Logan (2017)

Ett tecken på att jag har sett en riktigt bra film brukar vara att jag efter visningen loggar in på the interwebs och kollar upp andras reaktioner på filmen, intervjuer med filmmakarna och skådisarna. Jag känner att jag liksom inte vill släppa taget om filmen utan gotta ner mig ett tag till. Plus att det är kul att höra vad andra, inklusive de som ligger bakom filmen tycker och tänker.

Precis detta hände i söndags efter att jag hade sett Logan, den senaste X-Men-filmen om Wolverine. När man, som jag, driver en filmblogg där man producerar egna texter kan det här beteendet vara lite vanskligt. Det finns en risk att mina egna reaktioner och åsikter blandas ihop med andras innan jag har fått ner mina tankar på pränt.

Men det struntade jag i den här gången, för det var mycket trevligt att höra på Sir Patrick Stewart, Hugh Jackman och regissören James Mangold prata om filmen. Visst, jag hade kunnat vänta tills efter jag skrivit min text men jag kunde inte hålla mig.

Logan utspelar sig år 2029. Vi hittar Logan (Jackman) runt gränsen till Mexiko där han livnär sig som limo-chaufför. Han bor vid en övergiven fabrik tillsammans med exmannen Caliban (en albino som har förmågan att spåra X-Men).

Bredvid huvudbyggnaden, inuti en omkullfallen vattencistern bor, och vårdas, en 90-årig och senildement Charles Xavier (Stewart). Xavier äter mediciner (när han kommer ihåg) och får sprutor för att hålla sig frisk och för att undvika potentiellt farliga (för andra) anfall.

Xaviers sfäriska boplats perforerad med en massa rosthål som släppte in ljus påminde mig lite om Cerebro, den avancerade sökutrustningen som används för att spåra mutanter i de tidigare X-Men-filmerna. Jag undrar om detta var medvetet eller om det är jag som läser in för mycket?

En dag blir Logan kontaktad av en mexikansk kvinna som vill att han ska hjälpa henne och hennes dotter Laura (Dafne Keen) att ta sig från Mexiko till North Dakota och sen vidare till Kanada. Samtidigt är ett ondskefullt företag, det så vanligt förekommande i serietidningsfilmer, på jakt efter Laura. Det är nåt speciellt med flickan…

Wow! Jag älskar, kanske ett starkt ord men det är nästan sant, den här filmen. Det är Midnight Special på crack. Det är en roadmovie och jag gillar i princip alltid roadmovies, det är sen gammalt. Roadmovies har en speciell stämning över sig. Oftast handlar det ju även om en inre resa för rollfigurerna. Så även i Logan, speciellt för titelfiguren och Laura.

Filmen Logan är nog den bästa superhjältefilm jag har sett. Jag kan i alla fall inte komma på nån annan som berört på samma sätt. Mer underhållen har jag nog blivit, t ex av Captain America: The Winter Soldier. Men inte mer indragen i och berörd av storyn.

En anledning till att det är den bästa superhjältefilmen är att det inte är en superhjältefilm, i alla fall inte vad jag skulle kalla en klassisk superhjältefilm. Här står inte en stad eller hela världen på spel. Nej, det handlar om en man, hans gamla vän och fadersfigur och en liten och viktig flicka.

Logan är helt enkelt en dramathriller med tre rollfigurer i fokus som är en roadmovie förklädd till superhjältefilm.

Det var fascinerande och nästan lite jobbigt att se Logan i filmen. Han är nedgången, stel och sliten. Han super och hans sår läker inte lika bra som tidigare. Han haltar när han går, lite som Zeb Macahan. Det verkar vara höften som spökar.

Logan är starkt bunden till Xavier. Han sliter med att få ihop pengar för att köpa en båt så att han och Xavier ska kunna fly undan och leva ute på de öppna haven. Efter ett tag inser jag att det är både för att skydda Xavier men även för att skydda andra. Men det går väl hand i hand. Xavier döljer på en mörk hemlighet, och en sorg, som det hintas om senare i filmen.

Ja, det är inte direkt en munter film det här men den är ändå inte utan humor. Jag gillade samspelet mellan Logan och Xavier, mellan Logan och Laura. Det var äkta, det gavs tid och blev därför både roligt och rörande.

Logan är givetvis även en actionfilm. Det är fokus på relationerna men actionscenerna fungerade som en trevlig krydda. En bit in i filmen fick vi en lång actionsekvens som höll mig på kanten av mitt biosäte. Den inleds med att Laura visar sitt sanna och dolda jag och jag fick nästan rysningar. Vilken badass-tjej! Sekvensen övergick i en intensiv biljakt som fick en klassisk upplösning, som tagen ur en westernfilm…

Det som gör just den här actionscenen speciell är att Logan inte riktigt vet vad han ska göra. Logan har inte full koll utan är illa ute och det känns på riktigt att det faktiskt kan gå åt skogen. Ta bara en sån klassisk sak som att utropa ”Hold on everybody!” för att sen köra igenom ett stängsel och komma undan. Det funkar inte riktigt så här. Hela tiden har Logan även den förvirrade Xavier och Laura att hålla koll på. Ja, just Laura är ju bara till hjälp i och för sig.

Den del i filmen som jag uppskattade mest var nog när vår trio (Logan, Xavier och Laura) träffar på en farmarfamilj ute på vägarna. De blir inbjudna på middag. Logan vet att det skulle innebära en stor risk för samtliga inblandade men Xavier hinner tacka ja.

För första gången får Laura här uppleva hur det kan vara att leva med en familj i ett hus fyllt av värme, skratt och kärlek. När Laura skrattade var det som att alla problem bleknade bort för en stund. Jag blev berörd, dels pga av Lauras bakgrund och hennes uppväxt, och dels för att jag visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.

Logan är inte en perfekt film – finns det nån perfekt film? – men jag tänker inte gå in på några detaljer när det gäller vad som kanske inte funkade fullt ut. Jag känner inte för att nitpicka den här gången. Kanske i kommentarerna om nån frågar.

Förutom att det blev dammigt i rummet ett antal gånger under visningen så har filmen även växt ganska mycket efteråt. Eller växt kanske är fel ord men den hänger definitivt kvar i mitt sinne och maler runt. Det är nåt med filmer som slutar på det sätt som Logan gör. Sorgligt och hoppfullt på samma gång. + blir x.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om Logan. Kolla in vad han tycker om filmen här. Andra tyckare om Logan: Flmr, Absurd Cinema, Movies- Noir, Mackans Film och Fiffi.

Vad tycker jag om de andra filmerna i X-Men-serien? Kolla in min tema-sida här.

 

Familj – för en stund

På väg

X-Men: The Last Stand (2006)

X-Men The Last StandJag utlovade en längre text om tredje filmen i X-Men-serien och den kommer nu. Texten skrevs i juni 2006. Nästa inlägg här på bloggen kommer handla om den nya rullen X-Men: Apocalypse.

Då har jag faktiskt varit på bio och sett den tredje och, förhoppningsvis (think again!), sista av X-Men-filmerna: X-Men: The Last Stand. Eftersom jag inte läst serierna så vet jag som vanligt inte något om handlingen i stort, bakgrunden till olika karaktärer osv. T ex har jag alltid undrat varför Jean Grey inte hade nåt coolt X-Men-namn som de andra, ja, förutom Xavier kanske (hallå! Professor X!). Nu fick vi kanske svaret då Jean återvänder från de döda och har med sig sitt alter ego, den intensivt kraftfulla, farliga och okontrollerbara Phoenix.

Det andra huvudspåret i handlingen är att man har lyckats framställa ett botemedel mot X-Men-mutationen. Detta får givetvis ett blandat mottagande av x-män- och kvinnorna. Både Xavier (Patrick Stewart) och Magneto (Ian McKellen) är väl emot det hela (ja, att Magneto är emot, det är självklart) men när det gäller hur motståndet ska se ut så går åsikterna isär. Det är upplagt för en sista strid, muahahaha.

Jag gillade X-Men-filmerna från första början. Jag gillar hela konceptet där varje x-man/kvinna har sin egna unika ”talang”. Sen lyckas man göra historien lite intressantare genom att karaktärerna brottas med sina olika problem, och så hela vi-mot-dom-temat och hur detta ska lösas. Ettan och tvåan tycker jag har varit intressanta och fartfyllda filmer.

Denna den tredje filmen tappar en del i manus och personregi. Jag förlorar lite av känslan jag hade för karaktärerna i de tidigare filmerna. Det märks på nåt sätt att man har bytt regissör. Allt känns mer schablonart. En karaktär som aldrig varit speciellt bra, och som är ännu sämre här, är Halle Berrys Storm. Urtråkig och dessutom visar Berry prov på stelt, otajmat och smetigt skådespeleri.

Jag gillar inte heller riktigt kärleksbeymmerhistorien med Iceman, Rogue och Kitty Pryde, framförallt inte när det ska åkas skridsko. Sen är Pyro (som nu blivit ”ond”) för ung för att axla rollen som skurk och Magnetos sidekick. Det blir lite dagisfight över det hela.

Det jag gillar är bl a den första tillbakablicken där vi får möta Jean Grey som barn när hon träffar de datoranimerat unga Xavier och Magneto. Om filmen hade fortsatt i den här andan hade det nog blivit ett högre betyg. Logan/Wolverine är alltid cool, och jag har alltid gillat hans relation till Rogue där han känner att han måste vara en sorts styvpappa, om än motvilligt.

Actionscenerna är godkända men när Phoenix tar fram sina krafter känns det som om det blir för stort på nåt sätt. Likaså när Magneto leker med Golden Gate. Jag gillar mer småskaliga action/fightscener. Jag tyckte slutet var lite långdraget, och bitvis kändes filmen något fånig och smetig, främst när Berry är med. Jag tror det beror på att Brett Ratner helt enkelt är en sämre, tråkigare och mindre intressant regissör än Bryan Singer. Ratner satsar för mycket på action; det övriga (som enligt mig är viktigare för helheten) görs mer pliktskyldigt och utan känsla. Jag måste ändå ge filmen godkänt betyg – den är sevärd och bitvis underhållande, det går inte att komma ifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

X2 (2003)

X2Dags för preblogg-omdömet om den andra filmen om den ironiska generationen. En sak som jag håller med mig själv om är att gnabbet mellan tråk-Cyclops och den mer (d)järva Wolverine är roligt. Den kortkortkorta texten om X2 skrevs i maj 2003. Jag vet inte om det är nåt att se fram emot men jag kan i alla fall lova att nästa inlägg som handlar om den tredje filmen, X-Men: The Last Stand, blir betydligt längre.

X2 är en bra uppföljare i samma stil som ettan. Jag kan tycka att det nästan är lite väl många karaktärer i filmen. När Wolverine, som betyder järv (nähä?! din j-vla viktigpetter), var med var det oftast bäst. I vissa andra scener fick jag istället en känsla av transportsträcka. Exempelvis är ju Cyclops otroligt platt, vilket förmodligen är meningen. Det blir ju om inte annat kul som kontrast mot Wolverine. Jag tyckte filmen var för lång och slutet blev utdraget och segt. Ändå klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

X-Men (2000)

X-MenYtterligare en ny X-Men är ju aktuell just nu och eftersom jag gillar just den här serien serietidningsfilmer var det ganska givet att jag skulle gå och se den på bio. Innan jag skriver om vad jag tyckte om den så tänkte jag dock slänga upp några gamla preblogg-recensioner av de första X-Men-filmerna från början av 2000-talet. Först ut ett kort omdöme om X-Men från år 2000. Den kortkorta texten skrevs i maj 2003.

Jag har inte sett X2 än men som en liten förberedelse kollade jag in ettan X-Men igen. Jag tycker X-Men har en perfekt blandning av action, humor och mystik. Jag gillar verkligen idén med att alla mutanter har en speciell unik egenskap (laserögon, meteorolog med rätt att ändra vädret, telepati, telekinesi, eldgörare, isgörare, energiutkyssare, genomväggåare, supermagnet). Det som är lite intressant (och möjligen blir mer uttalat i tvåan) är att skurken Magnetos synsätt kanske inte är helt fel, även om hans sätt att lösa ”mutantproblemet” är lite väl drastiskt. Professor Xavier vill ju att mutanterna ska integreras i samhället och lära sig att undertrycka/kontrollera sina särdrag. Magneto tänker lite annorlunda. Nåväl, en riktigt underhållande film är X-Men i alla fall och det kändes helt rätt att avnjuta på den nya 32” bredbildsteven (ja, det här var ett tag sen…).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tomsep

Quiz: Namnge mutanterna som jag beskriver inom parentesen.

#SFF15: Green Room (2015)

sff_logoGreen RoomGreen Room blev den tredje och sista filmen jag såg under festivalens sista dag. Eftersom jag hade placerat Jeremy Saulniers debut Blue Ruin på plats 6 på listan över 2014 års bästa filmer så hade jag ganska höga förväntningar.

Samtidigt blev jag inte jättesugen när jag läste handlingsbeskrivning hos Stockholm Filmfestival där vi bl a kunde läsa ”…ett punkband tas som gisslan av ett hårdfört gäng nynazister under en spelning”. Hmm, av nån anledning lät inte detta speciellt spännande.

Jaha, vad handlar filmen då om? Ja… om ett punkband tas som gisslan av ett hårdfört gäng nynazister under en spelning. 😉 Man kan säga att det mesta som kan gå fel för punkbandet går fel. De kommer till en stad för en spelning men han som ordnat giget har strulat till det. För att kompensera så fixar han en till spelning. Var ska de spela? Jo, i klubbhuset för en grupp nynazister under ledning av ingen mindre än Patrick Stewart, dvs kapten Picard himself!

Själva spelningen går väl bra på det stora hela men när en av bandmedlemmarna går tillbaka till logen (titelns green room) för att hämta en kvarglömd mobil kliver han rätt in i brottsplats. En kvinna ligger på golvet med en kniv i huvudet. Aj då. Nynazisterna låser in bandet i rummet och kallar på sin ledare. Ett våldsamt kammarspel tar sin början.

Regissören Saulniers har en egen stil som jag verkligen gillar. I de två filmer jag har sett så lyckas han få till en intensiv stämning som gör att man ofta sitter på helspänn. Samtidigt förekommer en dråplig, svart humor. Man vet liksom inte om man ska skratta eller gråta. Att white trash-faktorn är hög gör ju inte heller saken sämre (Filmitch, Saulnier är nåt för dig!).

Ett litet problem var att filmen inte var textad, varken på engelska eller svenska. Det här gjorde att det bitvis var ganska svårt att förstå vad som sades. Speciellt Stewart pratade med en grötig svårförståelig röst. Nu fick jag väl ihop det mesta av handlingen ändå men lite tycker jag att man tappar.

Kanske delvis beroende på att det var lite svårt att hänga med så var filmen aningen seg fram till att den våldsamma actionen drog igång. Men då drog Saulnier å andra sidan på rejält. Det blir både gorigt och rejält svettigt för våra stackars punkare.

En lustig detalj var att jag inte kände igen nån av skådisarna förutom Stewart och Macon Blair (”hjälten” från Blue Ruin). Fast jag tyckte mig känna igen en av tjejerna i filmen, och när eftertexterna rullade fick jag reda på att det var skådisen med det underbara namnet Imogen Poots. Dessutom upptäckte jag att Anton Yelchin spelade bandets basist. Ytterligare en Star Trek-koppling då ju Yelchin spelar Chekov i JJ Abrams reboot av Star Trek.

Jag tycker inte Green Room riktigt når upp till Blue Ruins nivå men det är en bra film. Snygg, spännande, och med en svart humor mitt i alla våldsamheter. Jag ser fram emot Saulniers nästa rulle. Vad kommer den heta? Red Castle kanske?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Vi var tidigt på plats och kunde välja platser fritt. Inga konstigheter förutom att killen till höger satt och stampade med foten. Spasmer, uttråkad, nervös? En lång blick från min sida fick honom att sluta.

Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för den här gången. Jag hann med elva filmer om man räknar med Det vita folket som jag såg redan nere i Malmö under filmdagarna. Bäst var The Lobster (i konkurrens med Green Room) och absolut sämst var Gangnam Blues.

X-Men: Days of Future Past (2014)

Charles möter CharlesMarvelskapelserna X-Men är ju inte en del av The Marvel Cinematic Universe (som t ex The Avengers) eftersom det inte är Marvel Studios som äger rättigheterna till filmerna om mutanterna. Därför har X-Men, precis som Spider-Man, kört sitt eget race vid sidan om Thor, Captain America, Iron Man & Co.

Fast egentligen var det den första X-Men som, i mina ögon, satte en ny nivå och banade vägen för kommande superhjältefilmer. 2000 kom den filmen och jag gillar den skarpt och den har länge varit den bästa filmen i serietidnings/superhjältegenren. Uppföljarna (prequels, reboots, etc.) har varit allt från bra via ok till dåliga. Den senaste X-Men: First Class gillade jag inte.

I X-Men: Days of Future Past kombinerar vi X-Men-sagan med, som titeln antyder, allas vår vän Tidsresan. Filmens inledning utspelas i en dystopisk Terminator-liknande framtid där mutanter, och människor som hjälper mutanter, jagas av s.k. Sentinels. Dessa Sentinels är mutantuppsökande och -dödande robotar som är oövervinnliga. Enda sättet för X-Men att besegra dem är att åka tillbaka i tiden och hindra den händelse som var källan till att Sentinels skapades från första början. Det faller på Wolverines (Hugh Jackman, exakt hur många gånger har han spelat den rollen, en fråga för en kommande quiz kanske?) lott att göra tidsresan eftersom hans kropp är den enda som klarar av att läkas efter ett tidshopp på 50 år tillbaka i tiden till 1973.

Ja, men det här var ju en riktigt underhållande film, nästan från början till slut. Efter X-Men: First Class, som i min ögon urartade till X-Men: Beverly Hills med alldeles för många rollfigurer, så var mina förväntningar ganska låga. Nu ska sägas att jag nästan alltid gillar tidsresor i film så redan där var man på plus. Precis som i Looper så är det ändå inget man ägnar speciellt mycket tid åt eller uppmärksamhet på. Fast lite får vi ändå. Som t ex det här med att tiden är som en flod. Den rinner i en riktning. Du kan kasta i en sten och orsaka ringrörelser men i slutändan rinner den ändå mot sitt mål. Tiden och det som sker ändrar sig gärna inte. Just detta tema var nåt som Stephen Kings utmärkta 11/22/63 djupdök i. Det finns faktiskt ytterligare en referens till 11/22/63 som ju kretsar kring mordet på JFK…

Det var härligt att återigen se Sir Patrick Stewart som Charles Xavier (Professor X) och Sir Ian McKellen som Erik Lehnsherr (Magneto) men jag ska erkänna att den del av filmen som utspelas i framtiden är den minst intressanta. Den känns lite slarvigt, pliktskyldigt, gjord och miljöerna övertygar inte. De känns inte på riktigt. Nej, filmen lever upp när vi är tillbaka på 70-talet där vi träffar Jennifer Lawrence som Mystique, James McAvoy som en ung Charles och förstås our man Michael Fassbender som Magneto. Vi återser även Hank ”Beast to be” McAvoy (Nicholas Hoult). En ny bekantskap för mig är Quicksilver (Evan Peters).

Quicksilver

Quicksilver var det. Han må vara en ganska irriterande snorunge men han var huvudperson i min absoluta favoritscen. Det är en scen som sticker ut. Tempot stannar upp och det var bara att njuta. Wolverine, Beast och Charles är i Pentagon för att frita Magneto som sitter fängslad där inunder långt bort från allt som stavas metall. Till sin hjälp har de snabbheten själv, Quicksilver, som när det ser mörkt ut rycker ut till undsättning. Efter visningen nämnde jag för Joel och Har du inte sett den?-Johan, som jag såg filmen med, att jag älskade den scenen och då fick jag höra att ”jo, det var en bra scen men det blev väl lite väl Wes Anderson-quirky”. Haha, det är andra gången på kort tid som jag verkligen gillat en film (första gången var det The Graduate det handlade om) men ändå har det dragits paralleller till Wes Anderson, som ju inte är min favorit direkt. Man kanske skulle se The Grand Budapest Hotel ändå. Så småningom, ja.

Här kommer vi till det märkligaste. Några gånger under filmen fick jag tårar i ögonen. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det blev känslosamt. Dammigt. Jag gillade verkligen hela avsnittet när Charles (som McAvoy) åker till framtiden för att prata med sig själv (Patrick Stewart alltså) och sen kommunicerar med Mystique via olika väntade människor på en flygplats. En snygg sekvens.

En skön sak var att ”skurken” Bolivar Trasks kortväxthet aldrig berörs, förutom en liten kommentar en liten gång. Trask spelas ju av Peter Dinklage som jag känner igen från Living in Oblivion och The Station Agent och ni andra även från Game of Thrones. Han funkar hur som helst perfekt i rollen och skönt att han liksom bara är en skådis som alla andra. Gillart.

Magneto. Magneto. Erik. Vad ond du är. Just när jag tror att du ska vända och faktiskt visa din goda sida då har du helt andra planer. Hård som den magnetiska metall du kan kontrollera.

Jag tyckte mig se några logiska luckor i filmen, och några finns det säkert, men eftersnacket med Joel och Johan rätade ut de frågetecken jag hade.

När ni ser filmen, sitt kvar under hela eftertexterna! Det kommer en märklig extrascen. Joel (X-Men-nörden i sällskapet) kunde i samarbete med den SF-värd (jultomten!) som kom i in salongen efter visningen så småningom identifiera vilka fyra ryttare vi hade sett plus vem mutanten i kåpa var.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Days of Future Past? Kolla in här: Har du inte sett den?-Johan, Fiffi, Filmitch, Sofia, Cecilia, Henke och Joel.

Conspiracy Theory (1997)

MelNär Netflix gjorde sitt intåg i Sverige var det en väldigt hajp. Jag tyckte det var lite konstigt. Det hade ju funnits andra svenska filmtjänster på nätet tidigare. Men Netflix är väl trots allt störst och en skillnad var att det var en prenumerationstjänst där du inte betalade för varje film. Den första film jag såg på Netflix blev Conspiracy Theory och det blev väl ingen höjdare. Mel Gibson spelar över nåt enormt och historien är fånig. Det ska vara både en komedi och en konspirationsfilm och det funkar inte. Jag gillar konspirationsfilmer men då måste det vara på allvar. Det här känns som en b-film från 80-talet trots att den är den är från 1997.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Star Trek-sommar – Min favoritkapten

För några år sen hade jag tänkt skriva om Star Trek: The Next Generation och jag hade tänkt göra det i form av karaktärsstudier av de viktigaste rollfigurerna. Nu kom jag inte så långt. I själva verket skrev jag bara om en karaktär: min favoritkapten Jean-Luc Picard spelad av Patrick Stewart. Så här kommer den texten i en något editerad form.

Detta är Star Trek-seriernas kung. Med sin tyngd som skolad Shakespeare-skådis bidrar Stewart med en skådespelartalang som överträffar alla tidigare och senare skådisar i de olika Star trek-serierna. Som kapten för rymdskeppet Enterprise är han krävande, rättvis och inspirerande. En man med pondus, helt enkelt. När han öppnar munnen så lyssnar man, så enkelt är det. Som person är han mer sårbar. Han har vigt sitt liv åt Stjärnflottan, han har ingen fru, han har inga barn. Ja, en lustig detalj är att han inte gillar barn alls, åtminstone är det vad han intalar sig själv. Så fort barn dyker upp på HANS skepp så blir han mäkta irriterad. Frågan är om inte det är en sorts skyddsmekanism som triggas pga att han inte har barn själv. Det förekommer en del romantiska äventyr för Picard, och då trivs han. Men han trivs inte med att berätta om dem för sina vänner på skeppet. Man kan säga att Picard är en väldigt privat person. Men om ens liv var beroende av en person så skulle man gärna vilja att Picard var just den personen. Picard har en nära relation med skeppets chefsdoktor Beverly Chrusher, en relation som blir starkare ju längre serien går. Till skeppets rådgivare Troi kan Picard även motvilligt förmedla sina innersta känslor, men först efter övertalning från Troi.

Som avslutning bara för att peka på hur kapten Picard fortfarande har ett visst inflytande på mitt liv kan jag säga att jag använder hans klassiska Engage!-gest när jag kompilerar kod på jobbet. Kolla på klippet här nedan för att få ett smakprov på hur det ser ut på mitt jobb. Därmed är Star Trek-temat över och vi riktar vårt fokus mot en viss läderartad lapp.

Star Trek-sommar – Star Trek X: Nemesis

Titel: Star Trek X: Nemesis
Regissör: Stuart Baird
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

När jag såg den tionde Star Trek-filmen för nästan sex år sen så trodde jag att jag hade nått vägs ände vad gäller Star Trek-filmer. Varför? Jo, därför att hela franchisen kändes trött och Patrick Stewart uttryckt att han tyckte han var för gammal för att spela Picard. Jag trodde helt enkelt inte att det skulle komma några fler filmer. Men då tänkte jag inte på det nu alltmer (alltför?) populära fenomenet ”reboot”. 😉

I den tionde filmen om våra tappra stjärnjagande hjältar är Kapten Picard (Patrick Stewart, vem annars?) och besättningen på Enterprise på väg till planeten Betazed för att där delta i en cermoni för att fira bröllopet mellan Riker (Jonathan Frakes) och Deanna Troi (Marina Sirtis). De avbryts dock på sin resa när de fångar upp märkliga signaler från en planet. Signaler som bara kan komma från en android som Data. Väl på planeten hittar de mycket riktigt en tidigare modell av Data själv.

I stället för att fortsätta till Betazed blir Enterprise nu skickade till romulanskt territorium där en ny ledare, Shinzon, vill få till fred mellan de eviga fienderna romulanerna och Federationen. Väl på plats visar det sig att Shinzon är en klon av Picard själv. En klon som romulanerna tänkte använda för att infiltrera Federationen, men efter att den planen slopades så placerades istället klonen i de mörka gruvorna på Romulus systerplanet Remus. Nu har denne Shinzon alltså återvänt och tagit makten, men vad har han egentligen för avsikter…?

Tyvärr tycker jag att filmmakarna i denna film totalt misslyckats med att få till Star Trek-känslan. Det känns mest som en sån där b-actionfilm som spänner musklerna hela tiden men där dessa muskler bara innehåller luft. De bleach bypass-fotade scenerna i början när Picard & Co har ökenrally och letar efter Datas android-bror känns inte alls som Star Trek utan som en film som t ex den i mitt tycke usla Pitch Black.

Ett annat stort problem är historien känns framkrystat ologisk. Ytterligare ett problem är att skurken, som Picard-klonen Shinzon mycket riktigt visar sig vara, ska framstå som ondskefull men han blir främst fånig och saknar dessutom helt humor. Det finns en del intressanta spörsmål här, främst om det är våra gener eller vår miljö som formar oss, men de ställs aldrig på sin spets. Det lustiga är att den karaktär som jag vanligtvis brukar störa mig på, nämligen Deanna Troi, inte stör mig så mycket här. Hon passar liksom in i den i övrigt dåliga filmen och sticker därför inte ut, haha.

Nä, det här är en ganska seg film som känns utdragen, speciellt är slutet både förutsägbart och långdraget. Nån riktigt spänning uppstår inte och Star Trek-känslan är alltså borta. Det känns som en ordinär och tråkig b-action och manuset hade lika gärna kunnat passa i en saggig ”direkt till video”-rymdaction som inte har nåt med Star Trek att göra. Nä, trögt, uppblåst och utan innehåll är omdömen som passar den här den tionde Star Trek-filmen. Betyget blir en tvåa. Jag ser ändå fram emot en eventuell elfte film om den nu kommer nån.

2/5

Star Trek-sommar – Star Trek IX: Insurrection

Titel: Star Trek IX: Insurrection
Regissör: Jonathan Frakes
År: 1998
IMDb
| Filmtipset

Då var det dags för den nionde stjärnturen i ordningen! Denna gång hamnar Kapten Jean-Luc Picard hans trogna Enterprise-besättning i en konflikt med sin egen Federation som samarbetar med ett mystiskt folkslag för att kunna utnyttja en unik planets livsgivande krafter. För att komma åt planetens resurser krävs dock att man förflyttar hela planetens befolkning mot deras vilja. När Picard inser detta går han samman med planetens innevånare i ett uppror mot sin egna. En anledning till att Picard känner så starkt kan vara att han träffar en lite mystisk kvinna på planeten som han blir förälskad i (både i planeten och kvinnan).

Mjaha, vad var det här nu då? Bra var det faktiskt inte. Det är tafatt regisserat. Det är lite märkligt eftersom Jonathan Frakes regisserade den förra och väldigt lyckade filmen First Contact. Här känns allt tillrättalagt och småtöntigt. Främst stör jag mig som vanligt på Marina Sirtis i rollen som Deanna Troi. Hennes scener mot Frakes själv förstör hela filmen och är löjligt fåniga. Förstår inte riktigt vad de tänkte på. Inte heller Patrick Stewart, som Kapten Picard, imponerar speciellt i den här filmen. Hans kärleksaffär med kvinnan på planeten är inte särskilt het, utan känns istället så där politiskt korrekt som det bara kan vara i amerikanska filmer.

Historien i sig är inte spännande och det är väl det största problemet kanske. En positiv sak var att man har en bra skådis i rollen som skurken. Det är F. Murray Abraham som spelar en av de som vill åt planetens krafter. Han tillhör ett mystiskt folkslag vars kroppar degenereras och han behöver en daglig ansiktslyftning för att inte hans ansikte fullständigt ska falla ihop (typ som dagens hollywoodstjärnor då). Men Abraham kan inte hjälpa upp den här filmen som känns som ett längre halvdant tv-avsnitt under mitten av en tv-säsong. Det blir en tvåa med plus i kanten. Det är ju trots allt Star Trek, och Worf och Data är bra som vanligt.

2+/5

%d bloggare gillar detta: