The Handmaiden (2016)

Park Chan-wooks filmer har haft lite blandad framgång hos mig. Jag gillar hans hämndtrilogi där jag håller Oldboy som klart bäst (på gränsen till ett mästerverk), Sympathy for Mr. Vengeance som ganska dålig och Lady Vengeance däremellan.

Efter vampyrthrillern Thirst fick Park chansen i ”Hollywood” och gjorde sin första engelskspråkiga film i Stoker med bl a Mia Wasikowska och Nicole Kidman. Den föll totalt platt för mig hur snygg den nu än var.

Med tanke på vad jag tyckte om Stoker så kändes det rätt skönt att Park nu skulle vara tillbaka på hemmaplan i och med The Handmaiden. Fast det är ju inte riktigt en vanlig hemmaplan för Park (kanske inte en walk in the park då?). The Handmaiden bygger nämligen på romanen Fingersmith (av Sarah Waters) som utspelar sig under den viktorianska tiden Storbritannien.

Det Park har gjort är att han har förlagt handlingen till början av 1900-talet i det av Japan ockuperade Korea. Det kanske känns lite märkligt men en liknande manöver har ju funkat tidigare för Kurosawa, t ex i Blodets tron.

Sook-he (Kim Tae-ri), en ung kvinna, tillika ficktjuv, får i uppdrag av en solochvårare att ta anställning som kammarjungfru hos den japanska ladyn (och blivande arvtagerskan?) Hideko (Kim Min-hee). Solochvårarens plan är att Sook-he på nåt sätt ska övertyga Hideko om att gifta sig med ”charmören”. Och då har vi bara skrapat på ytan av handlingen.

Ja, det här var en film som det till en början inte var helt lätt att hänga med i. Textningen var usel inledningsvis så jag fattade i princip noll. När jag äntligen lyckades aktivera rätt textalternativ på den tjänst jag använde så funkade det bättre.

The Handmaiden är en sexig film, rolig och sexig. Jag kom att dra paralleller till filmer som Single White Female och Persona. Sook-hes och Hidekos första scen i säng är smoking. Oj, sorry, det kanske var en spoiler, men de båda faller givetvis för varandra. En är erfaren och en är oerfaren. Fast vem som är vad är lite oklart. Det pågår mycket rollspel här.

En replik som stack ut: ”And please. Don’t ever again put my hand on your tiny joke of a cock”.

Vi har ett ganska klassiskt upplägg, i alla fall till synes. Det handlar om gaslighting men med den twisten att man börjar känna sympati med den man lurar. Ungefär som stockholmssyndromet fast tvärtom.

The Handmaiden är fascinerande, otroligt snygg, oförutsägbar och nervig. Och vad händer egentligen i den där källaren?!

Filmen går lite i cirklar. Vi får se samma scener igen fast ur en annan synvinkel. Nu vet vi plötsligt mer, får veta mer. Det var intressant till en början, men när vi kommer till en sån scen som sexscenen så kändes den plötsligt inte lika lockande. Nu blev det mer som en skräckis när man får se för mycket av monstret.

The Handmaiden är väldigt mycket: kostymdrama, twistfilm, heistfilm, mysteriefilm, erotisk thriller och en film med sadistisk tortyr (självklart, vi pratar ju Park Chan-wook).

Jag delar ut fyra metallkulor av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Stoker (2013)

StokerStoker var en film jag såg fram emot, ganska mycket faktiskt. Med tanke på vad jag hade hört och läst om filmen så borde jag åtminstone kunna räkna med att den skulle vara snygg. Ett stilistiskt mästerverk. Själva berättandet och storyn var det vissa som hade klagat på. Det som lockade mig mest var ändå regissören Park Chan-wook som ju bl a gjort den s.k. hämndtrilogin (Sympathy for Mr. Vengeance, Oldboy och Lady Vengeance). Oldboy var en film som tog mig med storm (orkan!) när jag såg den på bio. Skådisarna i Stoker lockade en del också. Mia Wasikowska och Nicole Kidman brukar jag oftast gilla. Matthew Goode kunde jag inte placera eller påminna mig att jag hade sett i något förut. (Nu efterhand kollade jag upp vad hade sett Goode i och det blev ju som det brukar bli, dvs man har sett skådisen i fråga i mer än man räknade med. I Goodes fall hade jag sett Match Point, Watchmen och A Single Man).

Så, var mina förväntningar för höga? Det kan jag svara ett rungande JA på. På tok för höga. Henke skrev nyligen om en av förra årets bästa filmer, The Place Beyond the Pines, att det var en riktig prettofilm, i ordets sämsta bemärkelse. Om det är nån film som förtjänar epitetet prettofilm så är det Stoker. PREEEEETTO!

Först har vi titeln… som kanske inte är pretto… men den är dålig. Urtråkig. Vem vill se en film som heter Stoker? Det betyder ju ingenting. Det råkar bara vara efternamnet på familjen det handlar om (plus efternamnet på en viss skräckförfattare). Vilken familj handlar det om? Jo, alltså familjen Stoker. Pappa Stoker (Dermot Mulroney) har precis dött i en mystiskt olycka. Kvar hemma i det stora och mystiska huset är mamma Evelyn Stoker (Kidman) och dotter India Stoker (Wasikowska). På pappans begravning dyker Indias spännande farbror Charlie upp och låter meddela att han tänker på hemma hos Evelyn och India för att ”stötta” dem. Men nåt är skumt med Charlie… nähä.

Och bara så att folk vet, ja, jag tänkte på Hitchcocks Shadow of a Doubt.

När jag ser filmer hemma så brukar jag nuförtiden klottra ner lite tankar under filmen. Saker som sticker ut, som jag gillar eller retar mig på. Under Stoker retade jag mig på ganska mycket. Det är i alla fall min minnesbild. När jag nu tittar på det jag skrivit ner så står det:

  1. Jag tycker Stoker är en dålig titel.
  2. Jag trodde filmen buffrade när den plötsligt stannade upp vid ett eller flera tillfällen. (Jag såg den på SF Anytime och den buffrade inte. Det skulle vara så.)
  3. Jag tyckte det var en otroligt stilistisk film. Bilder, ljud, musik, allt är otroligt genomtänkt och det hade varit kul att se den på bio.
  4. Det förekom en scen när India (Wasikowska) sprang nerför en rutschbana och jag tyckte det såg farligt ut, som hon hade kunnat slå sig fördärvad.

Hmm, det var allt jag skrev men jag minns att det ord som ringde i mitt huvud var PRETTO. Filmen sa mig ingenting. Den ska vara cool, mystisk, läskig, twistig men är bara yta, snygg förvisso, men bara en yta som ger mig noll. Det känns som en vinjett till en bra tv-serie men man har bara tagit den där vinjetten och dragit ut på den så att den blir nästan två timmar. Det funkar liksom inte.

betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Nu är ni, som jag, nyfiken på vad mina filmbloggarvänner som sett Stoker tycker om den. Här har ni några åsikter. Jag har nästan lust att sätta dit deras betyg också… men, nej, ni får klicka er dit för att kolla. Jag hittade bara tre texter. Finns det fler? Kommentera nedan!

Fiffi
Christian
Vrångmannen

3 x Hämnd: Lady Vengeance

Lady VengeanceTitel: Lady Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Avslutningsdelen i trilogin såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2005.

En ung kvinna blir fråntagen sitt nyfödda barn och dessutom dömd till fängelse i 13 år för mord. Under sin tid bakom galler planerar hon sin hämnd på mannen som är orsaken till hennes olycka. Park Chan-wook är med andra ord tillbaka men tyvärr nådde filmen inte upp till föregångarens klass. Oldboy känns fräschare, skarpare, mer genomtänkt och är spännande hela tiden (Hämnarens resa däremot hade jag svårare för).

Lady Vengeance innehåller, inte oväntat, flashbacks, snygga bilder, en småklurig handling och en lite bisarr humor. Men den saknar det som gör att jag blir gripen eller engagerad. Den känns lite hoptotad bara för att fullborda hämndtrilogin. Idéerna har liksom tagit slut. Den är ändå inte dålig, utan en sevärd film som kan vara värd att kolla in på bio när den kommer i januari. Den växte lite grann efter att jag hade sett den eftersom jag insåg hur vissa detaljer i handlingen hängde ihop. Det gällde att vara lite uppmärksam för att ha koll på vad som händer och varför. Bl a har ett telefonsamtal som rings från ett museum med fiskar i akvarium stor betydelse, fast det kom jag på först efteråt.

3+/5

3 x Hämnd: Oldboy

OldboyTitel: Oldboy
Regi: Park Chan-wook
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Nu till en film som tog mig fullkomligt med storm.

Park Chan-wook (the sicko) gjorde för ett par år sen Hämnarens resa, vilket var del ett i en trilogi om HÄMND (den tredje delen är inte gjord än efter vad jag har förstått). Detta är del två och handlar om Dae-su (spelad av Choi Min-sik), en man som kidnappas och blir inlåst i 15 år. När han till slut släpps ut har han en enda tanke i huvudet: HÄMND.

Det här var en grym grym filmupplevelse de första 20-25 minuterna. Helt annorlunda än vad man är van vid. Bra bra bra musik med bilder och händelser på duken som kändes som om de var gjorda i ett annat universum. Äcklande men ändå (eller just därför) upphetsande vålds/tortyrscener som är skickligt gjorda. Korridorsscenen är strålande. Var det bara ett klipp?! Såg ut så i alla fall. Choi som spelar den inlåsta mannen är hur bra som helst. Han har ett läbbigt vansinnigt grin. Tydligen tränade han också i 6 veckor och tappade nästan tio kg inför filmen.

Jag tyckte det här var en mycket bättre film än Hämnarens resa. Kanske för att jag här var förberedd på det våld som skulle förekomma. Det kändes inte lika meningslöst och märkligt här heller. I Hämnarens resa så ändrade filmen karaktär så plötsligt att jag inte hängde med utan tappade intresset. Här uppskattade jag av nån anledning våldet mer och det kändes som helt naturligt i filmen.

En sak som var lite kul var att när jag såg filmen på bio så var det en hel del medelålders par (ibland med sina barn). Jag blev lite förvånad eftersom jag inte trodde den här filmen skulle nå ut till medelbiobesökaren. Jag funderade lite på om de visste vad de hade gett sig in på egentligen. Kanske hade de sett några av de övervägande väldigt bra betygen och förväntade de sig en välgjord men ändå ”normal” thriller. Haha, ja, jag undrar vad de tyckte. Kul i alla fall att den ses av många och jag hoppas att de flesta gillar detta så filmdistributörerna inte tvekar att satsa lite annorlunda.

Som jag sa tidigare så hade filmen en strålande inledning, men den tappade lite mot slutet. När väl orsaken till inlåsningen nystas upp så blev det lite som det brukar bli i skräckisar när väl monstret visas: spänningen försvinner till viss del. Vi får se lite återblickar från Dae-sus ungdom som var lite sämre än resten av filmen. Ändå fanns här väldigt snygga övergångar mellan nutid och dåtid (som påminner om hur John Sayles arbetade i Lone Star). Nåväl, en tänkvärd, intensiv och välgjord filmupplevelse var det hur som helst. Det blir en fyra!

4/5

3 x Hämnd: Sympathy for Mr. Vengeance

Mr. VengeanceTitel: Sympathy for Mr. Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Först ut en film som jag inte uppskattade, kanske för att jag inte var helt med på den koreanska stilen.

Hämnarens resa handlar om dövstumme Ryu som har en syster som behöver en ny njure. Sjukhuset hittar inga donatorer (själv har Ryu fel blodgrupp). Ryu ger sig in på den illegala donatormarknaden. Resultatet blir att han blir av med 10 miljoner won samt en av sina egna njurar, utan att få någon njure till systern. När sen sjukhuset oväntat meddelar att de hittat en njure kan han inte bekosta operationen. Nu blir Ryu till råga på allt även sparkad från sitt jobb. Desperat bestämmer sig Ryu och hans anarkisttjejkompis för att kidnappa hans förra chefs dotter för att skaffa pengarna. Härifrån går det mesta fortfarande ganska så fel, för att underdriva lite grann.

En sak som irriterar mig är att alla (well, de flesta i alla fall) beskrivningar av filmen nämner att Ryu och hans tjej kidnappar Ryus förra chefs dotter. Nu är det ju faktiskt så att de inte gör det. De planerar att göra det, ja, men de väljer en annan tjej istället. Detta faktum verkar de flesta ha missat. Sen måste jag säga att jag inte riktigt förstår vad Ryu tänkte han skulle göra när han fixat den illegala njuren. Det hade ju ändå inte gått att finansiera operationen. Men är man desperat så är man väl.

Hur som helst, så tyckte jag länge det här var en bra film, kanske ingen höjdarrulle, men klart sevärd. Nu är det ju så att filmen mot slutet byter stil ganska mycket. Jag tyckte inte våldet var så obehagligt att det blev äckligt och därför dåligt, jag tyckte bara helt enkelt att mitt intresse för filmen försvann. Jag tyckte den blev tråkig och ganska meningslös. Sorry. När regissören tog livet av rollfigur efter rollfigur så blev det till slut inte roligt. Den oförutsägbarhet och det liv filmen hade till en början byttes ut mot en sorts förutsägbar oförutsägbarhet. Det blev segt och utdraget mot slutet.

Spoiler
En sak som jag aldrig riktigt förstod var varför Song Kang-hos rollfigur skulle vara med under obduktionen av sin egen dotter, liksom på obduktionen av den där pojken som han till en början låtsades vara far till. Titta på obduktionen av sitt eget barn?! Ja, jag vet inte, det har man väl förmodligen rätt till men det är väl nåt som personalen bör avråda bestämt. Och så undrar jag varför regissören valt att lägga in en voice-over-röst som förklarar vilka som dödar Song Kang-hos rollfigur på slutet
Spoiler slut.

Inte mycket annat i filmen förklaras men just detta tydligen (se spoilern ovan)? Det förstod i alla fall jag utan den där berättarrösten! Åh, jag önskar jag kunde ge filmen bättre betyg, för den innehåller vissa underbara scener.

2+/5

%d bloggare gillar detta: