Saving Private Ryan (1998)

Nu när Christopher Nolans senaste film, krigsdramat (krigssuspensedramathrillern?) Dunkirk är aktuell passar jag på att posta ett gammalt preblogg-omdöme om en omtalad film i samma genre, nämligen Stephen Spielbergs Saving Private Ryan. Den korta texten skrevs i januari 2004. Min recension av Dunkirk dyker upp lite senare.

I Saving Private Ryan skildras landstigningen i Normandie i slutet av 2:a världskriget ur en grupp soldaters perspektiv. Denna grupp, under ledning av Tom Hanks rollfigur, får sen i uppdrag att rädda en viss menig Ryan efter det att Ryans två bröder stupat i kriget.

Jaha, som så många andra har sagt så är inledningen intensivt gripande. Den känsla av skräck, som soldaterna i båtarna på väg mot stranden, måste ha känt har Spielberg lyckats fånga. Ett exempel på detta är t ex att soldaterna kräks i båtarna. Det spelar ingen roll om det är av sjösjuka eller ren skräck, det gör att man förstår att det handlar om vanliga killar bara, inga Rambos. Det ger det hela en känsla av realism. Sen brakar helvetet löst. Ljudet är mycket viktigt här. Smattret av kulsprutorna, och när det viner av kulor, äter sig in i öronen. Folk dör till höger och vänster, och sen höger igen. Lemmar lossnar och blodet sprutar.

Efter denna intensiva inledning faller filmen en del, tyvärr, och övergår till ett inte så märkvärdigt krigsdrama. Välgjort, ja visst, men historien och vissa repliker känns, ja, jag vet inte, tillgjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några tankar ytterligare inom spoilertaggar.

<spoiler>
På slutet när Tom Hanks rollfigur sitter dödligt sårad och skjuter med pistol mot stridsvagnen som närmar sig så blev det lite för mycket. Och det känns lite för väl patriotiskt, för min smak, att börja och sluta filmen med en fladdrande amerikansk flagga. Sen förstod inte riktigt om tolkens förvandling (från naiv snubbe som vill rädda livet på en tysk i början, till en skarprättare som i slutet skjuter en försvarslös tysk med uppsträckta händer, som i och för sig dödat hans kamrater), var tänkt att visa hur man förändras till det sämre eller bättre av krig. Hoppas på det förra, dvs till det sämre.
</spoiler>

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

The Amazing Spider-Man 2Ibland skriver jag bara korta små omdömen om filmer här på bloggen. Det brukar handla om filmer som det var ett tag sen jag såg och som inte gjorde nåt större intryck på mig. The Amazing Spider-Man 2 är en sån film. Varför tittade jag på den? Ja, för att jag vill se de allra flesta superhjältefilmer, och det trots att jag ganska ofta inte gillar dem. Konstigt, eller hur? The Amazing Spider-Man 2 är inte en bra film. Det är en fånig film. Spider-Man är fånig. Den inledande actionsekvensen ska vara tokrolig men är bara fånig och tråkig. Skurkarna i form av Paul Giamatti och Jamie Foxx är fåniga. Green Goblin (Dane DeHaan) är ännu en fånig skurk (tre skurkar?!). Andrew Garfields leende är så brett att det ser stört ut. Den enda ljuspunkten är slutets mörker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

San Andreas (2015)

San AndreasDwayne Johnson är ju en klippa att luta sig mot om en jordbävning skulle bryta ut. The Rock spelar alltså en räddningsarbetare i Kalifornien som åker i runt i sin helikopter för att undsätta folk i nöd.

San Andreas inleds lite som en Bond-film, med en actionfylld sekvens som egentligen inte hänger samman med resten av filmen. En tjej åker av vägen och nerför ett stup. Hon klarar fallet men bilen riskerar att rasa vidare ner i en djup ravin. Innan det händer måste The Rock & Co rädda tjejen.

Det jag tyckte var märkligt i den här inledningsscenen var att räddningsarbeterna beslutade sig för att säkra bilen först istället för få ut tjejen. Men visst, de tänkte väl att om de skulle ge sig in i bilen för att få ut henne eller att hon själv skulle klättra ut så fanns det risk att bilens postition rubbades och att den skulle rasa ner. Fast nu fanns tjejen inom räckhåll och det logiska hade varit att rädda henne först. Nu började de istället ett ganska omständligt och vanskligt arbete för att med breda tygband försöka spänna fast bilen. Det kändes som att det jobbet var mer riskfyllt och tog längre tid än att helt enkelt spänna fast tjejen i en sele och lyfta upp henne. Haha, jag vet inte varför jag störde mig på det här så mycket men det gjorde jag tydligen.

Efter det här drar filmen igång på allvar. Vi har Forskaren (Paul Giamatti) som jag trodde ingen skulle lyssna på. Skillnaden här var att folk faktiskt lyssnade på honom när han sa att det skulle komma en fruktansvärd jordbävning. Vi har Hjälten (The Rock), hans Dotter (Alexandra Daddario) och Exfru (Carla Gugino). Vi har – givetvis – Exfruns Nya Man (Ioan Gruffudd).

Vi har även Kylie Minogue (!) som spelar Exfruns Nya Mans syster. Systern är givetvis en bortskämd, osympatisk bitch. Exfruns Nya Man är dock snäppet värre. Han är både osympatisk, idiot och feg. Jag skrev att man faktiskt lyssnade på Forskaren i filmen och därmed bröt lite mot det vanliga mönstret i den här typen av katastroffilmer. När det gäller Exfruns Nya Man var det tvärtom. Där vred man upp volymen till elva.

Handlingen går ut på att… ja, den går ut på att Hjälten ska rädda sin Exfru, sin Dotter och alla andra han hinner med att rädda (förutom Exfruns Nya Man). Twisten är att när skiten träffar fläkten så befinner sig Hjälten och Exfrun i Los Angeles och Dottern och Exfruns Nya Man i San Francisco. Dottern har fått skjuts dit av Exfruns Nya Man – i en privatjet förstås.

I San Francisco har Exfruns Nya Man för övrigt byggt världens mest stabila skyskrapa nånsin. Ja, vi får väl se…

Dottern hookar upp med två brittiska bröder när Exfruns Nya Man har fegat ur. Jag gillade att de var just britter de här charmiga pojkarna. Oftast är väl britter skurkar i amerikanska storfilmer. Så inte här.

(I Peru och Mexiko och andra syd- eller mellanamerikanska länder vet (eller visste åtminstone) man hur man ska bygga för att klara jordbävningar och det är därför som urgamla murar, pyramider och andra byggnader finns kvar där än idag. De var stabila byggnadsmästerverk. Man visste hur man skulle sammanfoga stenar på ett sätt som bäst motverkade skakningar som en jordbävning orsakar. Jag tycker sånt här är fascinerande. En handfast kunskap som inhämtats (ofta empiriskt) under lång tid och som sedan förhoppningsvis lever vidare genom generationerna.)

Hur gick det för Exfruns Nya Mans byggnad? Ja, den stod ganska länge i alla fall och jag tror faktiskt den räddade livet på våra hjältar.

Jag gillade en hel del med filmen väldigt länge. Jag var med på åkturen. Apropå klassiska karaktärer så bjuds vi även på Det Gamla Paret som kramar om varandra en sista gång innan de förintas. Men, MEN, MEN, jag såg inte HUNDEN. Vart tog den vägen?! Jag saknade Hunden.

Jag var villig, precis innan slutsekvensen drog igång, att dela ut en trea till San Andreas. Men så kunde filmmakarna inte hålla sig utan kände sig tvungna att ta med den vajande Amerikanska Flaggan och låta en av karaktärerna droppa en ostig replik. Tyvärr, men då rann det över i ostbägaren för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Greppet att skriva stereotypa rollfigurer och andra detaljer med stor förstabokstav är givetvis lånat från Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord som en hyllning till hennes fyndiga och väldigt roliga texter om filmer i stil med San Andreas. DS

Straight Outta Compton (2015)

Straight Outta ComptonI vintras var jag med i en bloggpanel som levde ett kort tag hos MovieZine. Tre filmbloggare svarade en gång veckan på tre frågor om film. Just den gången jag var med så fick vi bl a frågan om vilka filmer vi såg mest fram emot under 2015. Jag valde ut fem filmer och en av dessa var Straight Outta Compton. När den dök upp i listan över kommande filmer som jag titta på för att hitta mina fem kandidater tänkte jag ”oh, shit, de ska göra en film om N.W.A, vad oväntat och kul!”. Den ville jag se. Sen la jag givetvis in brasklappen om att den förmodligen inte kommer få nån svensk biopremiär, och mycket riktigt så förstod inte UIP eller SF att det här faktiskt var nåt som många ville se. Den skulle inte komma på bio i Sverige. Men så…

…fick den premiär i USA i mitten av augusti och poppade upp som nummer ett på box office-listan där borta. Hmm, det kanske var nåt att visa trots allt tänkte UIP/SF, och vips så hade den ett premiärdatum. Dagarna innan Malmö Filmdagar drog igång fick vi även ett meddelande om att den skulle visas där. Good times!

Varför ville jag se Straight Outta Compton? Ja, i början av 90-talet så var jag ett stort fan av hiphop och köpte typ fyra hiphop-skivor i veckan (ja, det här var innan Internet när musik lagrades på s.k. cd-skivor). Just N.W.A var kanske inte mina favoriter även om jag ägde deras skivor och gillade en hel del av låtarna. Ett litet problem var att medlemmen Eazy-E helt enkelt var för dålig på att rappa. Han saknade det rätta flytet. Nej, jag tyckte faktiskt både Dr. Dre, tillsammans med Snoop på The Chronic, och Ice Cube var bättre i sina solokarriärer efter den relativt korta tiden med N.W.A.

Mina favoriter vid den här tiden var Public Enemy med tunggungsprataren Chuck D och jokern Flavor Flave i spetsen. Just Public Enemy och Chuck D hade faktiskt kunna spela en roll i filmen om N.W.A:s uppgång och fall eftersom de gjorde det i verkligheten. Ice Cubes första soloalbum AmeriKKKa’s Most Wanted producerades nämligen av Public Enemys producentteam The Bomb Squad och Chuck D var med och rappade på några av låtarna.

Nåväl, nog om min tid som hiphop-fan. Nu till själva filmen Straight Outta Compton. Det är en klassisk amerikansk uppgång och fall-historia. Man kan säga att det är en film om den amerikanska drömmen, nästan en mytologisk film. Vi får se medlemmarna i gruppen komma samman från lite olika håll. Främst är det fokus på Eazy-E (Jason Mitchell), Dr. Dre (Corey Hawkins) och Ice Cube (O’Shea Jackson Jr). Skivryttaren DJ Yella och rapparen MC Ren är mer av bifigurer. Lite synd att inte MC Ren fick vara med lite mer eftersom han nog var min favoritrappare i gruppen eller åtminstone den som hade skönast flyt. Å andra sidan är filmen nästan 2,5 timmar lång och allt går ju liksom inte att få med.

Eazy-E är en knarklangare som bidrar med pengar till att starta skivbolag och börja spela in skivor. Mot sin vilja, till en början, får han även själv ställa sig i inspelningsbåset för att rappa. De andra medlemmarna är inte imponerade, och det var ju inte jag heller. Kul att få en förklaring till att varför jag inte var nåt fan av Eazy då när det begav sig.

Dr. Dre ligger hemma i pojkrummet hos sin mamma och lyssnar på P-Funk. Golvet är täckt av LP-skivor. Med glädje ser jag några album av mina husgudar ParliamentFunkadelic. Kul att hitta såna här små guldkorn. Dre vill göra musik, det är allt han vill göra. Mamman vill att han ska hitta ett ”riktigt” jobb. Till slut blir han utkastad och flyttar hem till en kompis. När Eazy vill starta skivbolag får han chansen att göra det han vill.

Ice Cube är gatupoeten och rapparen med riktig talang. Inledningsvis är det han som skriver alla texter, även de som t ex Eazy ska rappa. Han skriver även den textrad som väl mest förknippas med N.W.A. När polisen en gång för mycket har behandlat honom och hans kompisar som skräp så får han nog och säger Fuck tha Police. Just detta är ju nåt som är synnerligen aktuellt även nu 25 år senare, åtminstone i USA.

Inledningen är bra. Som jag skrev tidigare är det en mytologisk film. Medlemmarna i N.W.A är en sorts superhjältar som i serietidningar. De är vanliga snubbar men de har dolda superkrafter som ska växa och bli stora. De har givetvis även spektakulära superhjälte/artistnamn så som sig bör i rap/serietidningsvärlden.

Ice Cube

Eff the mothereffing police!

Det som gjorde att jag ändå inte kunde uppslukas av filmen fullständigt är att jag hela tiden satt i salongen med en känsla av att det bara är just jag som skulle kunna gilla detta. När jag ibland nämner att jag gillar hiphop så är folk helt oförstående och tycker att rap bara är prat, att det är den enda musikstil som de inte uppskattar. Visst har jag en del kompisar som gillar hiphop men de är inte många. Så under filmen satt jag mest och letade efter fel och kunde inte riktigt slappna av.

Ta bara en sån sak som kvinnorna i filmen. De är nästan uteslutande objekt som inte gör nåt annat än att lättklädda hänga i studion eller twerka på poolpartyt. Det blir tröttsamt till slut. De enda kvinnorna som kan kallas rollfigurer är Dr. Dres mamma och Ice Cubes fru. Jag tänkte att det här kommer det att klankas ner på rejält. Men som Fiffis filmtajm-Fiffi sa efter visningen, det var så det var, de var mansgrisar, och då är det ju så det ska framställas. Nu vet jag att det visst förekom andra kvinnor som hade aktiva roller då det begav sig, andra artister på Eazys skivbolag Ruthless t ex. Men nu är ju filmen redan lång som den är och allt går inte att få med. Man måste fokusera på det man vill fokusera på.

(Sen var det var nog lite värre än att de bara var mansgrisar. De (eller åtminstone en av dem) var kvinnomisshandlare också. Läs mer om det efter recensionen.)

När filmen var slut frågade Fripps filmrevyer-Henke vad jag tyckte. Jag sa som det var att jag tyckte den var ganska dålig. Henke blev förvånad eftersom han tyckte den var riktigt bra. Det visade sig att jag kanske var den som tyckte minst om filmen. Huh? Så kan det gå.

Jag tycker filmen är för lång. Det blir i alla fall så att jag tappar intresset mot slutet. Det blir mest en radda scener staplade på varandra. Ibland förvisso ganska coola scener, som t ex när Dre försöker få till syntslingan på Nuthin’ but a ‘G’ Thang och Snoop dyker upp och börjar rappa introt. Nästan gåshud där. Men som helhet var slutdelen av filmen mest en serie trailers (som Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia uttryckte det), som en ditsatt lång epilog.

Jag tycker alltså filmen hade kunnat avslutas tidigare. Nu fortsätter den med Dre, Suge Knight, Snoop, 2Pac och hela Death Row-historien och det kanske är en sorts fortsättning på N.W.A:s historia men för mig blev det mest Dres historia, inte N.W.A:s.

Eftertexterna är parodiska med klipp på hur framgångsrika Dre och iskuben blev efter tiden med N.W.A, bl a information om att Dre sålde sitt företag Beats till Apple för en massa miljoner. Ja, det är inte svårt att förstå att Cube och Dre är filmens producenter. Nu handlar ju rap ofta om självhävdelse och då passar det ju egentligen perfekt in i filmen.

Det som ändå till slut lyfter filmen till ett godkänt betyg är MUSIKEN. Ja, när jag tänker efter lite så blir det godkänt trots min spontana negativa reaktion. Och med musiken syftar jag inte bara på rapmusiken utan även på att Parliament-Funkadelic och George Clinton bidrog med fem låtar (om jag räknade rätt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallStraight Outta Compton har premiär idag fredag! Imorgon ser jag om filmen på bio tillsammans med filmspanarna och den här gången hoppas jag på att vara lite mer avslappnad under visningen. Filmspanarnas recensioner kommer att dyka upp på onsdag. Själv kunde jag inte hålla mig. Jag har ju väntat sen i vintras…

Vad tyckte de andra? Yo eller no?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Den perfekta filmen (pod)
The Nerd Bird

Även Voldo har skrivit om den.

På tåget hem från Malmö roade jag mig (på uppdrag från Henke) med att sätta samman en spellista med musik från filmen. Det blev låtlista på 17 låtar med musik av N.W.A, Dr. Dre, Ice Cube och Parliament.

Lyssna här.
Spotify

Till sist vill jag länka till en ganska läskig och talande text som skrivits av Dee Barnes. Hon var programledare för tv-programmet Pump It Up! i början av 90-talet och intervjuade bl a N.W.A:s medlemmar. När hon intervjuade Ice Cube efter att han lämnat gruppen tyckte Dr. Dre att hon tog iskubens sida och han blev ”arg”. På en fest en tid efter intervjun slog han henne sönder och samman, dunkade hennes huvud mot en tegelväg osv. Dee Barnes är inte heller den enda kvinna som Dre har slagit. Både flickvänner och kvinnliga artistkollegor har fått sitt. Vidrigt. Nu ska sägas att Dre gått ut med en vad det verkar allvarligt menad ursäkt. Denna pudel för att rädda sitt rykte är givetvis inget som ursäktar hans beteende men det bör ändå nämnas.

Man kan fråga sig varför inget av detta var med i filmen men det är en ganska lätt fråga att svara på. Förutom den ”lilla” detaljen att Dre var filmens producent så var det inte det filmen handlade om, helt enkelt. Rätt eller fel? Ja, det är ju alltid det svåra med biopics och det är ju just därför som biopics ofta är så svåra att bedöma och gilla fullt ut. En parentes i sammanhanget (en ganska stor parentes) är att det var regissören av Straight Outta Compton, F Gary Gray, som filmade den där intervjun som Dee Barnes gjorde med Ice Cube. Så varför blev inte Gray slagen sönder och samman…?

Hur ser man som svart kvinna av idag på filmen? Vapnen, kvinnoförnedringen, de svartas rätt, polisvåldet, musiken, vad är viktigast? Vad är det just den här filmen handlar om? Här är en YouTube-recension som ger en bild bland förmodligen många andra.

filmspanarna_kvadratUppdatering: Eftersom Har du inte sett den?-Carl valde just Straight Outta Compton som månadens filmspanarfilm så såg jag om den i lördags. Filmen kändes snäppet bättre denna gång. Framförallt tyckte jag Jason Mitchell var riktigt bra och rolig som Eazy-E. Musiken var förstås grym återigen och konsertscenerna funkade strålande. Fortfarande tycker jag filmen tappar fokus efter kanske en timme. Inledningen är intensiv och engagerande men sen var det lite som mitt intresse försvann. Jag hamnar i slutändan på samma betyg. 3/5.

12 Years a Slave (2013)

12 Years a Slave12 Years a Slave blev den första film som jag såg av regissören med det filmiska namnet Steve McQueen, och det jag fick se var imponerande. Imponerande men även kallt och kliniskt. Är det inte litet Stanley Kubrick över McQueen? Nu har jag i och för sig bara sett 12 Years a Slave men av det jag sett av och hört om Shame och Hunger så verkar McQueen ha en väldigt klinisk stil. Vad kan jag säga om själva filmen? Mmm, återigen en sådan film som många hyllar, och som man bara ska bli berörd av. Jag tycker filmen är bra, det är det inget snack om, men jag blir inte riktigt gripen. Kanske beror det på att jag duckar igen, som när jag såg The Broken Circle Breakdown?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Congress (2013)

MoFThe CongressI höstas ordnades en festival i Stockholm som kallas Monsters of Film. Under några dagar kunde man njuta, ja, Njutafilms var en av arrangörerna, av filmer inom skräck/fantasy/sci-fi-genren. Jag hade bara möjlighet att se en film på bio men SF Anytime bjöd på några filmer via nätet och totalt blev det då tre filmer. Via nätet såg jag skräckantologin 5 Senses of Fear (som dessutom var oktober månads filmspanarfilm) och vampyrrullen Byzantium. Den film jag såg på bio, på trevliga biografen Sture, var Ari Folmans The Congress. Jag såg den tillsammans med filmspanarna Fiffi och Har du inte sett den?-Johan och så Johans kompis David. Efter filmen kom Fiffi och jag överens om att publicera våra recensioner när filmen får svensk biopremiär vilket enligt uppgift skulle ske nån gång under vintern/våren. Jag skrev ändå min recension ganska snart efter visningen medan jag hade filmen färskt i minnet. Haha, trodde jag. När Fiffi påminde mig så kunde jag inte hitta nån recension. Så nu när jag skriver det här är det januari och det har gått några månader sen jag såg filmen… så vi får se vad jag minns.

The Congress bygger, tydligen väldigt löst, på sf-romanen The Futurological Congress av Stanisław Lem. Inledningen av filmen tror jag inte kommer från romanen alls. Den utspelas i vår värld, eller en version av den, och vi träffar Robin Wright som spelar sig själv, eller en version av sig själv (kanske lite som Steve Coogan i The Trip). Hon har, som så många av hennes kvinnliga kollegor, hamnat i den hollywoodska frysboxen. Här hamnar inte män i samma ålder. Med de grå tinningarnas charm kan tugga på i gammal vanlig takt. Visst är det orättvist och tråkigt. I den värld som skildras i The Congress har man löst problem, eller det har man ju egentligen inte alls gjort. Vad man gjort är att man skapat en skanningsutrustning som en skådis kan kliva in i och så sker en ”full body scan” och du lagras som en digital kopia av dig själv. Den här kopian, som givetvis photoshopas till en fräsch 23-åring, är sen den som kommer att sköta skådespelandet i dina filmer i fortsättningen.

Robin Wright får erbjudandet att bli avskannad. Hoppa in i skannern och sen kan du ta semester resten av livet. Visst, du får inte agera skådis i några filmer, pjäser, eller nånting sånt. Kontraktet säger att det är bara din digitala S1m0ne som får synas. Men du har det i alla fall på det torra ekonomiskt. Frågan är hur det är med det mentala? Robin tackar i alla fall till slut ja. Vad som händer sen är lite oklart…

…jag tycker man tappar den här tråden av historien. Innan man vet ordet av så har Robin blivit inbjuden till en sorts kongress. Man tar bilen dit, äter ett piller och sen sugs du in i en drömvärld. I filmen är den här drömvärlden animerad. Större delen av filmen utspelas sedan i den animerade, crazy, urflippade, drömvärlden. Jag förstår inte riktigt vad det är för värld men tydligen är mer eller mindre alla människor förlorade i den här världen. I själva verket lever de i en helt annan verklighet, vilket Robin och vi som tittare får uppleva i filmens avslutande del.

Hmm, som sagt, jag tycker man lite tappar tråden. Nu finns det väl kanske kopplingar mellan filmens inledande tema om den digitala photoshopade skådisen och den drömvärld människorna lever i i filmens mitt- och slutdel. Dessutom tyckte jag inte den avslutande delen, som alltså inte är animerad, riktigt passar ihop med resten av filmen. Jag vet inte, det kändes lite som i den första The Hobbit-filmen. En digital ful känsla som gav mig vibbar av en inspelningstudio snarare än en verklig värld. Dessutom tyckte jag inte den animerade drömvärlden var så rackarns cool den heller. Cool kanske men inte superduperheltunderbart häftig.

Nej, The Congress var inte ett steg framåt efter Waltz with Bashir. Om ni vill se en film med liknande tema så kan jag rekommendera Satoshi Kons flumfester Paprika och Perfect Blue istället. Men vill ni se The Congress på bio så har den premiär i Västerås imorgon och på Zita i Stockholm på måndag.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Kolla nu in vad Fiffi och Johan tyckte!

SFF13: Parkland

sff_logoParklandTitel: Parkland
Regi: Peter Landesman
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag blev medlockad till Parkland av Fiffi. Det jag visste om filmen var att den handlade om mordet på John F. Kennedy, fast kanske inte direkt om själva mordet utan om händelser och personer lite i periferin. Jag tyckte det passade ganska bra. Dels är mordet spännande i sig. (Spännande kanske är fel ord, men det känns så eftersom det ligger så långt borta, både i tid och plats.) Dels hade jag precis läst ut Stephen Kings senaste tegelsten 11/22/63 som handlar om mordet med en tidsresetwist.

Parkland är namnet på sjukhuset där man förgäves försöker rädda livet på JFK. Det är också hit man för Lee Harvey Oswald (mannen som har pekats ut som den skyldige) efter att han blivit skjuten av nattklubbsägaren Jack Ruby dagen efter mordet.

Under filmen får vi följa en mängd personer: läkarna som arbetade på Parkland, Secret Service- och FBI-agenter, Abraham Zapruder (som råkade filma hela mordet med sin hemvideokamera), Lee Harveys mor Marguerite och hans bror Robert. Jag kan tycka att det är lite väl många personer…

För mig lyckas filmen aldrig få till nån nerv eller spänning. Jag förstår tanken med att se på det hela ur en annan synvinkel. Att se hur händelsen påverkar andra personers liv. JFK och hans fru Jacqueline är inte ens bifigurer. Ett problem för mig är dock att jag aldrig får känslan av att jag är med, där och då. Den digitala kameran skakar och hoppar i början av filmen. Det klipps nåt enormt, för att skapa nerv antar jag. Vi får träffa typ 50 personer inom fem minuter och alla pratar i mun på varandra. Vi får se många män i svarta kavajer och smala slipsar som hoppar in och ut ur bilar. Dessutom gjorde utseendet på själva filmen att jag fick känslan av nån som alldeles nyligen hade åkt till Dallas och nån studio för att filma. Lite samma problem som Michael Manns Public Enemies hade, dvs att tidskänslan försvinner.

Med ovan sagt så fanns det ändå en del att gilla. Bl a var skildringen av kaoset som uppstod efter mordet bra gjord. Man var inte förberedd på nåt sånt här. Många är yra i mössan och man frångår vanligt protokoll. Bästa scenerna i filmen är kanske när först en lokal rättsläkare vägrar låta Kennedys kropp att lämna sjukhuset innan man utfört en obduktion samt den efterföljande smått parodiska sekvensen när agenterna försöker få ombord kistan med Kennedy ombord på Air Force One.

Och med ovan sagt så kan jag ändå inte ge mer än en tvåa till Parkland. Jag känner att den redan börjar sippra ut ur mitt medvetande. Som tur var hann jag skriva ner vad jag tyckte nu.

2+/5

Om visningen: Under den sista veckan på festivalen var det klockslaget 18.30 som  gällde för mig. Tre kvällar i rad, tre filmer som alla började 18.30. Parkland visades lämpligt nog på Park, som ju tyvärr inte har världens mest bekväma säten. Träsmak! Jag kom i hyfsad tid och hann grabba det sedvanliga 7-Eleven-kaffet på vägen. Det var gott om plats när vi gick och det blev väl aldrig helt fullt men nästan. När jag tog av mig i bara t-shirt (jag tycker ofta det är varmt i salongerna) tyckte Fiffi att det var för kallt och använde sin jacka som filt. Annat värt att notera var att killen som satt bredvid mig uppenbarligen hade skakat om sin läsk en del. När han öppnade den sprutade det ut och träffade mig på handen. Jag sa inget.

****

Kolla nu in vad Fiffi tyckte om Parkland. Var det värt att sitta en och en halvtimme i Parks tortyssäten? Även Movies – Noir har skrivit om filmen.

Sideways

Vinprovning!Titel: Sideways
Regi: Alexander Payne
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Sideways är en sån där indiefilm som bara är mysig och som jag givetvis såg på bio när den kom. Det finns ett gäng såna här filmer. The Station Agent och Little Miss Sunshine är två andra exempel. När jag senast var på bio för några dagar sen såg jag en trailer för en ny sån här indiedramakomedi, The Way, Way Back, med bl a Steve Carell och Sam Rockwell.

Efter About Schmidt kommer Alexander Payne tillbaka efter med en ny och, enligt mig, bättre film som utspelas i vindistrikten i Kalifornien. Här är det tänkt att skilda och smått bittre Miles (Paul Giamatti) och playboyen Jack (Thomas Haden Church) ska fira Jacks sista vecka i frihet innan han gifter sig. Miles har tänkt sig en ganska lugn vecka med vinprovning, golf och inte för mycket rabalder. Hehe, lång näsa! Jacks mål med veckan är en helt annan… BRUDAR!

Vinprovning

Vinprovning

Jag gillade verkligen den här rullen från start. Giamatti är suverän som den cyniske, bittre, vinfreaken med författarambitioner och Church är lika bra som den mer avslappnade, levnadsglade kvinnotjusaren (med vissa problem ändå). Samspelet mellan de båda funkar perfekt. Dialogen är välskriven och väldigt rolig. Det kan vara bra att hänga med på engelskan eftersom en hel del försvann i översättningen/textningen. Jag satt och småmös och småskrattade mest hela tiden. Miles är sympatisk på nåt sätt, trots sin självömkan, och det var skönt att se när han ändå försöker rycka upp sig ur sitt cyniska hål, stöttad av kompisen Jack. Det är en sorts buddyfilm (som i polisfilmer där två helt olika snutar ska jobba ihop) och det roliga uppstår i Jacks och Miles olika personligheter.

Vinprovning?

Vinprovning?

Främst är det väl en komedi men av en sort som även blandar in litet mer allvarliga saker, utan att det för den skull blir en Solondz-rulle (inget fel med det i och för sig, jag gillar Solondz!). Nä, men det här är främst en riktigt skön roadmovie (jag kände igen miljöerna från min egen bilsemester i USA). Vissa scener påminner också mer om tokrolig fars som t ex när Jack glömt sin plånbok hemma hos en tjej och Miles skickas in för att hämta den. Eller när Miles vid två tillfällen bestämt sig för att supa sig full. Haha, kul. Osökt kom jag också att tänka på den underbara The Station Agent som faktiskt är snäppet bättre. The Station Agent lyckas, utan att blanda in nån romantik, bara vara en varm film om vänskap, vilket på nåt sätt gör den starkare. Men, som sagt, Sideways är en bra, skön och varm film med skarp dialog, som jag rekommenderar.

4/5

The Illusionist

Titel: The Illusionist
Regi: Neil Burger
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Ofta kommer filmer liksom två och två. Deep Impact och Armageddon, Antz och A Bug’s Life är två exempel på sådana par (finns säkert en hel del fler?). The Illusionist skulle jag vilja kalla för en systerfilm till The Prestige som jag skrev om igår.

The Illusionist är en mysig, varken mer eller mindre, matinérulle som kom i samma veva som The Prestige. Möjligen kom den också lite i skymundan av Nolans magikerrulle. Miljöerna i Illusionisten är njutbara. Fotot är vackert, kanske lite annorlunda, som filmat genom en gammal kamera där man ser objektivkanterna som skuggor i hörnen. Rollbesättningen är perfekt. Giamatti gör (givetvis) den bästa karaktären. Giamattis poliskommisarie är härligt vrång, envis och godhjärtad, men ändå trogen sin uppdragsgivare Leopold (Rufus Sewell) kronprinsen av Österrike-Ungern. Välgjorda kostymdramer är nåt jag har svårt att inte gilla, så är det bara. Det är väl inte så mycket romantik men en del får man. De magiska numren är sevärda. Det var kanske lite väl mycket datorgenererat; det blev liksom för snyggt ibland. Sewell gör sin roll helt utan nyanser. Han är genomond, men det kanske är så det ska vara i en sån här typ av film. Det är enbart underhållning för stunden men ganska bra sådan. Upplösningen är lite väl snabb. Man hinner inte riktigt få en aha-upplevelse.

3/5

The Ides of March

Titel: The Ides of March
Regi: George Clooney
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag har inte sett så många filmer med Ryan Gosling. Gulliga och harmlösa The Notebook är nog den enda som jag kommer på just nu. Ja, förutom Drive då som jag såg alldeles nyss. Nu blev det en till Gosling-film på kort tid, nämligen den George Clooney-regisserade The Ides of March (den svenska titeln utelämnar jag då jag tycker den kändes klichémässig). Efter Drive så var det som att jag väntade mig nya underverk bara för att Gosling var med. Jag fick väl inte riktigt det men en bra film det är The Ides of March definitivt. När det gäller Gosling så känns det lite som om han kör sin ”var så stiff som möjligt”-stil. Hmm, jag är lite tveksam till hans skådespelartalang.

George Clooney har en biroll i filmen där han spelar den demokratiske presidentkandidaten Mike Morris. Fokus i filmen är istället det rävspel som pågår bakom kulisserna. Riktigt kul är det att se Evan Rachel Woods som ni bara måste se i Mildred Pierce, en supertvserie med Kate Winslet som mamman som gör allt för sin dotter (som inte är alltför tacksam kan man väl säga). Jag minns inte så rackarns mycket från The Ides of March. Det är ett hyfsat drama om valkampanjer och om att stå för det man tycker. Själva dramat känns väl kanske som det mer hör hemma i en tv-serie. Nu säger jag inte att det skulle vara en dålig tv-serie men ändå.

3+/5

%d bloggare gillar detta: