First Man (2018)

Den film som jag såg fram mest emot under årets Malmö Filmdagar var nog Space Jazz… ja, eller First Man heter den ju. Varför Space Jazz? Jo, regissör är nämligen Damien Chazelle (eller Damian Chappelle som presentatören nere i Malmö kallade honom innan filmen drog igång) som ju ligger bakom de jazziga filmerna Whiplash och La La Land.

Nu skulle Damien lämna det jordnära och åka hela vägen till månen. Varför lockades han av att göra den här filmen? Jag hörde nån nämna att det tydligen varit ett drömprojekt under en längre tid. Jag vet inte vad svaret är till att han drogs till den här historien. Vad jag vet är att Chazelle i mina ögon har jag gjort First Man till sen egen personliga film. Det här är inte en vaniljfilm à la Ron Howard, och det ska Chazelle ha cred för.

Man skulle kunna tänka sig att filmen om den första mannen på månen skulle vara en triumfatorisk film. Pukor och trumpeter, applåder, den amerikanska flaggan, tårar av stolthet. På ett sätt är den kanske det ändå. Den firar människans envishet, uppfinningsrikedom och utforskarglädje. Ja, den firar allt detta. Samtidigt så vet både filmen och vi tittare att den kanske främsta anledningen till att man utforskar det man utforskar är att hinna före ryssarna snarare än det magiska med att uppleva gravitationen på månen.

Framförallt är First Man ändå en film som för mig berättar om två saker. Den första är att astronautlivet och jobbet med att ta sig till månen är ungefär så oglamoröst det kan bli. Träningen astronauterna genomgår får dem att svimma och spy. Den metallkapsel de sitter i gnisslar, knakar, skakar, roterar, är trång, exploderar, är kall, är otrygg och inget ställe man vill spendera nån längre tid i. I kommandocentralen nere på jorden träffar vi vanliga knegare som gör sitt jobb. En halväten macka ligger på bordet bredvid en kaffekopp vid en av stationerna. Folk är orakade. En gitarr står lutad mot väggen. Kanske plockas den upp för en stunds underhållning när månkapseln befinner sig i radioskugga.

Det andra filmen berättar är den personliga berättelsen om astronautlivet i kombination med att ha en familj. Vad innebär det att säga hejdå till sin fru och sina barn när man ska åka till månen. Det är liksom inte samma sak som att åka till kontoret på morgonen och säga ”vi ses ikväll!”.

Neil Armstrongs fru spelas av Claire Foy och hon gör inte nån vanlig fru som väntar vid telefonen. Nu väntar hon ju förstås vid telefonen i filmen men hennes rollfigur är välskriven och har sin egen berättelse. Foy var för mig en helt ny men mycket trevlig bekantskap. Det känns som hon kan vara nästa It Girl om hon inte redan är det. Det var tur att Foy var så utagerande och känslomässig i filmen eftersom Ryan Goslings Armstrong är ganska så nollställd. Men för mig funkar även Gosling i sin roll. Det finns en anledning till hans nollställdhet.

I grunden är First Man en oväntat personlig och även sorglig film, eller kanske ännu mer en sorgsen film. På samma gång är den storslagen och intensivt nervig. Under den avslutande delen sitter jag som på nålar. Hela tiden finns där ändå ett stänk av svärta som man återkommer till. Under avslutningen där uppe på månen gick mina tankar till Denis Villenueves mästerverk Arrival. De båda filmerna har en del teman gemensamt.

Den allra sista scenen i filmen, en scen som i en Ron Howard-rulle ska ge ståpäls, slår fast att astronautlivet nog inte är en klang och jubel-föreställning och jag blir nedstämd snarare än upplyft (och jag gillar det!). Jag undrar i mitt stilla sinne om filmbolaget har fattat vilken film som Damien Chazelle egentligen har gjort.

Slutligen ett stort plus till filmens svenske fotograf Linus Sandgren som gjort ett strålande jobb med att fånga tidskänslan (det gryniga 60-talet) plus att ge en skakig (bitvis lite väl skakig) spänning inifrån de där kapslarna med bågnande plåtskal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioFirst Man har premiär på fredag och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Det bästa sättet att uppleva rymden är på bio och det allra bästa sättet är troligen mitt sätt, dvs på Sveriges bästa biograf Royal under Malmö Filmdagar.

Vi var fler som såg First Man under filmdagarna. Länkar till andra recensioner dyker upp när de blir tillgängliga.

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Gone Girl (2014)

Av någon anledning hade jag totalt missat att David Fincher skulle komma med en ny film. För några år sen var ju Fincher en av de hetaste regissörerna. Sen kom The Curious Case of Benjamin Button och en Stieg Larsson-filmatisering. Kanske var det då som Fincher litet försvann från min filmradar. Benjamin Button såg jag aldrig (den var ju så låååång!) och The Girl with the Dragon Tattoo tyckte jag faktiskt var sämre än den svenska originalet.

Någon gång i slutet av sommaren hörde jag, eller snarare läste på Twitter, om en ny hajpad film som hette Gone Girl där Ben Affleck spelade en man vars fru försvinner. Afflecks rollfigur, Nick Dunne, blir givetvis själv misstänkt för det eventuella mordet. Själv hävdar han förstås att han är oskyldig. Samtidigt som polisutredning startar drar även en mediecirkus igång kring fallet.

Jag tror jag såg den här filmen under helt perfekta förutsättningar. Jag visste i princip ingenting om handlingen. Jag visste inte att den byggde på en roman av Gillian Flynn (som även skrivit filmens manus). Jag trodde det var en ren thriller… vilket jag inte skulle säga att det är. Istället blir filmen en blandning av thriller och svart satir. Under visningen så hade jag, helt oväntat, riktigt roligt. Jag fann stora delar av filmen härligt roliga. Den tar oväntade vägar som jag inte var beredd på, vilket gjorde att jag ofta satt och småskrattade och samtidigt skakade på huvudet åt det jag såg.

Rosamund Pike. Vilken tjej! Hon har tidigare bara gett ett frostigt (ehe) intryck och inte stuckit ut för mig. Jag kan bara minnas att jag har sett henne i den där Bond-rullen som tydligen kom 2002 (fasiken vad länge sen!). Här är hon perfekt som den perfekta frun för slackern Nick Dunne. Eller hur perfekt är hon och är Dunne bara en slacker? Nåväl, de två förtjänar varandra kan man säga.

Gone Girl

Kim Dickens. Haha, Kim Dickens. Vet ni vad hennes rollfigur heter i Gone Girl? Jo, Rhonda Boney. Ja, jag vet inte, en händelse som ser ut som tanke? Hon är hur som helst kanske min favoritfigur i filmen. Boney är polisen som utreder Gone Girl-fallet. Hon är duktig, misstänksam och har en skön torr humor. Som assistent har hon unge polisen James, spelad av Patrick Fugit som vi känner igen från Almost Famous. ”Should I know my wife’s blood type?”. Underbart.

Tyler Perry. Tyler Perry? What? Han är ju bara regissör trodde jag. Nej, jag förväxlar nog honom med Lee Daniels. Well, här spelar han en kändisadvokat som tar sig an att försvara Nick. Här finns kosing att tjäna. Här ska spelas ett mediespel. Varje scen Perrys advokat är med i tyckte jag var härlig. Inför ett tv-framträdande ska Nick Dunne tränas för att inte se för självgod ut. Så fort han glider över i självgodhet kastar Perrys advokat godis på honom. Efter att ha fått ett antal geléhallon i ansiktet är Dunne till slut redo för sitt framträdande. LOL. Här blir filmen skön mediesatir. Eller satir och satir. Förmodligen är det inte så långt från verkligheten alls.

Jag har sett att en del tycker att filmen är obehaglig att se, att den är jobbig och att personerna är vidriga mot varandra. Well, kanske det. Själv såg jag det mer som en satir där jag inte blev känslomässigt drabbad alls. Jag hade bara roligt, speciellt under andra halvan där filmen verkligen tar ut svängarna.

Oj, jag höll på att glömma musiken. Eller musiken och musiken, det känns som fel ord. Jag syftar på ljudspåret som alltså Trent Reznor och Atticus Ross står för. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det var nervigt och påträngande utan att ändå ta fokus från bilderna. Mycket bra.

Eftersom det är David Fincher som står vid regispakarna så är Gone Girl givetvis rent hantverksmässigt en utsökt film och därför blir det en fyra i betyg. Årets The Wolf of Wall Street, fast bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fripps filmrevyer och Flmr om Gone Girl. Tidigare har Fiffis filmtajm, Rörliga bilder och tryckta ordMovies – Noir, The Nerd Bird, Filmparadiset och Toppraffel plitat ner sina tankar och så har Har du inte sett den? och Den perfekta filmen podpratat om sina diton.

%d bloggare gillar detta: