

Årets svenska klassiker: Flicka och hyacinter

Årets hjärnsläpp: De tomma sekunderna innan jag uppe på Rigolettos scen innan visningen av The Avengers kommer på att jag ska säga Hulken! när jag får frågan om vem som är min superhjältefavorit.

Årets möte: Det första med Filmspanarna! Fy fan vad kul det är. 🙂

Årets skummaste film: Holy shit Holy Motors

Bästa film som ändå fick en etta i betyg: Holy Motors

Norska film: Död snö

Fantasytrilogi kryssad i år: Narnia

Mest deprimerande film: Downloading Nancy

Trevligaste regissörs-Face2Facet på Stockholm Filmfestival: Benh Zeitlin efter Beasts of the Southern Wild

Stelaste intervjuaren (nånsin) på Stockholm Filmfestival: Joel Spira (Nippe från Snabba Cash-filmerna) som efter La leggenda di Kaspar Hauser försöker intervjua regissören Davide Manuli. Publiken gör uppror, tar över frågorna… och vissa svar *host*Vitalic*host*.

Tröttaste och mest bittra regissören på ett Face2Face på Stockholm Filmfestival: Davide Manuli som avslutar med att konstatera att ”cinema is dead!”

Bästa DJ-dans: Vincent Gallo i La leggenda di Kaspar Hauser

Bästa musikupplevelse på bio: Vitalic (Vitalic!) pumpande högt i La leggenda di Kaspar Hauser. Ja, det var bättre än dragspelsmellanspelet i Holy Motors.

Ödsligast: Biosalongerna jag såg Take Shelter och Call Girl i. Helt tomma förutom mig själv.

Svenska festivalhajpfilm som föll platt: Apflickorna

Svenska festivalhajpfilm som inte föll platt: Avalon

Årets mest kommenterade inlägg: Lämpligt och lustigt nog blev det inlägget Problem med kommentarer på WordPress.com vilket visar att folk vill kommentera på bloggar och att det då är viktigt att det funkar. Så bort med allt som kan hindra att man kommenterar, otyg som ordigenkänning, moderering, krav på att man måste skriva i alla fält osv.

Årets mest betittade inlägg: Prometheus

****

Och därmed önskar jag Gott Nytt År! 🙂

%d bloggare gillar detta: