What Lies Beneath (2000)

Här kommer några korta tankar om skräckisen What Lies Beneath (Dolt under ytan) i form av en preblogg-text som skrevs i september 2005. Obs! Jag tyckte Harrison Ford var bra i The Force Awakens.

Harrison Ford och Michelle Pfeiffer spelar man och fru i denna Hitchcock-historia i modern tappning. Familjen har precis flyttat och Pfeiffer börjar se spöken i det nya huset och inbillar sig att grannfrun har blivit mördad.

Robert Zemeckis står bakom filmen och tidigare har han bl a har gjort Contact, en film som jag gillar skarpt. (Ja, jag gillar den t.o.m. så pass mycket att den hamnade på plats ett på min 1997-topplista.)

Länge tyckte jag detta var en fyra. Det är riktigt välgjort, spännande och smakfullt läskigt emellanåt. Pfeiffer överglänser vida den torre Ford (som aldrig varit nån favvo hos mig). Ford funkar dock i början när han inte gör så himla mycket. Mot slutet när han ska agera ut lite mer så träffar han inte alls rätt tycker jag. Jag tycker även filmen i sig blir lite förutsägbar och det hela mynnar ut i de vanliga twistarna som brukar förekomma i såna här thrillers. Synd på en så bra första timme och så bra skådespel från Pfeiffer. Men klart godkänt ska filmen givetvis ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmspanar-tema: Western – Silverado (1985)

The Searchersfilmspanarna_kvadratMånadens filmspanartema är alltså en genre. För mig är western-genren något av en blind fläck, så om jag hade haft tid och lust så hade det passat bra att köra en liten maraton och beta av några klassiker och slutligen sätta ihop en topp-10-lista. Så blev det inte.

Min första tanke var att återbesöka en klassiker som jag såg i början av 2000-talet och då fann usel, genomrutten. Det handlar om John Fords allmänt hyllade The Searchers med John Wayne. Några citat från min gamla recension: ”skådisarna (t.o.m. John Wayne) hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (kräk)”, ”full med fördomar/rasism och förlegad kvinnosyn” och så nådastöten ”helt och absolut ospännande”.

Haha, ja, det hade varit intressant att se om jag vid en omtitt skulle se storheten, att se förbi det daterade och tidstypiska. Men, jag vet inte, av nån anledning så drog jag mig för att ta mig an filmen igen. Jag kanske skulle gillade den! 🙂

Nej, istället slog det mig att detta var ett perfekt tillfälle att kolla in en film som nyligen hamnade på plats nummer ett på en av filmspanarnas årsbästalistor för ett tag sen. Japp, den gode Flmr-Steffo håller denna film högt, väldigt högt. Dessutom hade Filmitch-Johan den på plats sju och ett antal andra hade den som bubblare. Låt oss ge oss av till…

 

Silverado (1985)

…Silveraaaaaado! Eller kommer vi nånsin dit? Det uppstår en del hinder på vägen nämligen. Hur som helst, filmen inleds med att vi får träffa Scott Glenn som badass. Det är inte varje dag. Förresten, är det bara jag som ibland förväxlar Scott Glenn och Sam Shepard? Glenn är på väg till staden Silverado. På vägen dit ska han hämta upp en person (Kevin Costner) i en annan stad. Innan dess träffar han på Kevin Kline ute i öknen och blir även kompis med Danny Glover (som är ett relativt dödligt vapen i den här filmen). De tre slår sig samman och tillsammans med Costner tar de strid mot filmens skurk som spelas av den underbare Brian Dennehy.

Silveraaaaaaaado! Hehe, det är lustigt, filmens titel känns riktigt ostig och får mig att tänka på Steve Martin-rullen Tre amigos. Jag sitter hela tiden och väntar på att Kevin Costner eller Kline ska brista ut i sång… Silveraaaaaaaaado! Det händer inte, vilket känns helt rätt.

Det första som slår mig är att det här är en 80-talsfilm och att det känns. Den har en mysig matinékänsla och är helt befriad från dagens sterila cgi.

Det andra som slår mig är att jag påminns om en parodifilm som A Million Ways to Die in the West. Det kryllar med andra ord av westernklyschor i Silverado. This town ain’t big enough for both of us. Uppgörelse på den dammiga main street – vanligt folk tar skydd och stänger dörrar och fönsterluckor. En vit träkyrka. En saloon med whiskey och kortspel. Ett uppbåd. En skurkaktig sheriff. En rosa sparkdräkt med öppning där bak som underkläder.

Silverado

Silverado är lättsam underhållning i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Det är hyfsat roligt mest hela tiden, utan att det bränner till på riktigt allvar.

Jag kände ganska direkt att det här aldrig kan bli en film som kan få nåt annat betyg än en klockren trea, varken mer eller mindre. Jag har aldrig tråkigt. Det puttrar på. Jag gillar det men jag älskar det inte. Själva handlingen går väl ut på att göra rätt, att göra det som är rätt för sin familj, för sin häst – eller för sin hund.

En karaktär jag inte gillade: Kevin Costners jobbiga clown som av nån anledning utövade armgång i gallertaket i finkan.

En karaktär jag gillade: 1.45 meter långa Linda Hunt som skön saloonägarinna.

En karaktär som inte riktigt passade in: John Cleese! Vad gjorde han där?

Två saker jag inte förstod: varför Rosanna Arquette och Jeff Goldblum var med i filmen. Totalt bortkastade!

En lustighet i westernfilmer: vädret, eller snarare klimatet, kan skifta från scen till scen. Ena stunden har vi gassande sol i en öken. Efter en kvart på hästryggen har vi hastigt och lustigt kommit till kallt snörusk uppe i bergen.

Jag gillar: att Silverado är en äkta film och att den bygger på karismatiska skådisar (förutom Costner då) som vet hur man levererar en replik.

    

Kolla nu in hur de andra filmspanarna har tagit sig an westerngenren. Yee-haa!

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmmedia
Absurd Cinema

Total Recall (1990)

Titel: Total Recall
Regi: Paul Verhoeven
År: 1990
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarträffen den här månaden ledde för min del till en trevlig double feature. Imorgon kommer en recension av den film som vi såg i lördags. Jag tror ni kan gissa vilken film det är med tanke på vilken film jag skriver om idag.

Total Recall regisserades av Paul Verhoeven som ligger bakom bl a RoboCop (1987) och Basic Instict (1993). Verhoeven, han ligger bakom en del klassiker får man ändå säga. RoboCop ska det ju för övrigt komma en remake på där svenske Joel Kinnaman ska spela Murphy.

Handlingen i korthet: Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) har mardrömmar om Mars. Han är besatt av Mars. Han vill åka dit på semester för att ta reda på varför han drömmer om Mars. Det vill inte hans fru (Sharon Stone). Quaid går dock till resebyrån Rekall där man kan få en semester inpräntad i sin hjärna som ett minne på bara en kvart utan att ens åka nånstans. Nåt går dock fel under proceduren då ett dold minne kommer fram. Personalen rensar Quaids hjärna så att han inte minns sitt besök på Rekall men från och med nu verkar alla vilja döda honom. Eller vill de det?

Jag skulle vilja gilla Total Recall mer än jag gör. Men det finns lite för många delar som gör att det här blir en b-film. Den känns för liten. Man har försökt få till maffiga scener på Mars men det är bl a här filmen känns daterad, och varför jag faktiskt välkomnar en remake. Med lite större budget och modern teknik ska man kunna få till en maffigare film med mer hisnande scenerier och coolare miljöer helt enkelt. Nu tror jag mig ha läst nånstans att Philip K. Dicks novell med den sköna titeln We Can Remember It for You Wholesale faktiskt inte ens utspelar sig på Mars. Det återstår att se om remaken tar oss till den röda planeten.

Kläderna, färgerna, det mesta, känns daterat vilket i och för sig inte är så konstigt utan kanske mest är charmigt. Rött hår plus knallgröna glasögon var tydligen hett 1990 eller man trodde det skulle vara hett 2084 i alla fall. Snyggt var det inte. Jag motsäger mig kanske lite här då jag säger att ibland är det bra och ibland dåligt att en film känns daterad men jag tror ni förstår. Ibland kan det vara charmig, ibland bara dåligt.

Det här var nog på den tiden när Schwarzenegger inte kunde göra nåt fel. Jag hörde att Total Recall var ett försök att få Arnold att faktiskt accepteras som en seriös skådis. Mjae. Allvarligt talat, Schwarzenegger är ju faktiskt en relativt usel skådis. Det gör att man inte riktigt kan ta filmen på allvar. Det är väl kanske där jag gör fel, eller om det är filmen som gör fel. Man kan helt enkelt inte casta Arnold i den här typen av mer seriös roll. Man bryr sig liksom inte alls om karaktären. Man sitter bara och funderar på hans brytning.

Det finns en hel del i filmen som jag gillar. Ibland skrattar jag högt åt filmens one-liners. Jag gillar Ronny Cox som gör skurken Cohaagen, guvernören på Mars. Han är grymt bra på att spela självgod, irriterande, slemmig. En bra skurkskådis helt enkelt. Sharon Stone gör en bra roll som en fru man inte kan lita på. Det framgår i filmen att både hon och Quaids jobbarkompis är… ja… de är inte att lita på. Det framgår direkt men kan bero på att jag sett Total Recall tidigare, haha.

Min favorit är kanske ändå Michael Ironside. Stenhård, men det är faktiskt bättre när han är snäll. Ja, eller snäll kanske är att ta i men när han är en av the god guys i alla fall, en motvillig hjälte som i Starship Troopers (ytterligare en sf-film från Verhoeven). I Total Recall är han tyvärr lite hunsad av sin chef Cohaagen vilket passar Ironside dåligt. Trots det är han kanske ändå min favorit i filmen i konkurrens med Cox (som jag väljer att lyfta fram i bildformat då han känns mindre känd än Ironside) och Stone.

Jag gillar scenerna med Arnold och tjejen när deras ansikten sväller upp ute i Mars tunna luft. Hur fasiken har de gjort dessa scener? De lär ju inte vara datoranimerade, eller?! Snygga var de och det såg hur roligt som helst ut när ögonen höll på att poppa ur ögonhålorna. Slutligen gillar jag, vilket kanske kan tyckas märkligt, våldet. Här känns filmen inte daterad utan snarare osminkad och rå. R rating all the way. Men, tyvärr, jag är kräsen och gnällig (kräsig) idag så det blir bara en stark tvåa.

2+/5

%d bloggare gillar detta: