Lost and Delirious (2001)

Jag betar av ytterligare en gammal preblogg-recension. Det är främst för min egen skull då det känns bra att ha alla texter, nya som gamla, samlade på ett ställe. En fråga jag ställer mig när jag läser min text om Lost and Delirious, som skrevs i oktober 2005, är hur man ska benämna den amerikanska ursprungsbefolkningen på ett sätt som är både ok och enkelt. Det går nog inte.

Detta drama, lite i stil med Döda poeters sällskap, handlar om tre tjejer som delar rum på en internatskola. En är blyga nykomlingen Mouse och de två andra är Paulie och Victoria som i hemlighet är ihop. När deras affär kommer ut på skolan blir det inte lätt för nån av de tre tjejerna.

En ganska märklig film faktiskt. Här finns de vanliga internatskoleingredienserna, med allt från lektioner med Shakespeare-recitation till fäktningsundervisning. Och sen har vi då den strikta internatskolemiljön, som faktiskt inte är så strikt utan det dricks, röks och partas utan att det blir nåt större rabalder. När kärlekshistorien mellan de två tjejerna kommer fram så blir det dock reaktioner men egentligen inte från själva skolan utan främst från föräldrar och andra elever samt från en av de inblandade själva som är livrädd för pressen från föräldrarna. I Döda poeters sällskap handlade det om att vilja bli teaterskådis i stället för att plugga seriöst och få en ”riktig” karriär.

Skådisarna gör genomgående starka insatser och lämnar ut sig själva en hel del. Det finns en del ganska starka scener. Vissa bitar blev dock lite överdramatiska med hysteriska utbrott som kändes lite överdrivna. Sen har man valt att slänga in en sanningssägande indiansk trädgårdsmästare, som jag i och för sig tyckte lättade upp stämningen lite. Jag tyckte att man inte riktig visste vad man ville berätta här. Historien handlar väl främst om Paulie och Victoria men den berättas liksom ur Mouse synvinkel som, så att säga, växer upp under sin tid på skolan. Nja, jag hade lite problem med slutet som blev lite väl vackert och poetiskt utan att det sa nåt, tyckte jag. Men, men, jag gillade stora delar och speciellt den där gamla lärarinnan som var lite kul (samt kliché-indianen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Carriers (2009)

CarriersJag blev tipsad om Carriers av min filmbloggarvän Filmitch. Det skulle vara en film i stil med Stake Land, dvs en sorts indiepostapokalypsrulle (och jag hoppades även på lite övergivna white trash-miljöer) och en sån film ville jag givetvis se. Så mellan några av av alla Johan Falk-filmer jag har sett på sistone så kollade jag in Carriers. Den är skriven och regisserad av bröderna Pastor som även ligger bakom Los últimos días som jag skrivit om tidigare.

Efter ett klassiskt inledningsgrepp med super 8-hemmavideofilm från lyckligare tider så kastas vi direkt in i handlingen. Vi befinner oss i en bil tillsammans med bröderna Brian (Chris Pine) och Danny (Lou Taylor Pucci), Brians flickvän Bobby (Piper Perabo) och Dannys skolkompis Kate (Emily VanCamp). De är på väg bort från en smitta som spridit sig världen över. Planen är att ta sig till ett ensligt beläget strandmotell för att där vänta ut viruset.

I Carriers har bröder Pastor bitvis fått till riktigt bra miljöer. Inledningen ute på en öde ökenlandsväg för tankarna till The Walking Dead och det är ju inte fel alls. Ja, det är bitvis ganska stark TWD-känsla över filmen. Skillnaden är att vi inte har några walkers här, bara smittade människor som hostar blod.

Vad är folk villiga att göra för att överleva? Hur förändras vi i såna här situationer? Eller vi kanske inte alls förändras? Det kanske är en naturlig del av oss som i vanliga fall är dold och i vila?

Ja, det finns en del intressanta frågor, och så snygga miljöer på det. Det borde bli högt betyg till filmen kan man ju tro. Det är bara ett problem. Carriers innehåller nämligen några av de mest idiotiska och irriterande rollfigurerna nånsin. Jag vet inte vem som är värst av Chris Pine eller Piper Perabo. Det är hugget som stucket. De beter sig som idioter i princip hela tiden. Piper Perabo kanske är värst. Precis som Movies – Noir brukar skriva så önskade jag att hon skulle dö så fort som möjligt. Det gällde även Pine.

Visst, ibland vill filmen på ett crazy sätt visa hur man nu när allt gått åt pipsvängen kan göra lita som man vill och bejaka sin anarkistiska sida eftersom det inte finns nån som säger ajabaja. Höhö, vad crazy det är att skjuta sönder fönster med golfbollar på den övergivna golfklubben. Men det blir bara meningslöst och fånigt.

Pine och Piper är alltså jubelidioter och det väljer filmen att balansera upp genom att göra Danny och Kate till Josef och Maria. Det var bara Jesusbarnet som saknades.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Looper (2012)

LooperEfter att jag såg Looper så väntade jag ut eftertexterna medan alla andra stressade ut (som vanligt). Efter ett tag märkte jag att även två andra var kvar i salongen. De satt några rader bakom mig och jag hörde hur de diskuterade filmen och hur den hängde ihop. Hängde den överhuvudtaget ihop? När eftertexterna var slut dröjde jag mig kvar i lobbyn och väntade tills de två kom ut och frågade om de kunde svara på några frågor jag hade om filmen. ”Varför återvände Bruce två gånger?”. Vi hade en trevlig diskussion en liten stund, men vi kände att vi saknade sugrören… För mig är nog Looper Rian Johnsons bästa film hittills.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

The Prestige

Titel: The Prestige
Regi: Christopher Nolan
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

För några dagar sen såg Joel på Deny Everything för första gången Christopher Nolans The Prestige och han gillade den väldigt mycket. På Twitter efterlyste han upprört fler recensioner av filmen. Här kommer mitt korta omdöme.

The Prestige är en mysig (jul)film med trollkarlar, sekelskiftesmiljöer i London, experiment med vetenskapsmannen Tesla (David Bowie!), och så lite… sci fi, eller vad man ska kalla det. Christian Bale och Hugh Jackman är antagonisterna som slåss om positionen som Londons trollkarl numero uno. Just den där vetenskaps/sci fi-biten tyckte jag var lite malplacerad i och med att Teslas maskin kändes alltför osannolik i den tid som filmen utspelas i. Detta medförde att min ”suspension of disbelief” förstördes en aning. Sen är jag a tad bit less på filmer där hela konceptet bygger på Den Stora Twisten. Det börjar bli uttjatat nu. Annars var det roligt att se veteranen Michael Caine som bidrog till en skön stämning. Möjligtvis hade filmen fått en fyra om inte visningen störts av att biografmaskinisten (förmodligen stolt medlem av ledighetskommitén) var och tog en fika istället för att se till att skärpan var inställd rätt från början.

3+/5

****

Själv såg jag The Prestige julen 2006. Varje jul sen år 2000 så har vår familj kollat på en biofilm på Annandagen, och det är jag som bestämmer vilken film vi ska se (vilket ansvar!). De filmer vi har sett hittills har varit: Unbreakable, Sagan om ringen, Sagan om de två tornen, Sagan om konungens återkomst, Masjävlar, King Kong, The Prestige, Arn – Tempelriddaren, Australia, The Imaginarium of Doctor Parnassus, Himlen är oskyldigt blå och Simon och ekarna. Vilken film blir det i år? Ja, jag funderar på Life of Pi.

%d bloggare gillar detta: