10 i topp: Filmer 2012

2012Som jag nämnde när jag gjorde min topp-10-lista över mina favoritböcker av Stephen King så fick lite blodad tand för just det här med listor. Även om jag har gjort listor tidigare så har jag varit lite skeptisk men nu mer eller mindre lovade jag att komma med årsbästalistor när det gäller filmer. Jag hade väl tänkt att komma med en lista med mina favoritfilmer från 2012 så småningom. Nu kommer den listan lite tidigare än planerat och det skyller jag på Fiffi och Henke som lurade med mig i detta listfrenzy.

Här nedan kommer alltså mina favoritfilmer från 2012. Men vänta nu? Vilket år gjordes en film egentligen? Det är en ganska klurig fråga. Ska man räkna med den första gången den visades, kanske på en ”obskyr” festival i Grekland? Eller ska man räkna med när den hade biopremiär i Sverige? Själv har jag kommit fram till att jag räknar med när den har sin biopremiär på en bredare skala världen över, och framförallt i Europa. Det må vara en ganska trubbig skala men den funkar. Om filmen i fråga har haft bred premiär (filmfestivaler borträknade) i fler än fem länder 2012 så är det en 2012-film.

Tillägg: Om den har blivit nominerad i nån kategori i Oscarsgalan så är det en 2012-film. Om den haft premiär i Sverige 2012 så räcker det för att göra det till en 2012-film.

****

10. Prometheus
Prometheus
Jag försökte se den här Alien-föreföljaren två gånger. Första gången gick min ena kontaktlins sönder. Den delades helt enkelt i två delar och föll ut ur ögat under förtexterna. Jag fick lämna salongen. Andra gången gick det bättre och jag sögs in totalt av filmen. Ni får plocka hur många löss ni vill, jag gillar Prometheus.

9. The Raid
Mad Dog
The Raid: Redemption, som den lite krystat egentligen heter, är helt galen martial arts som bara måste platsa på min lista. Förutom tokaction fick jag dessutom lära mig att indonesiska är ett vackert språk, en sorts blandning av spanska och thailändska.

8. Avalon
Avalon

Avalon är en den första svenska filmen på listan och jag har inte recenserat den än. Johannes Brost vann en Guldbagge för sin roll och det är han värd. Det är möjligt att filmen är en lite trött skildring av trötta män som försöker leva upp en sista gång men jag blev gripen av stämningen. Slutscenen med helt fantastisk musik av Johan Berthling and Andreas Söderström är trollbindande.

7. Snabba Cash II
Snabba Cash II
Här hittar vi den andra svenska filmen på listan. Precis som i Snabba Cash så är stämningen i filmen desperat. Faktum är att stämningen är än mer desperat i tvåan. Joel Kinnaman, Matias Varela och Fares Fares (of Zero Dark Thirty fame) imponerar.

6. Palme
Palme
Oavsett hur gammal man är eller vilken koppling man har till Olof Palme så tror jag dokumentären Palme är en film som man kommer att uppskatta. Det är en bild av hur Sverige såg ut under Palmes, och senare i filmen även min, uppväxt, samtidigt som det är en film om Palme själv.

5. The Master
The Master

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde i Sverige men filmen är ändå förstås underbart vacker och förbryllande.

4. Sinister
Sinister

Jag tyckte det var en härlig känsla att se den här Sinister, och speciellt att se den på bio i en fullsatt salong där alla är på helspänn. Det var lite som att vara på tivoli och åka en superläskig berg-och-dal-bana. Bitvis hade jag rysningar i hela kroppen. Vissa scener är långa utdragna skräckuppvisningar.

3. Cloud Atlas
Cloud Atlas

Jag såg Cloud Atlas i torsdagskväll och den åker direkt in på topplistan. Hur den här filmen inte kunde få en Oscars-nominering i kategorin Bästa klippning är för mig ett mysterium. Cloud Atlas är en unik film. Det är sex filmer samtidigt men ändå en film. De tre timmarna flög fram.

2. Searching for Sugar Man
Sugar Man

Det har pratats väldigt mycket om den här filmen. För mig är det är inte en historia om Rodriguez utan en historia om hans historia ur andras synvinkel och då är det en fantastisk historia… värd en Oscar.

1. Zero Dark Thirty
Zero Dark Thirty
Det här är var min givna etta på listan och den hamnade även etta till slut (se varför i kommentarerna). Zero Dark Thirty är en film jag känner för att se om. Det är inte ofta det händer, kan jag säga. Om jag hade fått bestämma så hade den vunnit en Oscar för Bästa Film och Kathryn Bigelow hade vunnit Bästa Regi.

****

Några bubblare: Lawless, Killer Joe, Argo.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, här är några: Silver Linings Playbook, Weekend, Compliance, Les Misérables, Oslo 31 augusti, The Sessions, Amour, A Royal Affair. Det finns säkert fler och vilka dessa är hoppas jag bli påmind om i kommentarer till detta inlägg!

Vill ni ha en ännu mer nyanserad bild av 2012? Kolla in Henkes och Fiffis listor som publiceras samtidigt som min lista. Listigt, eller hur?

Film- och bloggåret 2012

We Need to Talk About Kevinfilmspanarna_kvadratJag hade lite tid över och tänkte att det kunde vara kul med en snabb sammanfattning av mitt film- och bloggår. Det är inte på långa vägar heltäckande och när det gäller filmer så är de inte bara från 2012 utan det handlar om allt jag sett i år oavsett tillverkningsår.

Bästa filmerna jag sett i år: We Need to Talk About Kevin och Red Road på delad första plats

Sämsta filmen jag sett i år: Frozen

Årets besvikelse: Andrea Arnolds Wuthering Heights

Årets överraskning: Attack the Block

Årets svenska klassiker: Flicka och hyacinter

Årets hjärnsläpp: De tomma sekunderna innan jag uppe på Rigolettos scen innan visningen av The Avengers kommer på att jag ska säga Hulken! när jag får frågan om vem som är min superhjältefavorit.

Årets möte: Det första med Filmspanarna! Fy fan vad kul det är. 🙂

Årets skummaste film: Holy shit Holy Motors

Bästa film som ändå fick en etta i betyg: Holy Motors

Norska film: Död snö

Fantasytrilogi kryssad i år: Narnia

Mest deprimerande film: Downloading Nancy

Trevligaste regissörs-Face2Facet på Stockholm Filmfestival: Benh Zeitlin efter Beasts of the Southern Wild

Stelaste intervjuaren (nånsin) på Stockholm Filmfestival: Joel Spira (Nippe från Snabba Cash-filmerna) som efter La leggenda di Kaspar Hauser försöker intervjua regissören Davide Manuli. Publiken gör uppror, tar över frågorna… och vissa svar *host*Vitalic*host*.

Tröttaste och mest bittra regissören på ett Face2Face på Stockholm Filmfestival: Davide Manuli som avslutar med att konstatera att ”cinema is dead!”

Bästa DJ-dans: Vincent Gallo i La leggenda di Kaspar Hauser

Bästa musikupplevelse på bio: Vitalic (Vitalic!) pumpande högt i La leggenda di Kaspar Hauser. Ja, det var bättre än dragspelsmellanspelet i Holy Motors.

Ödsligast: Biosalongerna jag såg Take Shelter och Call Girl i. Helt tomma förutom mig själv.

Svenska festivalhajpfilm som föll platt: Apflickorna

Svenska festivalhajpfilm som inte föll platt: Avalon

Årets mest kommenterade inlägg: Lämpligt och lustigt nog blev det inlägget Problem med kommentarer på WordPress.com vilket visar att folk vill kommentera på bloggar och att det då är viktigt att det funkar. Så bort med allt som kan hindra att man kommenterar, otyg som ordigenkänning, moderering, krav på att man måste skriva i alla fält osv.

Årets mest betittade inlägg: Prometheus

****

Och därmed önskar jag Gott Nytt År! 🙂

Prometheus

PrometheusTitel: Prometheus
Regi: Ridley Scott
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Ok, jag börjar med att ta handlingen i korthet om det finns några som läser detta som inte har hört talas om filmen tidigare. 😉 Jag kan väl säga att jag själv varit i det närmaste asketisk när det gäller att kolla på trailers/teasers eller läsa om filmen. Så jag visste faktiskt inte speciellt mycket om handlingen när jag till slut lyckades se filmen. En grupp arkeologer hittar grottmålningar i Skottland som får dem att tro att svaret på gåtan om människans skapelse finns nånstans ute i universum, nånstans hos the cosmic lords. Ett rymdskepp, Prometheus, skickas iväg för för att försöka hitta källan till detta mänskliga liv. Med på skeppet finns bl a Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes partner Charlie Holloway (Logan Marshall-Green). Under den långa resan så är besättningen försatt i kryosömn och skeppet sköts av androiden David (Michael Fassbender).

Om ni fortsätter läsa nu så får ni räkna med rejäla spoilers bara så ni vet.

Början av filmen får mig inte hookad direkt. Jag vet inte, men jag gillade inte direkt de inledande helikopterbilderna från Island till toner av en ganska pompös och smörig musik. När det sen dök upp en datoranimerad jättealbino som äter nåt olämpligt och faller ner i en forsande älv så kände jag att filmen inte var på väg i rätt riktning. Efter den obegripliga (innan man sett hela filmen alltså) inledningen så börjar dock filmen på riktigt. Ganska snabbt är vi ombord på Prometheus där roboten David sköter ruljansen samtidigt som han spelar basket och kollar på Lawrence av Arabien.

Fassbender gör en strålande insats som konstgjord människa. Jag har läst att Fassbender medvetet inte tittat på Alien från 1979, där Ian Holm gör en obehagligt bra gestaltning av roboten Ash, för att inte låta sig bli påverkad. Istället har han tittat på Ridleys Scotts Blade Runner där tydligen Sean Young inspirerade honom. Nåväl, jag tycker faktiskt påminner en del om Ian Holm. Båda har samma upprätta och korrekta stil.

En sak som inledningsvis störde mig lite var designen på Prometheus, främst innandömet. I Alien är skeppet Nostromo ett skitigt och slitet fraktskepp. Ombord på Prometheus är det rent och snyggt à la Star Trek. Det kändes inte speciellt spännande men efter ett tag släppte jag det och tyckte bara det var snyggt. Nåt jag älskade direkt är designen av miljöerna på den måne, LV-223 (alltså inte LV-426 som ju Nostromo så olyckligt landar på), som Prometheus har som mål. Jag älskar Alien-världen och H.R. Gigers design av den. Ingenjörernas rymdskepp är en vacker skapelse. När man är inne i skeppet är känslan att vara inne i magen på en gigantisk larv. Ingenjörerna (the Engineers på engelska) är vad Shaw och Holloway kallar de utomjordiska varelserna som möjligen är upphov till Jordens mänskliga liv.

Hur sköter sig Noomi? Helt ok eller t.o.m. bättre än så skulle jag säga. I början kunde jag störa mig, eller känna att jag satt och lyssnade, på hennes svenska brytning. Detta speciellt eftersom Shaw som barn pratade med en extrem brittisk engelska vilket vi får se i en flashback-scen. Men efter ett tag så hade både jag och Noomi helt gått in i rollen och från och med det tycker jag hon gjorde ett superjobb. Speciellt under de obehagliga självoperationsscenerna. Burr. Noomi blir alltså bättre ju längre filmen fortskrider. När hon får spela fysiskt och desperat är hon grym. Språket är fortfarande ett litet problem. Hennes engelska är inte tillräckligt bra, så är det bara.

Manusmässigt som en film för sig så håller nog inte Prometheus toppklass, men Alien-kopplingen gör att jag älskar den ändå. Storyn är och balanserar på gränsen till det flummiga med sitt ”människans ursprung kommer från rymden”-tema. Jag kommer att tänka på filmer som Mission to Mars och Nicolas Cage-flumfilmen Knowing. Men jag tycker nog Scott och hans manusförfattare håller sig på rätta sida av flumgränsen. För övrigt ser jag filmen som en ren prequel till Alien. Scott får säga vad han vill om att det är en film som står helt för sig själv och bara har samma DNA som Alien. Anledningen till att jag får gåshud (se nedan) är att just kopplingen till Alien.

Vissa av karaktärerna känns inte klockrena. Jag tycker att Vickers (Charlize Therons) inte känns genomarbetad och twisten med att Peter Weyland visar sig vara hennes far rinner bara ut i sanden. Dessutom är ju just det den scenen där Vickers ”överraskande” säger ”…father” med den vanliga konstpausen överanvänd i filmvärlden.

Jag är inte heller helt hemma med Shaws backstory, vad är det som driver henne? Jag tycker inte hennes ”tro” räcker på nåt sätt. Vi får se en kort scen med hennes far som känns onödig trots att den försöker förklara vad som format Shaw. Holloway? Ja, han känns lite blek som karaktär. Han framstår mest som en pajas med sin attityd och sina flip-flops.

Om man är en Alien-fan som jag och precis har sett om framförallt ettan så får man en riktigt härlig belöning främst i slutet av Prometheus. Jag talar om stolen Space Jockey sitter i och när skeppet lyfter i slutet. Här fick jag gåshud. Så jävla coolt och dessutom är det nagelbitarspänning när Noomi och Charlize kämpar för sina liv efter att kapten Janek (Idris ”Stringer Bell” Elba från The Wire, yay!) beslutat sig för att offra sig genom att kamikaza Ingenjörens skepp.

Andra blinkningar till Alien är t ex uppvaknandet efter kryosömnen och den efterföljande frukosten runt ett runt bord i början av filmen. När man utforskar de gigantiska byggnaderna på månen så stöter även en av forskarna på lite gröngult slem som han fingrar på. Hmm, undrar vad det där slemmet kommer ifrån? Det finns även en scen där slangar och kablar hänger ner från taket i Vickers rum (efter att rummet som visade sig vara en livbåt kraschat på månen) och det påminner väldigt mycket om en scen från Aliens när man utforskar kolonin på LV-426. Dessutom så blir ju David halshuggen i slutet och det har vi ju sett både i Alien och Aliens/Alien³ där Ash respektive Bishop agerar utan kropp.

En sak som jag uppskattar med filmen är att Scott valt att inte använda så mycket CGI och rena green screen-scener. Visst, det förekommer mycket datoranimeringar men det allra mesta är inspelat i riktiga studiomiljöer eller riktiga utomhusmiljöer. Jag ställer mig dock aningen tveksam till Ingenjörerna. Jag tyckte inte de var speciellt intressanta som figurer och jag gillade inte heller att de var helt datoranimerade. Och varför fick den där Ingenjören som man väckte från kryosömnen fnatt och började döda alla han såg? Hmm, kanske det hade att göra med att Ingenjörerna nu vill ta kål på människan trots att de skapade dem (oss) från början. Å andra sidan så kanske vi kan se fram emot att få veta mer om dessa varelser i uppföljaren till Prometheus som ju troligen (?) kommer att komma.

Jag har några frågor om själva handlingen. Varför fick Charlie den där lilla svarta saken av David? Han dog och Shaw blev gravid med en Alien-sak. Förmodligen var det ett försök att få med sig hem en Alien-varelse? Vad i helvete hände i början av filmen? Jag antar att det var en Ingenjör på Jorden och att han gav upphov till livet på Jorden, och offrade sig själv på köpet.

När det gäller själva visningen så valde jag denna gång att se den i 2D och det kändes som helt rätt val. Jag ogillar verkligen de där 3D-glasögonen och 3D-upplevelsen ger inte mig nåt mervärde. 3D är bara irriterande och en gimmick. Så är det bara. Dessutom var det härligt tomt och gott om plats i salongen som i och för sig var inte var jättestor men den dög alldeles utmärkt.

En av de sista scenerna i filmen med Ingenjören vars bröst sprängs (och en ny Alien tittar fram) tycker jag hade kunnat komma som en trevlig efter eftertexterna-scen och belöning till oss som faktiskt sitter kvar hela eftertexterna. En ganska irriterande detalj var att medan jag satt kvar helt ensam i salongen så var personalen inne och tände men såg att jag satt kvar och så fick de släcka igen. Detta hände dessutom två gånger. Gah.

4/5

PS. Just det, en liten rolig grej är att jag visste att Guy Pearce skulle vara med i filmen, och jag såg hans namn under förtexterna. Men när filmen var slut så kom jag på att jag inte hade sett Pearce. Vilken roll gjorde Pearce? Sen insåg jag att det förstås var den gamle företagsledaren Peter Weyland gammelsminkad/cgi:ad till oigenkännlighet. Dessutom fick jag för mig att Weyland hade gjort David till en avbild av sig själv och det alltså var Fassbender som spelade Weyland. Det var ju så det var i Alien-filmerna där Bishop var en kopia av sin skapare.

Istället för Prometheus: Linsdebacle

Här skulle det egentligen ha kommit en recension av Prometheus, men…

Som det hade hajpats och väntats. Nu var det äntligen dags. Eftersom SF dels väntade länge med att släppa biljetterna till 2D-visningarna av Prometheus och dels visar 2D-versionen enbart i mindre salonger så blev det bara så att det fick bli 3D. För min bror, som jag skulle se filmen med, var det 3D-premiär. Jag själv har sett två 3D-filmer tidigare, dels Avatar där jag tyckte de tre dimensionerna funkade och gav mervärde, och dels The Avengers där det bara kändes jobbigt. Hur skulle det bli nu? Ja, well, det skulle inte bli alls kom det att visa sig.

På vägen in tog jag som vanligt mina 3D-glasögon förpackade in den där prassliga plastpåsen med en billig SJ-macka-känsla över sig. Min bror hade ingen koll alls och jag var tvungen att påminna honom ”hey, du ska ta glasögon också!”. Under reklamen tänkte jag att det var bäst att kolla om glasögonen satt ok så jag tog på mig dem. De satt ok men en lång störande repa syntes över ena glaset. Gah, vad är det här?! Jag tar mig snabbt tillbaka till ingången, från mitten av den nu givetvis fullsatta salongen, stör folk på vägen, och grabbar ett par nya 3D-glasögon. Innan jag går tillbaka till min plats öppnar jag den prassliga påsen och kollar om det finns några repor på detta par. Nej, de är hyfsade. Skönt, då kan jag gå och sätta mig igen innan filmen hinner börja.

Så rullar förtexterna och vi får se naturlandskap med berg, grässlätter och vattenfall. Det påminner om Island. Plötsligt känner jag hur linsen i mitt vänstra öga börja skava. Jag har haft linser ganska länge och det har väl hänt ett fåtal gånger att jag har råkat tappa ut en lins. Det kan hända om man kliar sig i ögat och liksom får med sig linsen ut. Nu satt jag bara och tittade på förtexterna till Prometheus och kliade mig inte alls. Jag försöker få in linsen igen men känner att den har åkt ut. Jag lyckas på nåt sätt få den att fästa på fingertoppen… notera alltså att det här händer under förtexterna till den mest emotsedda filmen på flera år… och tänker att ”om jag bara kan trycka in den igen så kanske”. Men så tittar jag på linsen, håller upp den mot ljuset från duken där en muskulös albinojätte hostar, och ser att linsen har gått sönder. Den är halv.

Jag sätter på mig glasögonen igen och tänker att det kanske funkar ändå. Möjligen hade det gjort det om filmen varit i 2D. När jag var två veckor på Kanarieöarna för länge sen precis när jag hade börjat med linser så tappade jag en lins i en pool och fick klara mig andra veckan med bara en lins (det här var på den tiden jag inte hade engångslinser) och det funkade inte bra men det funkade. Det ögat med linsen tog över och jag såg hyfsat. Problem uppstod dock när man skulle skifta fokus. När det gäller 3D på bio så går ju hela tekniken ut på att visa olika bilder för vardera öga och innerst inne visste jag att jag inte kan sitta igenom filmen på det här viset, i princip blind på ena ögat. Nä, det vara bara att säga till min bror att ”det här går inte, min ena lins är trasig, jag måste gå”.

Brorsan satt kvar och såg klart filmen och han gillade den. Maffig var tydligen ordet. Jag kommer att se den på tisdag, och då är chansen stor att det blir i 2D. En detalj i sammanhanget är att jag imorgon ska hämta ut nya fräscha linser från optikern…

För en liknande historia, kolla in min text om visningen av The Yellow Sea på Stockholm Filmfestival i höstas.

Inför Prometheus: Alien: Resurrection

Titel: Alien: Resurrection
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Innan jag börjar skriva om Jean-Pierre Jeunet Alien-film så vill jag passa på att gratulera två filmbloggarkollegor som precis har blivit nominerade till LAMB (the Large Association of Movie Blogs) Awards. Det är Jessica på The Velvet Café och Joel på Deny Everything. Grattis, and keep up the good work! Listan på alla nominerade hittas hos Duke & The Movies.

Så! Då har vi alltså kommit till den sista (än så länge) ”riktiga” Alien-filmen som kom 1997. Vän av ordning påpekar då förstås att det kommit två Alien vs. Predator-filmer men jag hinner helt enkelt inte med dem nu, och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte det finns några direkta kopplingar till Prometheus (förutom att jag läst om att Space Jockey ska skymta förbi i nån av filmerna). Faktum är att jag såg AvP på bio när den kom — och jag blev ganska besviken. Så vi skippar dessa filmer!

Joss Whedon (ja, Joss Whedon!) har skrivit manus till Alien: Resurrection. Detta var nyheter för mig. När jag nu ser filmen igen så känns det inte så konstigt. Jag blir påmind om Serenity (nej, jag har inte sett tv-serien Firefly) där precis som här man har en besättning på ett rymdskepp som inte sysslar med helt legala affärer. Besättningen är som en liten familj. Vi hittar ett kärlekspar. De gnabbas med varandra med glimten i ögat. Det är faktiskt en hel del Whedon över manuset, och jag ser det speciellt tydligt efter att ha sett The Avengers.

Handlingen i korthet. Ripley och Alien-drottningen dog i Alien³. Trodde ni att FIRMAN skulle ge upp? Nej, givetvis inte. De lyckas med hjälp av Ripleys blod klona Ripley och på köpet får de även en Ripley med en liten bebis-Alien i magen som de hjälper att födas.  Till slut har FIRMAN på en rymdstation en liten djurpark med ett gäng Alien-monster. En av chefsforskarna, som spelas av en obehagligt bra Brad Dourif, beslutar att man även ska behålla Ripley vid liv eftersom hon nu ändå överlevde Alien-monstrets födelse.

Till rymdstationen anländer skeppet Betty där besättningen bl a består av Call (favvon Winona Ryder) och Johner (favvon Ron Perlman). Efter diverse inledningsscener som ändå är ganska bra så träffar till slut skiten fläkten precis som vi vet att den ska göra: Alien-monstren rymmer givetvis och börjar löpa amok. Det blir upp till den klonade Ripley och besättningen på Betty att rädda rymdsstationen… eller snarare rädda Jorden eftersom det är dit som stationens nödsystemet är inprogrammerat att ta sig om det skiter sig.

”My mommy always said there were no monsters. No real ones. But there are.”

En nyhet i Alien³ var att Ripley inte attackerades av monstret. I Ressurection har man tagit det till en nivå till. Eftersom Ripley i den här filmen är en klonad blandning av sig själv och monstret så får vi en ny karaktär. Hon minns vad som har hänt i de tidigare filmerna men samtidigt är hon inte samma Ripley. Hon är urstark och har frätande blod. Hon har en telepatisk länk med monstren. Jag tycker nog man vridit manus så mycket som man kan här.

Jag har redan skrivit om hur man märker Whedons touch på filmen. Hur märker man att Jean-Pierre Jeunet har regisserat? Mja, inte så himla mycket. Kanske en del miljöer på rymdstationen känns lite Jeunetiska, och så har vi ju Dominique Pinon som ju är med i de flesta (japp — alla! — kollade precis upp det) Jeunets filmer. Men man kan inte säga att Jeunets stämpel direkt syns på filmen.

En sak jag gillar är Sigourney Weavers prestation som Ripley och hur Ripley framställs i filmen. Hon är en bad ass girl helt enkelt. Ron Perlmans karaktär Johner som tycker han är hur cool som helst är chanslös och han kan inte annat än beundra henne. Kul också att läsa om att Weaver vägrade cgi:a basketbollsscenen. Hon skulle helt enkelt sätta sitt bakom ryggen-kast — vilket hon gjorde på sjätte tagningen. Enligt uppgift tittade då Perlman in i kameran och utbrast ”Oh my god!!, vilket givetvis klipptes bort.

Mina absoluta favoritscener i filmen utspelas under vatten. Det handlar om en lång sekvens när man efter att stationen blivit vattenfylld tvingas simma en lång sträcka under vatten. Det är riktigt snyggt filmat och med en bra spänning. Dessutom är det tydligen så att stackars Winona Ryder lider av vattenskräck vilket gör hennes insats mer imponerande.

I Alien: Resurrection får vi även se ett nytt monster, förutom en ny Ripley, födas. Vi kan kalla det Ripley och Alien-monstrets kärleksbarn. Hmm, speciellt gulligt var det inte men inte läskigt heller. Här har filmmakarna helt enkelt misslyckats. Man har väl velat införa nån sorts sympatikänsla för det här monstret men det fallerar helt tyvärr. Det blir mest fånigt… men jag kan ändå inte låta bli att gilla det lite grann. Slutet av filmen påminner faktiskt om både ettan och tvåan i serien även om det går lite långsammare och Ripley inte längre tänker ”dö! dö! dö! dö!”.

3/5

Och ja om ni undrar så har vi givetvis en android i den här filmen också. Det har ju blivit lite av standard i Alien-filmerna… och möjligen i Prometheus om man trots försök att motstå lyckats få reda på saker om filmen.

Inför Prometheus: Alien³

Titel: Alien³
Regi: David Fincher
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Obs! Som vanligt när jag skriver om en Alien-film så förekommer det spoilers, bara så ni vet.

Om ni ser del två i Alien-serien, alltså Aliens från 1986, så ska ni se till att kolla igenom hela eftertexterna. I slutet av den version jag såg så förekommer precis i slutet av eftertexterna när musiken har tystnat ett ljud. Det är ett ljud som man känner igen. Det är ljudet av ett Alien-ägg som öppnar sig. När jag hörde det, och det var första gången jag hörde det nu när jag såg Aliens, så blev jag ganska exalterad. Det kändes som om jag hade avslöjat en hemlighet, fått en förklaring till det som sen händer i Alien³. Just den känslan är ett tecken på att det var en bra post-credits scene. Jag tror inte det var första gången, men det var också lite ovanligt med en scen efter eftertexterna som bara består av ljud.

Nåväl, då lämnar vi Aliens och går över till David Finchers försök att göra de tidigare filmerna i serien rättvisa. Eftersom jag hade sett, eller snarare hört, den där ”efter eftertexterna”-scenen så visste jag att någon eller några av personerna ombord på räddningskapseln som kraschlandar på fängelseplaneten Fiorina 161 förmodligen hade blivit infekterade med en liten bebis-Alien i sina bröst. Dessutom såg jag den förlängde versionen av Alien 3 där vi faktiskt under förtexterna får se en spindel-Alien krossa glaset på Ripleys kryokammare för att sätta sig på hennes ansikte.

Kapseln kraschar alltså på en fängelseplanet som endast bebos av män. Den enda som överlever kraschen är Ripley och hon tas om hand av läkaren Clemens, spelad av en personlig favorit i form av Charles Dance. Dance är som en blandning av Anthony Hopkins och Ben Kingsley. Eller så är han bara britt, helt enkelt. Hur som helst, jag gillar hans sätt att prata. På den isolerade planeten har det uppsått en religiös rörelse ledd av Dillon (Charles S. Dutton). Att hänge sig till en tro kan väl vara ett sätt att hålla sig vid liv i sådana jobbiga förhållanden, rent mentalt, som männen lever i. Läkaren och vetenskapliga Clemens är förstås skeptisk men låter (också förstås) de troende hållas.

Den tredje dominerande personen på planeten är fängelsedirektören Andrews (Brian Glover). Han är en ganska ointressant karatär. Han vill inget annat än att hålla ordning. Ripley som ju till skillnand från alla männen på planeten är kvinna måste helt enkelt hålla sig på sitt rum tills det anländer ett skepp som kan hämta henne. Annars kan ju våldtäktsmännen och mördarna få idéer.

”Given the nature of our indigenous population, I would suggest clothes. None of them have seen a woman in years… Neither have I, for that matter”

Hur skulle Fincher nu tackla det hela? Skulle det bli vapen och monster i kubik (ehe)? Nej, Fincher går tillbaka till ettan i serien i viss mening. Vi får inte se speciellt mycket av monstren eller snarare monstret i singularis. På planeten finns inga vapen. Det hela är egentligen ett sorts kammarspel i ett fängelse. Och jag tycker det funkar. Fincher har fått till en ganska bra lite klaustrofobisk stämning. Dessutom finns det en ny vinkling då Ripley dels vet att hennes tid i livet är räknad samtidigt som hon inte kan attackeras av monstret eftersom hon bär på dess avkomma.

Den version jag såg nu var den förlängda versionen, kallad Assembly Cut. Tidigare har jag bara sett bioversionen. Det finns några skillnader, t ex räddas Ripley av Clemens efter att ha spolats i land från havet (i bioversionen räddas hon från den kraschade kapseln). I den förlängda versionen känns hennes förhållande till Clemens därmed lite starkare. Det finns flera skillnader. I bioversionen så är det en hund som råkar ut för en spindel-Alien och blir värd för ett monster som sen föds ur hunden. I Assembly Cut är det istället en oxe. För övrigt är just dessa scener riktigt bra. Fincher klipper mellan monstrets födelse och begravningen av de som omkom i kraschen med räddningskapseln.

En sak som slog mig när jag såg slutet i Assembly Cut är att bioversionen är så himla mycket bättre just här. I bioversionen så faller Ripley ner i den brinnande smältugnen precis när monsterdrottningen föds och hon håller kvar monstret för att se till att hon verkligen förintas tillsammans med henne i lågorna. Effektfullt. I Assembly Cut — så faller hon bara ner i lågorna. Just det här var en av mina favoritscener i filmen när jag såg den första gången och att den var ändrad till det sämre i den förlängda versionen kändes skumt. Hmm, inte bra. Jag tycker nog generellt att Assembly Cut känns lite segare, lite sämre.

Nu skulle jag gärna höra vad Henke har att säga när det gäller skillnader mellan bioversonen och Assembly Cut. Han påstår nämligen att a: i traditionell västerländsk film har man två vändpunkter och b: i bioversionen av Alien³ är den andra vändpunkten bortklippt vilket sänker filmen. Henke får jättegärna upplysa mig och andra intresserade vad det var för händelse som var den andra vändpunkten i Assembly Cut.

Nu återstår bara betyget… och en recension av Alien: Resurrection och sen är vi redo för Prometheus, förhoppningsvis i två dimensioner. 2D-biljetterna släpps imorgon onsdag enligt uppgift.

3/5

Inför Prometheus: Aliens

Titel: Aliens
Regi: James Cameron
År: 1986
IMDb
| Filmtipset

Nu vet jag inte hur mycket Ridley Scotts kommande film Prometheus är sammankopplad med resten av Alien-filmerna. Det spelar ingen roll, jag har tänkt se och skriva om alla ändå, precis som Sofia gjorde för ett tag sen. Hur skulle nu Alien från 1979 följas upp? Jag har ingen aning om historiken kring uppföljaren, om det förekom många namn när det gällde vem som skulle regissera, var Scott själv intresserad? Slutsatsen jag drar är ändå att det blev rätt person för jobbet och dessutom att filmen kom ganska så rätt i tiden.

Varför tycker jag att James Cameron är rätt person och varför var 1986 ett lämpligt tillfälle att släppa en uppföljare? Jo, att det väntades till 1986 tyder på att filmbolag och andra i branschen har haft en stor respekt för Scotts banbrytande rymdskäckis. Man ville inte stressa fram en uppföljare och kanske har man tänkt några varv extra. I James Cameron hittade man i mitt tycke den perfekta kandidaten som regissör till uppföljaren. Cameron känns lite mer bombastisk än Scott även om 1982 års ”lågbudget-sf-actionthriller” The Terminator kanske inte är så bombastisk. Men han är annorlunda än Scott, det är min poäng. Och i det här fallet är annorlunda bra eftersom vi inte vill ha samma film en gång till fast lite sämre.

Jag har aldrig recenserat Aliens tidigare men jag vet att jag har gett filmen en fyra på Filmtipset. Dessutom har jag ett trevligt minne från början av 2000-talet från en visning på Cinemateket där Aliens visades ute på Filmhuset vid Gärdet i en 70 mm kopia. Det var maffigt vill jag säga och den filmupplevelsen är fortfarande en fyra. Vad tyckte jag då den här gången? Ja, som ni kanske förstått är jag lite besviken. Aliens är inte en dålig film på något sätt men det är bara en helt ok actionrulle som utspelas i rymden. Magin från 1979 års Alien är borta, tyvärr.

Sigourney Weavers Ripley är i Aliens den uttalade huvudpersonen vilket känns helt rätt. Den här gången får även det stora företaget, FIRMAN, ett ansikte i form av Paul Reiser som gör den slemmige företagsrepresentanten Burke. Förutom dessa två är huvudpersonerna marinsoldater, en android och så Alien-monstren. Efter att ha återvänt till Jorden lockas Ripley med till planeten LV-426 för att slutligen göra slut på monstren. Till Ripleys stora förskräckelse har planeten koloniserats och nu har man tappat kontakten med sina ”terraformers”. Ripley följer bara med om uppdraget är att en gång för alla ta kål på de monster som hon drömmer mardrömmer om. Givetvis är det så, ”That’s the plan”, säger Burke (yeah, sure säger vi andra).

Varför är magin borta? Ja, för det första, Aliens är bara en actionrulle i mängden. Den har inget speciellt. Det speciella fanns i Alien. Där fanns mystiken, rädslan och spänningen. Aliens är fylld med fler efffekter. Tyvärr är det effekter som inte riktigt håller måttet. Exempelvis ser inflygningen mot LV-426 inte speciellt bra ut. I Alien var effekterna nedtonade och det var stämningen som gjorde spänningen så att säga. Här har vi ett gäng snackiga marines med Bill Paxtons Hudson i spetsen och det blir mer av spex än spänning av det hela. Nu ska det sägas att jag inte stör mig specifikt på just Paxtons toköverspel. Det jag stör mig på är jargongen bland soldaterna som känns fånig. Nu är väl Paxton mest fånig av alla i och för sig…

”Well that’s great, that’s just fuckin’ great, man. Now what the fuck are we supposed to do? We’re in some real pretty shit now man…”

En förklaring till Paxtons rollfigur kan vara att man ville ha en kontrast till Michael Biehns karaktär Hicks som efter ett tag bondar med Ripley (om än inte fysiskt, till det finns ingen tid). Tyvärr så hjälper inte denna förklaring. Paxton är irriterande fast mest för de andra rollfigurerna i filmen, kanske inte så mycket för mig. Jag har i och för sig svårt att förstå är hur en person som är så instabil och nervös som Hudson ens från början kunnat få tjänsten som marinsoldat. Kul också hur han hånar den nye oerfarna löjtnanten Gorman (William Hope) när han själv skiter på sig så fort det börjar hetta till. Nu säger jag inte Gorman skötte sig mer stabilt för det gjorde han inte förrän fram till hans sista scen.

En detalj som gjorde mig lite besviken var att jag mindes Lance Henriksens roll som större. Nu visade det sig att han inte är med speciellt mycket även om man faktiskt är med till slutet. Här hade man kunnat utforska lite mer när det gäller skillnaderna mellan Ash i Alien som är farlig för människor och Bishop i Aliens som har inprogrammerat att inte skada människor. Nu är det egentligen bara en scen där ämnet berörs. Men, men, nu är Aliens ju en actionrulle så då får man kanske släppa såna här saker.

Det jag gillar bäst i filmen är vissa over the top-scener som förekommer som t ex när Ripley ska rädda flickan Newt precis innan allt ska explodera. Hon börjar likt Rambo göra i ordning sina vapen, hon förvandlas till en mean killing and saving Newt machine, hon åker ner i hissen och kliver ur, redo för strid. Coolt. Eller när Ripley klivit in i den där robotlyftaren (i skönt motljus) för att möta Alien-honan i slutet. Här har man gjort en snygg plantering också då Ripley visar upp sina lyftarskills i början av filmen. Jag gillade även Bishop. Hmm, det är nåt med androider som jag gillar. En av favoriterna från Star Trek-världen är Data, den konstgjorda människan som strävar efter att bli mänsklig.

I slutändan är Aliens ändå bara ett reguljärt actionflyg med lite för mycket skjuta skjuta, lite för mycket monster och lite för lite stämning för att det ska bli ett riktigt högt betyg. En stark trea är filmen ändå värd denna gång. Min filmupplevelse när jag såg Aliens på Cinemateket är emellertid fortfarande värd en fyra.

3+/5

Inför Prometheus: Alien

Titel: Alien
Regi: Ridley Scott
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Jag bestämde mig ganska snabbt efter att jag hörde talas om Prometheus att jag skulle se om Alien-filmerna. Efter vad jag hade hört skulle Prometheus nämligen utspelas i Ellen Ripleys filmuniversum och det verkade vara en bra idé att låta sig sugas in i denna värld igen som uppvärmning inför sommarens stora film. Det hela blir ju inte sämre av att Alien-filmerna är personliga favoriter. Framförallt gäller det den första filmen som jag verkligen älskar. Eller snarare, jag älskade den när jag såg den senast vilket var ganska många år sen. Nu när jag skulle se om den, hur skulle den stå sig mot sig själv?

Det är lika bra att säga det direkt: läs bara fortsättningen på den här texten om ni har sett Alien och har den hyfsat i minnet.

Ja, jag fick svaret på min fråga ganska snabbt: Ridley Scotts Alien är fortfarande en suverän film. För det första så är musiken och kvaliteten på fotot strålande. Musiken är härlig klassiskt komponerad filmmusik med stråkar och inte syntar vilket ger helt rätt stämning (Jerry Goldsmith, god damn it). Inledningen med förtexterna som flyter ihop till ordet A L I E N är superduperspännande och stämningen sätter sig direkt.

En sak jag noterar när jag ser den den här gången att filmen är upplagd som en skräckfilm. Det är en ”helt vanlig” skräckfilm, det är bara det att den utspelas i rymden. Det finns några rena skräckfilmsscener som t ex när Ripley (Sigourney Weaver) och Parker (Yaphet Kotto) skickar iväg Brett (Harry Dean Stanton) för att hämta den bortsprungna katten Jones. Då var det plötsligt ok att vara ensam när man minuterna innan hade bestämt sig för att jobba i team om tre och tre. Det påminner ju lite om den klassiska ”nej nej gå inte ner för källartrappan”-scenen.

”I admire its purity”

Kanske den mest lyckade detaljen med den första Alien-filmen är designen på Alien-monstret. Det är en sagolik skapelse av schweizaren H. R. Giger. Alien är som ett urtida djur som alltid har funnits. Formen på bakhuvudet, svansen, tungan, allt. Äggen är så som de alltid har varit. Det är på riktigt. Det är det perfekta monstret. ”I admire its purity” som androiden Ash säger.

Apropå Ash. Vilken insats Ian Holm gör som android här. När man vet att han är en konstgjord människa redan när man ser filmen så lägger man märke till småsaker i hur han rör sig. Det handlar om små ticks, beslut han tar, eller hur han plötsligt sprintjoggar på stället innan han sätter sig i pilotstolen. Sen när han blir galen är han obehaglig. Och varför ta den där tidningen, rulla ihop den och sen försöka kväva Ripley istället för att bara strypa henne med händerna? Helt underbart.

Det där skeppet man hittar på planeten. Oj, vad det väckte tankar! Hur länge hade det legat där? Vad hade hänt? Man får inte veta nånting i princip. Space Jockey, man såg faktiskt att han hade snabel även i Alien precis som det sägs att han ska ha i Prometheus som tydligen utspelas ett gäng år tidigare. Fast är det en snabel? Det kanske är en syrgasslang eller en Alien i sin facehugger/spindel-form? Hur som helst, det är riktigt snygg design i dessa scener. Innandömet av skeppet var som att vara inne i en jättelik larv.

Några notiser om några av skådisarnas insatser. Navigatören Lambert (Veronica Cartwright) vet från början att de borde sticka ifrån den där planeten som de snappade upp ett nödanrop ifrån så fort som möjligt. ”Låt oss sticka härifrån” är hennes mantra. Hon uppfattas mest som gnällig och onödigt uppstressad. Men vi vet bättre. Yaphet Kotto? Vilken pondus, vilken kraft! Han regerar nere i skeppets undre regioner tillsammans med mjukingen och ja-sägaren Brett. Förresten, apropå Brett: när han skulle leta efter den där katten vid namn Jonesy så stannade han upp och lät droppande vatten rinna över sitt ansikte som om han stod i en dusch. Kanske längtade han efter en riktig dusch. Hur som helst, en märklig och udda scen på nåt sätt.

Och så slutligen Ripley som här inte har nåt förnamn. Hon framstår allteftersom filmen fortskrider som den enda vettiga personen. Hon tar helt enkelt befälet. Hon är så illa tvungen eftersom en efter en av de andra i besättningen går åt. Jag älskar verkligen hennes ansiktsuttryck när hon sitter i den lilla skytteln på väg bort från det stora fraktskeppet Nostromo som ska sprängas. Det uttrycker tanken ”Die, bitch! Die, bitch, die!” Och det gjorde bitchen ju… eller inte. Precis som det brukar vara i skräckisar så får vi en skön extrascen när vi alla ska tro att vi tagit kål på monstret/yxmördaren.

5/5

En liten fråga: Varför var Alien-monstret så passivt och liksom gömde sig ombord på skytteln när hon hade chansen attackera — jag ser alltid monstret som en hon även om jag hade kunnat skriva hen här om jag hade velat vara DN-politiskt korrekt. Ripley var ju bara nån meter ifrån men ändå låg Alien-monstret kvar hopklämd mellan kablarna i väggen?

%d bloggare gillar detta: