The VVitch: A New-England Folktale (2015)

The Witch, eller The VVitch: A New-England Folktale som den fullständiga titeln lyder, var en utmanare när jag skulle sätta ihop min lista över 2016 års bästa filmer. Nu var 2016 ett ruggigt starkt filmår så den blev bara en bubblare.

The Witch utspelar sig i det puritanska New England på 1600-talet. En familj blir utstött från det samhälle där de bor. De är tydligen FÖR puritanska om man nu kan vara det. De får (bokstavligen) slå ner sina bopålar nån annanstans. Varför inte starta ett litet jordbruk vid gränsen till den stora och mörka skogen där det sägs bo en häxa? Det verkar vara en bra idé. Eller inte.

Stämningen och tidskänslan i The Witch har (debut!)regissören Robert Eggers verkligen fått till. Filmen känns bitvis som en dokumentär inspelad på 1600-talet. Språket är gammaldags, och bidrar till tidskänslan. Kläder och miljöer i övrigt känns helt rätt. Allt är grått, mörkt och trist. Härligt med andra ord.

Anya Taylor-Horror

William, pappan i familjen, har en härlig röst. Den är djup, raspig och mullrar som en vulkan. Apropå ljud, så uppskattade jag även filmmusiken: långsamma folkmusikstråkar som övergår i missljudande skräckmusik. Allt bidrar till att sätta rätt stämning.

Sen har vi SKOGEN. Den är läskig, mystisk och farlig.

Några ord som poppade upp i huvudet under titten: Djur, natur, mossa, mystik, fällor, kaniner, getter, religion, bebisar, häxor, blod, ägg och synd.

För familjen är allt synd. Alla är syndare. Att begå synd är by default. Du kan inte inte begå synd. Och den enda som kan förlåta dig är Gud. Så galet tänkt.

Efter ett tag inser jag att jag känner igen skådisen som spelar mamman. Är det inte hon som spelar huvudrollen i 5/5-filmen Red Road? Vad är det hon heter? Kate Dickie? Jo, men visst är det hon. Det är alltid skönt att lyckas placera en skådis som man känner igen.

The Witch påminner bitvis om Kelly Reichardts Meek’s Cutoff i stilen. Båda är närgångna filmer som lyckas bra med att fånga en tidskänsla plus en utsatthet och en känsla av att vara i händerna på den läskiga naturen.

Anya Taylor-Joy

Under titten kunde jag inte låta bli att tänka på häxan Rhea of the Cöos från Stephen Kings Wizard & Glass (den fjärde delen i The Dark Tower-serien). Rhea förföljer mig fortfarande och speciellt är det Dave McKeans bilder som etsat sig fast. Häxan i The Witch är minst lika ond men man får inte se henne i bild speciellt ofta, vilket förstås är bra. Det är ju alltid ens fantasi som är värst. Men McKeans bilder är undantaget som bekräftar den regeln.

En annan koppling till Stephen King (förutom New England) är Jurtjyrkogården (jag gillar den svenska titeln mer i det här fallet) och hur en rollfigur i The Witch klättrar över en risig hög med fallna träd för att komma till en speciell plats.

Det är intressant det här med religion och hur häxkonster betraktas som nåt ont då det ju handlar om samma typ av orimliga upplägg med fantasy och magi. Verkliga ”häxor”, såna som t ex har koll på örter med läkande egenskaper, är ju nåt bra. Men, nej, då ska de straffas och anklagas för att vara i maskopi med Djävulen. Jag gillar hur filmen visar att folktro och religion flyter ihop och egentligen är samma sak fast med den skillnaden att religion är pretto och påtvingad. De flesta kristna högtider har väl egentligen sitt ursprung i ”hedniska” versioner som man firat sen urminnes tider.

The Witch är en film med en väldigt läbbig stämning. Det är realistiskt och skräckmagiskt på samma gång vilket är ett framgångskoncept.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Dave McKeans illustrationer från Wizard & Glass med häxan Rhea nere till höger.

SFF13: The Selfish Giant

sff_logoThe Selfish GiantTitel: The Selfish Giant
Regi: Clio Barnard
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag visste i princip ingenting om The Selfish Giant. Jag visste inte att den utspelades i Bradford. Jag visste inte att personerna i filmen tillhörde resandefolket. Jag visste inte att filmen faktiskt byggde på, eller i alla fall inspirerades av, en kort historia (eller ”poem” som jag tror regissören Clio Barnard kallade den i F2F:et efter filmen) skriven av Oscar Wilde. Japp, så dålig koll har jag på Oscar Wilde. Men jag hoppas på att det inte tillhör allmän litteraturbildning att känna till denna fyrsidiga historia som ingår i samlingen The Happy Prince and Other Tales med historier för barn.

Huuuuur som helst. Jag visste att filmen var en brittisk socialrealistisk film à la Ken Loachs (det var i alla det jag fick höra av andra som inte ville se filmen) och så var jag 99% säker på att det var en kvinnlig regissör plus att det skulle vara ett Face2Face efter visningen.

Jag tycker det är en skön känsla att inte veta nåt om en film. Att inte läsa för mycket om den innan. Att inte bygga upp förväntningar utan bara slå sig ner och (förhoppningsvis) njuta.

Filmen handlar om de unga killarna Arbor och Swifty och deras vänskap. Arbor är en liten lintott som inte kan koncentrera sig i skolan. Han kan inte sitta still och munnen går i ett. Han äter nån sorts medicin för att bli lugn. När han inte äter medicinen… ja, då är han inte lugn. Swifty är i princip raka motsatsen. Han är större men lugn som en stor nallebjörn. Swifty är mobbad i skolan men hans vän Arbor kommer alltid till undsättning. Arbor är inte stor men han är kaxig och man fuckar inte med honom. De två är som ler och långhalm.

När de inte är i skolan samlar de in skrot som de tar med till den lokale skrothandlaren Kitten. Efter att de båda har blivit avstängda från skolan blir detta i princip ett heltidsjobb. En konflikt uppstår dock när det visar sig att Swifty är en hejare på att sköta om och köra travhästar. I Bradford ordnar man nämligen tävlingar med gatlopp med travhästar. Ungefär som street racing fast med hästar. Arbor vill fortsätta samla skrot, speciellt stora kopparledningar, medan Swifty tycker det är kul att jobba hästar.

The Selfish Giant är en bra film, inget snack om den saken. Fotot och miljöerna i Bradford är vackra. Många scener utspelas i slitna miljöer, gamla industriområden, eller platser där natur och industri möts. Just såna miljöer som jag gillar. Så bara för den skull är den värd att se. Filmens fokus är dock vänskapen mellan Arbor och Swifty. De båda killarna i huvudrollerna, Conner Chapman och Shaun Thomas, är mycket bra, trovärdiga och med ett bra samspel.

Inledningsvis, och ganska länge, är filmen mysig och ganska rolig trots de fattiga omständigheterna för personerna det handlar om. Speciellt Arbor är en karaktär med en energinivå på max och han sätter de flesta på plats med sin kaxighet och humor. Svordomar är det gott om.

Mot slutet blir det mörkare, mer känslosamt, men ändå inte utan hopp. Vid några scener, speciellt en kramande scen, hörde jag en del snörvel och snyft från salongen.

The Selfish Giant är en vacker film som jag gillar. Det som hindrar att den inte får en fyra i betyg är kanske att den blir aningen enformig inledningsvis. En del scener känns som att de upprepas. Jag kände kanske inte riktigt vad den ville få fram. Slutet är vackert men det kom väldigt snabbt. Men det kanske var en positiv sak, jag vet inte. Ibland brukar man ju klaga på att en film pågår en kvart för länge. Det här var en film som var föredömliga 91 minuter.

The Selfish Giant får svensk biopremiär 14 mars 2014.

3+/5

Om visningen: Visningen ägde rum på trevliga biografen Sture. Jag hann köpa en kaffe och chokladboll på närliggande 7-Eleven och ändå komma i hyfsad tid och få en bra plats. Precis innan filmen skulle dra igång kom Lena Endré med entourage in i salongen. Volontärerna föreslog att de skulle sitta på rad ett som ju var helt ledig. ”Nä, det går ju inte, då får vi ju nackspärr!!” sa Lena som slog sig ner på rad tre framför mig. Hur volontärerna tänkte vet jag inte.

Bredvid mig satt en man som höll på med mobilen, precis som jag, under reklamen. Inget konstigt med det. När filmen började med förtexterna slog jag givetvis av min och stoppade ner den i fickan. Mannen bredvid mig (mobilmannen från och med nu) stängde INTE av sin utan fortsatte fippla med den samtidigt som han kastade en blick upp mot duken då och då för att, fick jag för mig, stänga av den först när förtexterna var slut och filmen började ”på riktigt”. Jag kände mig aningen orolig. Var oron befogad…?

Ja, den oron var befogad. Efter tio minuter åkte mobilmannens mobil upp igen. Mörkret lystes upp av hans skärm. Jag vet inte vad han höll på med. Efter 20 minuter var det dags igen. Den tredje gången mobilen åkte upp visste jag att jag förr eller senare skulle bli tvungen att säga till. Ungefär fem minuter efter att mobilmannen tagit fram sin självlysande julgran för tredje gången var det dags igen. Nu gick det inte längre. Jag pratviskade till honom: ”Snälla, nu får du stoppa undan din mobil”. Det gjorde han och den kom aldrig fram igen. När Face2Facet började efter filmen stannade han inte kvar utan gick ut direkt. Man kan undra vad han gjorde där överhuvudtaget.

ClioFace2Facet tyckte jag var bra. Intervjuaren var åtminstone vettig och ställde frågor som det gick att svara på. Clio Barnard var en sympatisk kvinna som började skratta när Stures fina ridå kom ner. Början av intervjun gjordes med eftertexterna som bakgrund men när de var slut hissade man ner ridån med ekorren som håller i en fisk. Den bilden uppskattade Clio och tyckte ekorren fångade rollfiguren Swiftys själ.

Jag fick veta en hel del om filmen och hur den gjordes. Mest intressant var nog att filmens två huvudrollsinnehavare i verkliga livet är precis motsatsen jämfört med sina rollfigurer. Connor som spelade den dampiga och utåtriktade Arbor är en ganska blyg och inåtvänd person medan Shaun verkligen fick tona ner sig själv för att gestalta den timide Swifty. Från början hade man tänkt att de skulle spela tvärtom, dvs utåtriktade Shaun skulle vara Arbor och blyge Connor Swifty. Men efter en natts sömn, berättade Clio, stod det klart att man skulle testa att göra tvärtom. Man kan säga att det funkade galant.

****

Movies – Noir såg filmen på samma visning som jag och vad han tyckte kan ni läsa om här. Och ni som undrar: nej, Movies – Noir är inte mobilmannen. 🙂

%d bloggare gillar detta: