Victoria (2015)

Victoria är en sån där film som jag gärna hade sett på bio utan att veta ett jota om den. Nu såg jag den hemma. Inget fel i det men ändå inte riktigt samma avskärmade och fokuserade känsla som det kan bli när bio är som bäst. Jag visste även att alla filmens 138 minuter var inspelade i form av en enda lång tagning där man inte använt sig av några HitchcockRope-trick som t ex i Birdman. Och nu vet ni det också. Sorry, men det går ju inte att skriva om filmen utan att nämna det.

Men tänk ändå att ha suttit där på bion, i mörkret, sett filmen börja med en lång tagning som bara fortsatt, och fortsatt, och fortsatt, och fortsatt, ända till eftertexterna. Det hade varit ganska coolt. Nu var ju de som marknadsförde filmen givetvis mer eller mindre tvingade att använda ”en enda tagning”-grejen som en USP. Och när man hört folk prata om filmen så är det typ det första man nämner: ”Jo, Victoria, den där filmen som består av en enda lång tagning!”.

Vad handlar filmen om? Ja, om Victoria förstås. Hon är en ung spanjorska som nyligen flyttat till Berlin. Under en natt på stan träffar hon på några lokala snubbar som hon under de tidiga morgontimmarna hänger med. De dricker och röker på uppe på ett tak. Victoria och en av snubbarna går till fiket där Victoria jobbar eftersom hon måste öppna upp det på morgonen. Sen anländer de andra snubbarna och det är plötsligt fara å färde och Victoria dras in i snubbarnas problem.

Filmer som utspelas under en enda lång kaotisk natt har ofta en stämning jag gillar. Det finns nåt lockande där. Det är som att tiden står stilla. Jag får även en liknande känsla som en klassisk roadmovie ger. I fallet Victoria handlar det om en roadmovie som utspelas på en väldigt begränsad plats men känslan är ändå den samma. Ett äventyr.

Jag får flashbacks från egna resor till Berlin där nätterna spenderades på döner kebab-ställen, rökiga barer eller på Tacheles, det övergivna varuhuset som 1990 ockuperades av konstnärer och blev illegalt kulturcentrum.

En fråga jag ställde mig under filmen är varför Victoria följer med dessa losers. Men hon är ny i Berlin, vill parta, leva på gränsen, träffa en kille. Inget konstigt med det. Men ändå – mot slutet av filmen så kändes det inte trovärdigt att Victoria tar de beslut hon tar. Eller så läser jag in för mycket av mig själv och vad jag själv skulle göra?

Inledningen av filmen är aningen seg. Filmen är lång som den är och det tar kanske lite för lång tid innan den hettar till. Dessutom kändes det som att avstånden mellan de olika ställen de besöker känns lite för korta för att det ska kännas naturligt. Ändå är den långa tagningen imponerande i sig. Egentligen är det helt otroligt. Det som rollfigurerna går igenom är precis det som vi får se skådisarna gå igenom. Det är ett 1:1-förhållande som ger en speciell känsla och närvaro.

Vändningen i filmen kommer i samband med att Victoria spelar piano på fiket där hon jobbar. Då får vi reda på mer om hennes bakgrund och kanske även varför hon agerar som hon gör. Pianoscenen var intensiv i sig och efter detta tar filmen fart ordentligt och blir nervig och svettig.

Jag tycker skådisarna är riktigt bra. De förmedlar äkta känslor, speciellt Laia Costa som Victoria. Det enda problemet är att manuset tar genvägar eller ologiska vägar emellanåt. Men ingen skugga ska falla över skådisarna.

Det blir närapå en fyra till Victoria, men trots en imponerande tagning så finns det brister i manus så jag hamnar på en stark trea till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

%d bloggare gillar detta: