The Big Short (2015)

The Big Short handlar om en grupp finansmän som tjänade storkovan på att folk inte klarade av att betala tillbaka sina bolån i finanskrisens USA. Filmen är dokumentär i sin stil och sägs även vara en komedi. En ganska svart i såna fall. Jag försökte hänga med i de ekonomiska termerna men jag får erkänna att jag inte förstod fullt ut. I filmen säger Christian Bales rollfigur t ex ”I want to short the housing market”. Ok? Nu har jag läst på lite mer och har greppat det här med short, long, credit swaps etc. Men finansmarknaden är verkligen inte min grej. Det är liksom luftslott i luftslott. Man säljer nåt man inte har och sen köper man tillbaka det till ett lägre pris och så har man tjänat pengar. Jag uppskattar vad filmen försöker göra men jag har svårt att bli indragen, investerad (ehe). Det är för mycket snack och för lite känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Life of Pi

TigerTitel: Life of Pi
Regi: Ang Lee
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag vet inte när först hörde talas om Life of Pi men det jag minns är att jag noterade att det var Ang Lee som var regissör och att det handlade om en filmatisering av ”ofilmbar” roman. Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Nja, det kanske är att ta i men jag har gillat många av hans filmer. Några har jag gillat… inte lika mycket. Sense and Sensibility (jag är en sucker för kostymdramer), The Ice Storm och Crouching Tiger, Hidden Dragon (vackraste wire fun nånsin) är samtliga toppfilmer. Bröllopsfesten, Pushing Hands, Brokeback Mountain och Mat, dryck, man, kvinna är bra filmer. Hulk är en dålig film. Det jag är mest fascinerad av när det gäller Lee är hur han gör filmer i så många olika genrer.

Life of Pi handlar om en indisk pojke vid namn Pi som tillsammans med sin familj och deras zoo ska flytta från Indien till Kanada. På väg till Kanada tillsammans med alla djuren så råkar de ut för ett skeppsbrott. Fartyget sjunker och Pi är den enda överlevande på en liten livbåt tillsammans med några djur, bl a en tiger vid namn Richard Parker.

Jag kommer inte skriva så himla mycket om olika detaljer i handlingen som jag kanske gillade eller inte gillade, eller om jag tyckte 3D:n funkade eller inte funkade, eller om hur vacker filmen var (för det var den). Jag fokuserar enbart på det som gjorde av filmen inte funkade för mig. Och nu kommer spoilers så sluta läsa om ni inte vill få filmen spoilad. Om ni fortsätter till nästa stycke får ni alltså skylla er själva.

SPOILERS!!!!

Ok, ni som är kvar nu, jag hoppas ni har sett filmen eller åtminstone läst boken.

Alltså: jag gillade inte filmen och jag verkar vara en av de få. För mig går den liksom inte ihop. Innan jag såg filmen hade jag hört att en del sagt att det skulle vara ett sorts ”bevis” för Guds existens. (Bl a Barack Obama sa ”an elegant proof of God” fast det var om boken.) Om man tror det så missförstår man filmen. Vad filmen är och vad jag tror den försöker vara är en förklaring till varför vissa väljer att tro på Gud. Fine, om man ser den så så går filmen i alla fall ihop logiskt. Nästan. Det är bara det att förklaringen som ges är helt galen. Filmen verkar påstå att människor tror på Gud för att man väljer att lura sig själv. Man väljer att ignorera verkligheten och istället tro på en drömvärld. Hmm, jaha, det låter ju bra. Nej, jag får inte ihop det.

Fast tillbaka med det här med att filmen ska få en att tro på Gud. Det är faktiskt så att den vuxne Pi när han pratar med journalisten säger att han ska berätta en historia som ska få journalisten att tro på Gud. Ja, det är så han säger. Och det är ju faktiskt den historien vi får se på vita duken. Det är en historia som visar sig vara ett påhitt och verkligheten är en betydligt grymmare historia där det inte förekommer några djur på den där livbåten. Istället var det grymma elaka människor som begick fruktansvärda handlingar för att överleva. Pi berättar även denna historia och frågar sen vilken historia som journalisten föredrar. I princip kan man ju säga att båda historierna berättar samma sak fast på olika sätt: Nämligen att Pi är med om ett skeppsbrott där skeppet sjunker och hans familj dör och han själv är den enda överlevande. ”Vilken historia gillar du mest?” frågar Pi. ”Den första med tigern”, svarar journalisten, ”för det är den bättre historien”. ”Och så är det också med Gud” säger då Pi. Ehe, jaha. Så man ska bortse från verkligheten och lura sig själv. Nej, jag får inte ihop det. Det är väl inte därför människor väljer att tro på Gud?! Jag trodde man accepterar verkligheten som den är men samtidigt väljer att tro på en högre makt utöver det. För mig kändes det inte som filmen kom fram till det.

Nu vill jag uppmana alla som har sett Life Of Pi och gillat den eller inte gillat den och som är fascinerade av diskussionen kring den att lyssna på podcasten Outside the Envelope från sajten DearFilm och ett speciellt avsnitt där man ingående pratar om filmen. Det intressanta är att av de som pratar så är det en som verkligen hatar filmen och han är den enda i sällskapet som är troende. Fast jag förstår honom och tycker han får fram sin poäng bra.

Det finns andra filmer som jag tycker mycket bättre visar på det här med att en inte helt sann eller ”over the top” historia kan vara mer ”sann” än en verklig historia. Filmer som visar på det viktiga med historieberättande som ett sätt att peka på viktiga verkliga saker, problem, fenomen som fast genom en fascinerande historia som nödvändigtvis inte behöver vara sann. T ex Tokyo Godfathers, Big Fish eller Pans labyrint. Jag avslutar med att citera animeregissören Satoshi Kon: ”Ibland är en lögn eller en överdrift det bästa sättet att få fram en sanning.” Detta sa Kon på Filmhuset efter en visning av just Tokyo Godfathers under sitt Stockholmsbesök för några år sen precis innan han tyvärr gick bort.

Inväntar tomaterna.

2+/5

Prometheus

PrometheusTitel: Prometheus
Regi: Ridley Scott
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Ok, jag börjar med att ta handlingen i korthet om det finns några som läser detta som inte har hört talas om filmen tidigare. 😉 Jag kan väl säga att jag själv varit i det närmaste asketisk när det gäller att kolla på trailers/teasers eller läsa om filmen. Så jag visste faktiskt inte speciellt mycket om handlingen när jag till slut lyckades se filmen. En grupp arkeologer hittar grottmålningar i Skottland som får dem att tro att svaret på gåtan om människans skapelse finns nånstans ute i universum, nånstans hos the cosmic lords. Ett rymdskepp, Prometheus, skickas iväg för för att försöka hitta källan till detta mänskliga liv. Med på skeppet finns bl a Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes partner Charlie Holloway (Logan Marshall-Green). Under den långa resan så är besättningen försatt i kryosömn och skeppet sköts av androiden David (Michael Fassbender).

Om ni fortsätter läsa nu så får ni räkna med rejäla spoilers bara så ni vet.

Början av filmen får mig inte hookad direkt. Jag vet inte, men jag gillade inte direkt de inledande helikopterbilderna från Island till toner av en ganska pompös och smörig musik. När det sen dök upp en datoranimerad jättealbino som äter nåt olämpligt och faller ner i en forsande älv så kände jag att filmen inte var på väg i rätt riktning. Efter den obegripliga (innan man sett hela filmen alltså) inledningen så börjar dock filmen på riktigt. Ganska snabbt är vi ombord på Prometheus där roboten David sköter ruljansen samtidigt som han spelar basket och kollar på Lawrence av Arabien.

Fassbender gör en strålande insats som konstgjord människa. Jag har läst att Fassbender medvetet inte tittat på Alien från 1979, där Ian Holm gör en obehagligt bra gestaltning av roboten Ash, för att inte låta sig bli påverkad. Istället har han tittat på Ridleys Scotts Blade Runner där tydligen Sean Young inspirerade honom. Nåväl, jag tycker faktiskt påminner en del om Ian Holm. Båda har samma upprätta och korrekta stil.

En sak som inledningsvis störde mig lite var designen på Prometheus, främst innandömet. I Alien är skeppet Nostromo ett skitigt och slitet fraktskepp. Ombord på Prometheus är det rent och snyggt à la Star Trek. Det kändes inte speciellt spännande men efter ett tag släppte jag det och tyckte bara det var snyggt. Nåt jag älskade direkt är designen av miljöerna på den måne, LV-223 (alltså inte LV-426 som ju Nostromo så olyckligt landar på), som Prometheus har som mål. Jag älskar Alien-världen och H.R. Gigers design av den. Ingenjörernas rymdskepp är en vacker skapelse. När man är inne i skeppet är känslan att vara inne i magen på en gigantisk larv. Ingenjörerna (the Engineers på engelska) är vad Shaw och Holloway kallar de utomjordiska varelserna som möjligen är upphov till Jordens mänskliga liv.

Hur sköter sig Noomi? Helt ok eller t.o.m. bättre än så skulle jag säga. I början kunde jag störa mig, eller känna att jag satt och lyssnade, på hennes svenska brytning. Detta speciellt eftersom Shaw som barn pratade med en extrem brittisk engelska vilket vi får se i en flashback-scen. Men efter ett tag så hade både jag och Noomi helt gått in i rollen och från och med det tycker jag hon gjorde ett superjobb. Speciellt under de obehagliga självoperationsscenerna. Burr. Noomi blir alltså bättre ju längre filmen fortskrider. När hon får spela fysiskt och desperat är hon grym. Språket är fortfarande ett litet problem. Hennes engelska är inte tillräckligt bra, så är det bara.

Manusmässigt som en film för sig så håller nog inte Prometheus toppklass, men Alien-kopplingen gör att jag älskar den ändå. Storyn är och balanserar på gränsen till det flummiga med sitt ”människans ursprung kommer från rymden”-tema. Jag kommer att tänka på filmer som Mission to Mars och Nicolas Cage-flumfilmen Knowing. Men jag tycker nog Scott och hans manusförfattare håller sig på rätta sida av flumgränsen. För övrigt ser jag filmen som en ren prequel till Alien. Scott får säga vad han vill om att det är en film som står helt för sig själv och bara har samma DNA som Alien. Anledningen till att jag får gåshud (se nedan) är att just kopplingen till Alien.

Vissa av karaktärerna känns inte klockrena. Jag tycker att Vickers (Charlize Therons) inte känns genomarbetad och twisten med att Peter Weyland visar sig vara hennes far rinner bara ut i sanden. Dessutom är ju just det den scenen där Vickers ”överraskande” säger ”…father” med den vanliga konstpausen överanvänd i filmvärlden.

Jag är inte heller helt hemma med Shaws backstory, vad är det som driver henne? Jag tycker inte hennes ”tro” räcker på nåt sätt. Vi får se en kort scen med hennes far som känns onödig trots att den försöker förklara vad som format Shaw. Holloway? Ja, han känns lite blek som karaktär. Han framstår mest som en pajas med sin attityd och sina flip-flops.

Om man är en Alien-fan som jag och precis har sett om framförallt ettan så får man en riktigt härlig belöning främst i slutet av Prometheus. Jag talar om stolen Space Jockey sitter i och när skeppet lyfter i slutet. Här fick jag gåshud. Så jävla coolt och dessutom är det nagelbitarspänning när Noomi och Charlize kämpar för sina liv efter att kapten Janek (Idris ”Stringer Bell” Elba från The Wire, yay!) beslutat sig för att offra sig genom att kamikaza Ingenjörens skepp.

Andra blinkningar till Alien är t ex uppvaknandet efter kryosömnen och den efterföljande frukosten runt ett runt bord i början av filmen. När man utforskar de gigantiska byggnaderna på månen så stöter även en av forskarna på lite gröngult slem som han fingrar på. Hmm, undrar vad det där slemmet kommer ifrån? Det finns även en scen där slangar och kablar hänger ner från taket i Vickers rum (efter att rummet som visade sig vara en livbåt kraschat på månen) och det påminner väldigt mycket om en scen från Aliens när man utforskar kolonin på LV-426. Dessutom så blir ju David halshuggen i slutet och det har vi ju sett både i Alien och Aliens/Alien³ där Ash respektive Bishop agerar utan kropp.

En sak som jag uppskattar med filmen är att Scott valt att inte använda så mycket CGI och rena green screen-scener. Visst, det förekommer mycket datoranimeringar men det allra mesta är inspelat i riktiga studiomiljöer eller riktiga utomhusmiljöer. Jag ställer mig dock aningen tveksam till Ingenjörerna. Jag tyckte inte de var speciellt intressanta som figurer och jag gillade inte heller att de var helt datoranimerade. Och varför fick den där Ingenjören som man väckte från kryosömnen fnatt och började döda alla han såg? Hmm, kanske det hade att göra med att Ingenjörerna nu vill ta kål på människan trots att de skapade dem (oss) från början. Å andra sidan så kanske vi kan se fram emot att få veta mer om dessa varelser i uppföljaren till Prometheus som ju troligen (?) kommer att komma.

Jag har några frågor om själva handlingen. Varför fick Charlie den där lilla svarta saken av David? Han dog och Shaw blev gravid med en Alien-sak. Förmodligen var det ett försök att få med sig hem en Alien-varelse? Vad i helvete hände i början av filmen? Jag antar att det var en Ingenjör på Jorden och att han gav upphov till livet på Jorden, och offrade sig själv på köpet.

När det gäller själva visningen så valde jag denna gång att se den i 2D och det kändes som helt rätt val. Jag ogillar verkligen de där 3D-glasögonen och 3D-upplevelsen ger inte mig nåt mervärde. 3D är bara irriterande och en gimmick. Så är det bara. Dessutom var det härligt tomt och gott om plats i salongen som i och för sig var inte var jättestor men den dög alldeles utmärkt.

En av de sista scenerna i filmen med Ingenjören vars bröst sprängs (och en ny Alien tittar fram) tycker jag hade kunnat komma som en trevlig efter eftertexterna-scen och belöning till oss som faktiskt sitter kvar hela eftertexterna. En ganska irriterande detalj var att medan jag satt kvar helt ensam i salongen så var personalen inne och tände men såg att jag satt kvar och så fick de släcka igen. Detta hände dessutom två gånger. Gah.

4/5

PS. Just det, en liten rolig grej är att jag visste att Guy Pearce skulle vara med i filmen, och jag såg hans namn under förtexterna. Men när filmen var slut så kom jag på att jag inte hade sett Pearce. Vilken roll gjorde Pearce? Sen insåg jag att det förstås var den gamle företagsledaren Peter Weyland gammelsminkad/cgi:ad till oigenkännlighet. Dessutom fick jag för mig att Weyland hade gjort David till en avbild av sig själv och det alltså var Fassbender som spelade Weyland. Det var ju så det var i Alien-filmerna där Bishop var en kopia av sin skapare.

%d bloggare gillar detta: