The Bad and the Beautiful (1952)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det första om The Bad and the Beautiful. Texten skrevs i september 2005. Hmm, det känns som att jag var snällare i betygsättningen på den tiden.

Mjaha, det här skulle vara en av de bästa filmerna som visar upp Hollywood från insidan, och det är mycket möjligt att den gör det, och det är mycket möjligt att det är en av de bästa i den ”genren”, men jag gillade den inte. Varför inte? Den berörde mig inte alls. Kirk Douglas & Co försöker spela skjortan/blusen av varandra men det blir aldrig komedi eller drama av det, tycker jag. Den ska visa på Hollywoods skoningslösa cynism och pengafixering men det känns ändå som lekis. Sen försöker regissören få det hela intressantare genom ett berättande som sker i lite omvänd tidsordning, men det funkar inte… här. Det blir bara en gimmick, enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Film noir-fredag: Kiss Me Deadly

Titel: Kiss Me Deadly (Natt utan nåd)
Regi: Robert Aldrich
År: 1955
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Hårda deckaren Mike Hammer (Ralp Meeker) håller en kväll på att köra på en förvirrad kvinna som står mitt ute på landsvägen. Han plockar upp henne och får höra att hon har rymt från en psykiatrisk anstalt. Till slut får skurkarna fatt i dem och Hammer blir slagen medvetslös och kvinnan dödad. De båda placeras i Hammers bil som rullas utför ett stup. Mot alla odds överlever Hammer och nu är han fast besluten att hitta mördarna och vad som ligger bakom. Eftersom det är Mike Hammer som är huvudperson så bygger filmen följaktligen på en roman av deckarförfattaren Mickey Spillane. Enligt den sköna filmaffischen ska vi bjudas på blood red kisses och white hot thrills. 😉

En skön film noir med en bra inledning som gav lite David Lynch-vibbar. Det är mystiskt och varken vi, eller Mike Hammer, förstår vad som pågår. Förtexterna är väldigt fina, bak och fram och med musik med Nat King Cole (som ju även förgyller In the Mood for Love med sin sammetslena stämma). Efter inledningen tyckte jag det blev lite ointressant ett tag. Kanske beror det på att filmen åldrats lite grann. Sen dyker en mystisk låda upp som innehåller nåt potentiellt farligt vilket också Hammer får uppleva. Här blir det lite science fiction-känsla plötsligt. Det var ganska oväntat och det lyfte filmen. Ralph Meeker funkar i rollen men Bogart är ju oslagbar i den här typen av roller. Jag gillade Hammers metod att övertala folk att prata: det räckte med en eller två örfilar så veknade alla, män som kvinnor. I dagens filmer brukar det krävas mer än så. Godkänt blir det hur som helst för denna film av regissören Robert Aldrich (The Dirty Dozen, What Ever Happened to Baby Jane?).

3+/5

Film noir-fredag: Champion

Titel: Champion
Regi: Mark Robson
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Ytterligare en rulle i noir-temat med boxning i fokus. Den här gången är det Michael Douglas pappa Kirk som går upp i ringen. Douglas gör rollen som mästaren Midge Kelly. Filmen inleds med att mästaren kommer in till arenan för en match under publikens jubel. En radiokommentator berättar om den populäre mästaren, hur han har gått från en fattig förlorare till en hyllad mästare. Kameran zoomar in Douglas och sen går vi tillbaka i tiden för att få hela historien berättad från början.

Midge och hans bror Connie (Arthur Kennedy) tjuvåker tåg och liftar från Chicago på väg till Kalifornien. Där väntar ägarskap i en restaurang. Det är i alla fall vad de de två bröder tror. Men nu är det är en film noir och då har de ju givetvis blivit lurade av Midges kompis som stuckit iväg med deras investerade pengar.

På väg till Kalifornien så hoppade Midge av en slump in som slagpåse i en boxningsmatch för att tjäna lite cash. En tränare (Paul Stewart) såg Midge som inte kunde boxas för fem före men som visade hjärta. Den gången tackade Midge nej till tränarens erbjudande. När det mesta går åt skogen i Kalifornien så står han ändå till slut vid tränarens gym för att inleda sin träning för att bli boxare, att bli en champ.

Mja, det här inte en film jag blir speciellt upphetsad över. Det är det gamla vanliga. Midge upptäcks av en ”snäll” tränare som hjälper honom från botten. För att få chansen att boxas i de stora matcherna måste Midge lägga sig i en match. Det vill han givetvis inte. För att sen få den stora matchen om mästarbältet blir han tvungen att svika alla som stött honom på vägen. Han kickar sin ”snälle” tränare och skriver på för hot shot-tränaren i New York.

Ett problem med filmen är att Midge Kelly i Kirk Douglas gestalt inte är nån speciellt trevlig eller intressant karaktär. Han är enkelspårig och ganska tråkig. Visst, han har en väldig vilja och det är därför han tar sig dit han tar sig. Det finns en del intressanta delar av historien som t ex förhållandet mellan de två bröderna, som är väldigt olika.

Bäst är — som vanligt skulle man kunna säga — filmens femme fatale vid namn Grace Diamond (vad annars skulle hon ha hetat?!) spelad av Marilyn Maxwell. När hon möter Midge Kelly i början av filmen lindar hon honom runt sitt lillfinger på ett underhållande sätt. Och dessutom lever hon upp till sitt epitet (det där med fatale) på ett bokstavligt sätt.

De andra två boxningsfilmerna jag har sett i noir-temat hittills, The Set-Up och Body and Soul, har varit bättre. En sak som hade kunnat lyfta Champion hade varit om boxningsscenerna varit bra gjorda. Men det var de inte. Snarare tvärtom. Douglas hoppar runt som en clown och det ser inte realistiskt ut alls.

3-/5

%d bloggare gillar detta: