The Death of Stalin (2017)

Jag höll på att missa den här filmen under Stockholm Filmdagar och då hade jag definitivt grämt mig. När jag kollade igenom listan på filmer som skulle vara med så fanns den inte där. Troligen kom den in sent på programmet. Efter att ha tittat igenom filmlistan och valt ut vilka jag verkligen ville se så tittade jag på visningsschemat och spikade mitt program. Ett program utan The Death of Stalin.

Nån dag innan filmdagarna drog igång så råkade jag se titeln The Death of Stalin i schemat. Hmm, var inte det nån typ av komedi som jag hade hört nåt om på nån podd nån gång? Jag kollade upp vad det var för film och upptäckte till min skräckblandade förtjusning att den var regisserad av Armando Iannucci. Armando Iannucci!

Armando Iannucci hade ju gjort In the Loop, en av mina absoluta favoritkomedier och kanske den enda komedi som fått högsta betyg. Jag gillade den t.o.m. så mycket att den hamnade på plats ett på min lista över 2009 års bästa filmer. Det var inget svårt val att ändra i schemat och göra plats för Stalins död.

Filmen är en BOATS om vad som hände i Sovjetunionen dagarna efter Josef Stalins död 1953. Vem i politbyrån skulle ta makten? Det stod främst mellan Nikita Chrusjtjov (Steve Buscemi) och Berija (Simon Russell Beale), chefen för säkerhetstjänsten.

Det som jag verkligen älskade med In the Loop var dialogen och det oerhört kreativa svärandet som centralfiguren Malcolm Tucker (Peter Capaldi) stod för. Här är dialogen inte lika nyanserad och jag njuter inte på samma sätt. Men det vore ju väldigt konstigt och kanske fel om så vore fallet. Iannucci i sitt esse är väl nutida politiska dramakomedier på engelska med satirinslag.

I The Death of Stalin pratar man visserligen engelska men filmen är baserad på verkliga händelser, är en historisk film och utspelar sig i Sovjetunionen. Jag tycker inte Iannucci kommer helt till sin rätt och jag känner en sorts distans till det jag ser.

Jag kanske kom in fel till den här filmen men den funkade inte för mig. Jag tyckte den bitvis var för farsartad och tramsig. Jag störde mig på Steve Buscemi och tyckte inte han fick till sin Chrusjtjov. Det kändes mer som jag såg just Buscemi en Coen-film och det skar sig för min del. Jag satt och störde mig på Buscemis fetgördel som han hade på sig för att få till Chrusjtjovs mage. Ibland var den där och ibland tyckte jag inte den var där. Om man sitter och stör sig på såna saker så är det ett bevis på att filmen inte funkar fullt ut.

I inledningen av filmen så presenterades huvudspelarna på ett Tarantino/Guy Ritchie-vis i slow motion och sen en stilla bild med en text som berättade vem det var. Jag gillade inte detta meta-grepp heller. Jag tyckte bara det kändes tramsigt och malplacerat.

Vad som faktiskt funkade var en del sköna satirinslag där rollfigurernas korrupta opportunism, hyckleri i kubik, desperata försök att hela tiden hålla ryggen fri och totala avsaknad av respekt för människoliv sattes i fokus.

Politbyråns medlemmar hade ett avslappnat och okomplicerat förhållande till våld, precis som filmen. Det funkade för mig och jag kunde tycka att det var roligt när en rad med män skulle avrättas och man samtidigt väntade motorder vilken sekund som helst. Vilka skulle klara sig? De tre sista? De två sista?

När samma typ av humor användes men gällde våld och övergrepp mot kvinnor så tyckte jag inte det funkade alls utan då blev blev bara äckligt. Jag tyckte det lämnades obehandlat. Det skulle väl ytterligare göra klart att dessa män var ena riktiga svin. Ja, det gjorde det kanske men jag hade velat se nån typ av konsekvens också. Våld, slumpmässigt våld mot män, hade jag tydligen ingenting emot. Hmm, ja, det är märkligt hur hjärnan funkar ibland.

Jag önskar verkligen att Iannucci hade levererat en toppfilm den här gången också men tyvärr blev jag väldigt besviken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Death of Stalin har premiär nu på fredag 9/2 och jag vet att många andra hyllar den. Så om du är sugen på lite historisk och politisk satir så kan det nog vara nåt för dig. Vänta dig dock ingen ny In the Loop. Själv funderar jag på om jag ska ta mig an Iannuccis tv-serie Veep med Julia Louis-Dreyfus för att återupprätta Iannuccis rykte hos mig.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Rörliga bilder och tryckta ord.

The Girl with All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-giftsThe Girl with All the Gifts är en film som har det mesta. Ändå saknar jag nåt (fråga mig inte vad) och det det där riktigt höga betyget belönas därmed filmen inte med.

Vad är det den har som talar till dess fördel? Jo, det är en genrefilm (zombie-filmen i det här fallet) som faktiskt förnyar och twistar till genren på ett sätt som i alla fall jag inte har sett tidigare. Och då har jag ändå sett en del zombier (Obs! zombier, inte zombies! Ping, Sofia  😉 ) i mina filmdagar.

Filmen inleds som ett intensivt kammarspel som utspelar sig på en begränsad plats vilket höjer intensiteten. Därefter övergår den till att bli en roadmovie där våra huvudpersoner färdas med hjul eller till fots genom ett övergivet dystopiskt landskap med faror väntandes bakom vartannat hörn.

Som bonus får vi en härlig Glenn Close som en envis, men aningen för besatt och galen, forskare som är beredd att offra det mesta (inklusive sig själv) för att nå sitt mål.

Sist men inte minst har vi en underbar barnskådis i form av charmtrollet Sennia Nanua som visar sig vara filmens största badass.

Ja, jag har alltså inget att klaga på som ni märker. Handlingen? Jag tror inte jag går in på den så mycket. Det absolut bästa är att se filmen helt ospoilad. Men lite kort så utspelas den i England efter en zombieepidemi. En grupp människor, däribland soldaten Eddie (Paddy Considine) och läraren Helen (Gemma Arterton), vistas i en bunkerliknande forskningsanstalt där man försöker hitta svaret på gåtan om farsoten. Mer än så behöver man, och bör man, inte veta.

The Girl with All the Gifts för mina tankar, inte oväntat, till filmerna 28 Days Later och 28 Weeks Later. För mig slår den 28 Days Later på fingrarna men inte den högintensiva uppföljaren. Jag delar ut tre starka och stenhårda frökapslar, vilket inte är fy skam.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallThe Girl with All the Gifts har biopremiär fredag 7/10 och gillar du zombie-filmer så är det en skön uppdatering av genren.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

 

flickan-med-gavornaI samband med visningen under Malmö Filmdagar fick man även en trevlig liten gåva i form av boken som filmen bygger på. Tyvärr var det den svenska utgåvan men man kan inte få allt. 🙂 Mike Carey som skrivit romanen har även plitat manus till filmen. Fotot är taget på den trevliga restaurangen Vespa där den obligatoriska pastalunchen inmundigades efter filmen.

Pride (2014)

Varje jul bestämmer jag vilken film som familjen ska se på Annandagen som är vår julbiodag. Förra julen – fast det blev på nyårsdagen efter hjärnsläpp och biljettstrul från min sida – blev det (givetvis!) Hundraåringen. Den här gången hade jag några alternativ som jag bollade med. En stark kandidat var konstnärsporträttet Mr. Turner men när jag såg att den var hela 2,5 timmar lång så vågade jag inte chansa. Nej, det fick istället bli en brittisk må-bra-film i form av det gayiga gruvarbetarstrejkdramat Pride.

Jag kände inte till något alls om historien bakom, den om homosexuella aktivister från London som beslutar sig för att samla in pengar för att stödja strejkande gruvarbetare på 80-talet i Storbritannien. Gruppen som leds av Mark (Ben Schnetzer) har problem att få gehör från gruvarbetarna. Den nationella fackföreningen vill förstås ha hjälp men inte från vilka som helst. Till slut får Mark & Co ändå napp när de ringer runt direkt till små samhällen, och de ger sig av till en liten stad Wales. De får ett blandat mottagande.

Pride

Hipsters?

Mmm, det här var en sån film som jag skulle placera i kategorin ”en film med ett budskap som är bättre än filmen i sig”. Pride är en varm historia om att hjälpa varandra. Om du visar god vilja mot din medmänniska så får du förr eller senare något tillbaka. Just så gick det till här. Vad hade egentligen Lesbians and Gays Support the Miners, som gruppen kallades, att tjäna på detta? Inget kan tyckas. Men faktum är att efter deras stöd till gruvarbetarna så fick de själva stöd under åren framöver, när det gällde lagförslag för homosexuellas rättigheter.

I filmen bjuds vi på en riktigt bra skådespelarensamble med veteranerna Imelda Staunton och Bill Nighy i spetsen. Förutom dessa rävar har vi även en lustiger Dominic West som syslöjdskunnig och dansant bög i nån sorts blonderad och krusig hockeyfrilla. Skådespelarna är det inget fel på och det är väl inte förvånande då det alltså är den brittiska skådespelareliten det handlar om. Bara en sak om Bill Nighy. Jag trodde han överdrev sitt uttal när spelade pirat med bläckfiskansikte i Pirates of the Caribbean. Det gjorde han inte. Han pratar nämligen så även här. Lustigt.

Apropå lustigt, eller märkligt. I Sverige är detta må-bra-drama tillåtet från sju år, i USA och England blev det R-rating (under 17 kräver sällskap av förälder) respektive 15-årsgräns. Och så har vi ju även tilltaget med att ändra på den amerikanska dvd-utgåvans omslag så att det ser ut som det bara är ett gäng random London-hipsters som stöder gruvarbetarna.

Filmens brister, eller snarare manusets brister, lyser tyvärr igenom trots skådisarna. Det är lite för många huvudpersoner. Det blir aldrig nåt riktigt fokus på nån. Saker och ting bara händer utan att det riktigt gås på djupet. Det förekommer konflikter och problem men många av dessa är plötsligt bara lösta utan att vi som tittare riktigt förstod hur det gick till. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

2 x Michael Winterbottom

För ett tag sen såg jag Michael Winterbottoms senaste film The Trip. Därför tyckte jag det kunde passa att samla ihop recensioner av några andra vinterstjärtare som jag har sett. Först ut är recensioner av musikfilmen 24 Hour Party People och flyktingdramat In This World i ett comboinlägg. Imorgon handlar det om metafilmskomedin Tristram Shandy och på måndag avslutar jag med mitt omdöme om matresan The Trip. Sen tidigare har jag skrivit om Winterbottoms sf-rulle Code 46 som kom 2003.



Titel: 24 Hour Party People
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

En Michael Winterbottom-film som påminner en hel del i stilen om Winterbottoms senare film Tristram Shandy. I båda filmerna är det Steve Coogan som guidar oss i den värld som filmen har byggt upp. Det är en sorts film som är både metafilm och fejkdokumentär samtidigt och jag måste säga att jag har en aning svårt för det greppet. Humorn känns ganska torr och intern. Coogan har sin speciella stil, som är ganska underhållande, och roligast är det just när Coogan själv tittar direkt in i kameran och berättar för oss tittare vad som sker omkring honom. Just musikhistorien var intressant men det blir lite halvdant och allt avhandlas i för rask takt. Jag hade hellre sett en dokumentär om Joy Division, The Factory, Manchester, New Order och rave-scenen i stället för den här något sega ”dramadokumentärkomedin” som inte riktigt har nån poäng. Bitvis är det lite roligt och det är tillräckligt intressant när det gäller musiken för att få en svag trea.

3-/5


Titel: In This World
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Två kusiner och Afghaner bor i ett flyktingläger i Pakistan. De drömmer om att komma till England och London. En dag börjar de sin flykt landvägen genom Iran, Turkiet, osv. Vi får följa dem på den osäkra vägen. Orvar i Filmkrönikan (min kommentar: jag skrev om filmen på den tiden Filmkrönikan fortfarande fanns) gav just den här filmen en fyra, men jag tyckte den var tråkig. Den kändes som ett förlängt Aktuellt-reportage, och visst, det innebar att den kändes realistisk, men det gjorde inte det hela till en bättre film enligt mig. Jag tyckte den var urtråkig faktiskt. Jag var i princip aldrig intresserad. I början förekom en speaker-röst som lade fram fakta om flyktingars situation i Pakistan, osv. Man fick se en karta där kusinernas väg ritades in. Det hela kändes realistiskt, men… vad gjorde det? Jag tyckte ändå det var en dålig film. Filmen skildrar en viktig fråga och en tragedi men som film får den inte godkänt. Vill ni se en film som tar upp liknande ämnen men berör, se då De druckna hästarnas tid istället!

2-/5

%d bloggare gillar detta: