Flickan på bron (1999)

Patrice Leconte är namnet på en fransk regissör som bl a har gjort två halvdana filmer som jag av nån anledning har sett. Eller ja, anledningen är nog att jag såg filmerna på den tiden som jag var och varannan dag sprang på Sture och såg på franska snackfilmer eller kollade in arty-farty-filmerna som SVT:s Filmklubben visade. Den ena filmen, Änkan från Saint-Pierre, har jag redan publicerat en text om. Den andra är Flickan på bron (La fille sur le pont) och den handlar det om idag. En sak som binder samman filmerna är skådisen Daniel Auteuil som jag gillade mycket under mitten av 00-talet. Texten skrevs i oktober 2005.

Vanessa Paradis spelar en ung tjej som lever ett kaotiskt liv där hon ständigt och jämnt blir utnyttjad. En kväll står hon på en bro i Paris redo att hoppa i vattnet för att ta sitt liv. Hon räddas dock av en knivkastare spelad av Daniel Auteuil som tycker hon istället ska bli hans cirkuspartner; om hon nu är trött på livet så har hon ju inget att förlora liksom. När de slår sin påsar ihop verkar det som om lyckan vänder för de båda.

Eftersom Daniel Auteuil är en av mina favvoskådisar (han är bl a grymt bra i Motståndaren) hade jag en del förväntningar på den här rullen. Det visade sig dock inte vara min typ av film. Jag blev aldrig gripen av historien som jag tyckte kändes tillgjord och… överdramatisk (i brist på mer träffande ord). Det snackas en hel del men jag tyckte det var en konstlad dialog med en massa floskler. Båda huvudrollsinnehavarna gör väl egentligen väl godkända insatser men, som sagt, det är själva historien som inte funkar tycker jag.

Hmmm, ibland är det svårt att komma på nåt att skriva när det handlar om en film som inte gjorde nåt större intryck, en film som man varken hatade eller gillade riktigt mycket. Det här är en sån film. Handlingen kändes helt enkelt tråkig och ointressant. Varför? Ja, jag vet inte, jag kunde kanske inte identifiera mig med karaktärerna. Det fanns i alla fall en liten ljuspunkt, nåt som jag aldrig sett i en film tidigare (vad jag minns just nu i alla fall). När Paradis och Auteuil är skilda åt ett tag under filmen så pratar de ändå med varandra, trots att de är i olika städer, i en sorts inre fjärrdialog (min kommentar: magisk realism?). Sen var fotot stilfullt snyggt i svartvitt. Well, thats about it folks, det blir en tvåa till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Änkan från Saint-Pierre

La veuve de Saint-PierreTitel: Änkan från Saint-Pierre
Regi: Patrice Leconte
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Nu är det lilla Vincent Price-temat tyvärr slut och vi kör istället en recension av en film som stoltserar med tre skådisar som är giganter inom den europeiska filmbranschen. Tyvärr är det ändå något av en mellanmjölksfilm.

På en ön utanför Kanada under mitten av 1800-talet blir en man, Neel (spelad av Emir Kusturica!), dömd till döden efter ett meningslöst mord. Eftersom det inte finns någon giljotin på ön så hålls Neel i förvar hemma hos kaptenen på ön (Daniel Auteuil). Allt eftersom tiden går och man väntar på att en giljotin ska anlända från Frankrike blir Neel allt mer accepterad på ön. Speciellt kaptenens fru (Juliette Binoche) engagerar sig i Neels öde.

Trots strålande skådespelare så kändes det här ändå som en tv-film av ok standard. Det händer inget spektakulärt som gör filmen till något extra. Filmens tema är ganska tänkvärt men det kommer liksom aldrig till sin spets. Situationen som uppstår på ön är förstås märklig. Ändå blir det aldrig gripande. Hela situationen kändes något konstruerad, och man känner aldrig nån riktig sympati för nån av huvudpersonerna. I och för sig så hade kanske en film där man gjort det känts ännu mer konstruerad. Nåja, en normal trea blir det till detta kostymdrama med tv-filmskänsla.

3/5

%d bloggare gillar detta: