Inferno (2016)

”Run, Forrest, Run!”

Jag vet inte riktigt varför de här filmerna får fortsätta att göras men jag antar att de går hem någorlunda hos den breda massan. Tom Hanks, den här gången i bättre frisyr, ikläder sig alltså återigen Robert Langdons kavaj.

Den här gången är det en galen miljöaktivist som vill göra en Thanos mot mänskligheten, dvs utrota hälften av jordens befolkning för att rädda den andra hälften. Aktuellt tema i dessa dagar med klimathotet hängande över oss. Jag gjorde samma notering när jag såg om Interstellar för nån vecka sen.

Langdon som vaknat upp med minnesförlust i Florens får sällskap av en läkare (Felicity Jones) i jakten på att lösa gåtan och därmed hitta det livsfarliga viruset som riskerar att släppas lös och skapa… INFERNO!

Det här är skräp konstaterar jag omedelbart. Regissören Ron Howard är ingen favorit och jag kan tänka mig att Langdon-filmerna nog inte är personliga favoriter hos honom själv heller.

Filmen är oerhört jobbigt klippt. En bra klippning kan antingen inte märkas alls utan bara flyta på, eller så sticker den ut på ett positivt sätt och lever sitt eget sköna liv. Klippningen här sticker ut på ett dåligt sätt, speciellt inledningsvis när Langdon ser syner efter att ha blivit drogad. Langdon ser helvetet på jorden och vi tittare ska bli förvirrade och rädda genom en skakig och hetsig klippning. Det funkar inte utan är bara påfrestande utan att förmedla rätt känsla.

I början får vi träffa en lönnmördare, dvs en person får betalt för att mörda folk och som ska vara expert. Den här mördaren är dock fullkomligt inkompetent. Utklädd till polis kan mördaren helt enkelt promenera in i rummet där de som ska mördas befinner sig. Varför annars klä ut sig till polis? Istället börjar mördaren skjuta från långt håll ute i korridoren som leder till rummet. Inkompetent. Det är slarvigt skrivet manus helt enkelt.

När jag inte trodde det kunde bli sämre får vi en sagolikt fånig jakt där Langdon har drönare efter sig. Japp, små flygande drönare är Langdon hack i häl när han springer genom italienska stadsparker för att komma undan.

Det förekommer en mängd twister. Vem är vem? Vem är ond? Vad är företaget där Irrfan Khan (för övrigt bästa skådis i filmen) jobbar egentligen för företag? Det mesta är förvirrat och när vändningarna kommer så säger man bara jaså eftersom det känns lika sannolikt att det är Langdon som är skurken.

Slutet är en total katastrof. Folk simmar omkring i kaos i ett turkiskt bad. Allt är återigen förvirrat pga en förvirrad klippning. Istället för att man förstår vad som händer förstår man ingenting. Det är bara kaos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Burnt (2015)

Den enda anledningen (nästan) till att jag såg Burnt stavas Alicia Vikander. Under stora delar av 2015 och i början av 2016 var jag mer eller mindre besatt (trollbunden!) av Alicia. Jag körde bl a en Vikander-vecka på bloggen där jag betade av de filmer jag inte sett av henne vid den tidpunkten.

Mitt intresse för Alicia har nog svalnat något vid det här laget. Förmodligen har jag överdoserat. Sen tror jag att hon för tillfället gått lite vilse i filmdjungeln och det känns som att det kanske blev för mycket hajp i samband med främst Ex Machina.

Efter hennes insatser som Ava och Gerda Wegener så har hon gjort Jason Bourne, The Light Between Oceans och Euphoria. Och så Tulip Fever förstås, som spelades in redan 2014 (!) men vars premiär försenades, försenades, försenades och försenades och inte dök upp förrän nu i höstas.

Ingen av dessa senare filmer har väl direkt lyfts till skyarna av varken publik eller recensenter. Själv har jag endast sett Jason Bourne och den var ju inte speciellt bra. Med det sagt ska det ändå framåt våren bli intressant att se hur den kommande Tomb Raider-filmen tas emot av Twitter-drevet – och mig själv. Det började ju bra med postern om man säger så…

Men tillbaka till Burnt. Förutom Alicia så lockade ju till viss del det faktum att det var en matfilm. Förutom att jag tycker det är roligt att tillreda kulinariska läckerheter själv så är jag är en ivrig tittare på de flesta versionerna av tv-serien MasterChef (förutom den amerikanska som mest är ett skämt). En av domarna i den brittiska MasterChef-serien är den Michelin-stjärnade kocken Marcus Wareing och det är faktiskt just han som har designat rätterna vi får se Bradley Coopers stökige kock laga i Burnt.

Japp, Bradley Cooper spelar alltså Adam, en sorts rockstjärnekock vars problem med bl a droger förstörde karriären för honom själv och andra. Som straff åkte han till en restaurang i New York och gav sig själv i uppgift att öppna en miljon ostron. Ok? Tre år och en miljon ostron senare återvänder han till Europa för att erövra tre Michelin-stjärnor.

Nja, det här var inget vidare. Filmen präglas av övertydlighet och scener där rollfigurer talar om hur de känner istället för att naturligt spela vad de känner. Exempelvis så hävdar en av Adams gamla och svikna kollegor att ”vi var som bröder!”. Filmen lägger även ner för mycket tid på att förklara hur det funkar med Michelin-stjärnor, men det kanske jag tycker bara för att jag är någorlunda insatt?

Adam ska föreställa den perfekta mixen mellan rustik gatumat och finlirsmat där man tillagar kött eller fisk sous-vide (dvs i vattenbad i vakuumförslutna plastpåsar). En av Adams kollegor är en sorts Darth Vader-kock och hans restaurang framställs mer som ett labb än en plats där man lagar mat med hjärtat.

Det är svårt att känna nån sympati med Adam. Han är en skitstövel som ständigt beter sig som ett svin och sviker andra men ständigt blir förlåten.

”Ja, men visst, kom och bo i min lägenhet tillsammans med min flickvän och, visst, jag kan jobba i princip gratis på din nya restaurang”.

”Ja, men visst kan jag jobba med dig och hjälpa dig att få tre Michelin-stjärnor. Jag förlåter dig för att du släppte ut råttor på min restaurang, bara för att du var avundsjuk, vilket tvingade mig att stänga”.

Sen dyker plötsligt Alicia upp i en scen som Adams gamla ex. Hon är med i kanske två minuter, typ ”Hej””Hejdå”. En ganska svår rollinsats att göra men Alicia levererar.

Filmen som helhet är ändå ganska ok. Den försöker fånga essensen av vad matlagning går ut på. Det blir även en sorts sportfilm som handlar om hur man kan och i slutändan måste jobba tillsammans för att nå ett gemensamt mål.

Burnt:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Jurassic World (2015)

filmspanarna_kvadratJag har ingen speciell relation till Jurassic Park-filmerna som många andra verkar ha (kanske främst gäller amerikaner?). Så när filmspanarna gick och såg dino-omstarten Jurassic World så förväntade jag mig en mysig actionrulle, varken mer eller mindre. Fick jag vad jag väntade mig? Ja, det skulle nog vilja påstå.

I filmen är nöjesattraktionen öppnad igen 20 år efter det första försöket som ju så kapitalt misslyckades. Den här gången har man expanderat från en ”park” till en hel ”värld”. Hit kommer Gray (ung dinofantast) och hans äldre bror Zach (inte fullt lika fascinerad av dinosar) för att spendera en helg i juravärlden där deras isdrottning till moster (Jessica Chastain light = Bryce Dallas Howard) jobbar. När skiten träffar fläkten, eller snarare när den nya publikdragaren Indominus rexen kommer lös, så kallas mannen som talar med dinosaurier in. Dinoviskaren heter Indiana Jon…eh Owen och spelas av den av nån anledning tokhajpade Chris Pratt. Fast visst, han har en viss charm.

I en sidoplott vill även en ond man spelad av Vincent D’Onofrio använda smådinosen Velociraptorn som soldat i människans tjänst. För dinosaurier går ju att kontrollera, ungefär som när man säger sitt, ligg, rulla, till en hund, det vet ju alla. Det kan ju aldrig gå fel.

”Jag kan flyga, jag är inte rädd”

Oh, well. Jag hade roligt när jag såg Jurassic World. Så är det bara. När väl actionen sätter igång tycker jag det är underhållande. Jag drogs helt in i filmen från och med att de två bröderna åker iväg i de där glassfärerna. Var det gyrosfär de kallades? Hela den sekvensen var rejält bra gjord och fint sammansatt trots att den pågår ett bra tag. När de sitter i käften på Indominus rex så satt jag på kanten av mitt biosäte. Vi får även ett klassiskt hopp från en hög klippa ner i vatten. Äventyrsmatiné av bästa sort.

Ett tag var faktiskt filmen uppe och nosade på en fyra. Men det var under själva visningen alltså. Efteråt och om man tänker efter bara lite så inser man att filmen inte har nåt manus som håller ihop överhuvudtaget. När vi filmspanare pratade på och på väg till Vapiano så hittade vi ganska så exakt 153 hål i handlingen eller andra bisarra brister.

Varför springer Bryce Dallas Howard omkring i högklackat ute i djungeln? Kan man ens springa omkring i högklackat ute i djungeln? Varför får man själv som litet barn styra den där gyrosfären vart man vill? Varför hade man med en berättarbåge där den äldste brorsan stirrar på tjejer som inte följdes upp alls? Varför kysste plötsligt Owen isdrottningen när hon skjutit en raptor? Skulle hela sekvensen då isdrottningens brittiska assistent agerade leksak åt ett vattenmonster vara rolig eller tragisk?

Äh, skit i det! Jag hade roligt trots de uppenbara bristerna. Det blir en trea. 🙂

*kopplar på hjärnan igen.*

    

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om Jurassic World. Vill de besöka parken igen?

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmitch

X-Men: Days of Future Past (2014)

Charles möter CharlesMarvelskapelserna X-Men är ju inte en del av The Marvel Cinematic Universe (som t ex The Avengers) eftersom det inte är Marvel Studios som äger rättigheterna till filmerna om mutanterna. Därför har X-Men, precis som Spider-Man, kört sitt eget race vid sidan om Thor, Captain America, Iron Man & Co.

Fast egentligen var det den första X-Men som, i mina ögon, satte en ny nivå och banade vägen för kommande superhjältefilmer. 2000 kom den filmen och jag gillar den skarpt och den har länge varit den bästa filmen i serietidnings/superhjältegenren. Uppföljarna (prequels, reboots, etc.) har varit allt från bra via ok till dåliga. Den senaste X-Men: First Class gillade jag inte.

I X-Men: Days of Future Past kombinerar vi X-Men-sagan med, som titeln antyder, allas vår vän Tidsresan. Filmens inledning utspelas i en dystopisk Terminator-liknande framtid där mutanter, och människor som hjälper mutanter, jagas av s.k. Sentinels. Dessa Sentinels är mutantuppsökande och -dödande robotar som är oövervinnliga. Enda sättet för X-Men att besegra dem är att åka tillbaka i tiden och hindra den händelse som var källan till att Sentinels skapades från första början. Det faller på Wolverines (Hugh Jackman, exakt hur många gånger har han spelat den rollen, en fråga för en kommande quiz kanske?) lott att göra tidsresan eftersom hans kropp är den enda som klarar av att läkas efter ett tidshopp på 50 år tillbaka i tiden till 1973.

Ja, men det här var ju en riktigt underhållande film, nästan från början till slut. Efter X-Men: First Class, som i min ögon urartade till X-Men: Beverly Hills med alldeles för många rollfigurer, så var mina förväntningar ganska låga. Nu ska sägas att jag nästan alltid gillar tidsresor i film så redan där var man på plus. Precis som i Looper så är det ändå inget man ägnar speciellt mycket tid åt eller uppmärksamhet på. Fast lite får vi ändå. Som t ex det här med att tiden är som en flod. Den rinner i en riktning. Du kan kasta i en sten och orsaka ringrörelser men i slutändan rinner den ändå mot sitt mål. Tiden och det som sker ändrar sig gärna inte. Just detta tema var nåt som Stephen Kings utmärkta 11/22/63 djupdök i. Det finns faktiskt ytterligare en referens till 11/22/63 som ju kretsar kring mordet på JFK…

Det var härligt att återigen se Sir Patrick Stewart som Charles Xavier (Professor X) och Sir Ian McKellen som Erik Lehnsherr (Magneto) men jag ska erkänna att den del av filmen som utspelas i framtiden är den minst intressanta. Den känns lite slarvigt, pliktskyldigt, gjord och miljöerna övertygar inte. De känns inte på riktigt. Nej, filmen lever upp när vi är tillbaka på 70-talet där vi träffar Jennifer Lawrence som Mystique, James McAvoy som en ung Charles och förstås our man Michael Fassbender som Magneto. Vi återser även Hank ”Beast to be” McAvoy (Nicholas Hoult). En ny bekantskap för mig är Quicksilver (Evan Peters).

Quicksilver

Quicksilver var det. Han må vara en ganska irriterande snorunge men han var huvudperson i min absoluta favoritscen. Det är en scen som sticker ut. Tempot stannar upp och det var bara att njuta. Wolverine, Beast och Charles är i Pentagon för att frita Magneto som sitter fängslad där inunder långt bort från allt som stavas metall. Till sin hjälp har de snabbheten själv, Quicksilver, som när det ser mörkt ut rycker ut till undsättning. Efter visningen nämnde jag för Joel och Har du inte sett den?-Johan, som jag såg filmen med, att jag älskade den scenen och då fick jag höra att ”jo, det var en bra scen men det blev väl lite väl Wes Anderson-quirky”. Haha, det är andra gången på kort tid som jag verkligen gillat en film (första gången var det The Graduate det handlade om) men ändå har det dragits paralleller till Wes Anderson, som ju inte är min favorit direkt. Man kanske skulle se The Grand Budapest Hotel ändå. Så småningom, ja.

Här kommer vi till det märkligaste. Några gånger under filmen fick jag tårar i ögonen. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det blev känslosamt. Dammigt. Jag gillade verkligen hela avsnittet när Charles (som McAvoy) åker till framtiden för att prata med sig själv (Patrick Stewart alltså) och sen kommunicerar med Mystique via olika väntade människor på en flygplats. En snygg sekvens.

En skön sak var att ”skurken” Bolivar Trasks kortväxthet aldrig berörs, förutom en liten kommentar en liten gång. Trask spelas ju av Peter Dinklage som jag känner igen från Living in Oblivion och The Station Agent och ni andra även från Game of Thrones. Han funkar hur som helst perfekt i rollen och skönt att han liksom bara är en skådis som alla andra. Gillart.

Magneto. Magneto. Erik. Vad ond du är. Just när jag tror att du ska vända och faktiskt visa din goda sida då har du helt andra planer. Hård som den magnetiska metall du kan kontrollera.

Jag tyckte mig se några logiska luckor i filmen, och några finns det säkert, men eftersnacket med Joel och Johan rätade ut de frågetecken jag hade.

När ni ser filmen, sitt kvar under hela eftertexterna! Det kommer en märklig extrascen. Joel (X-Men-nörden i sällskapet) kunde i samarbete med den SF-värd (jultomten!) som kom i in salongen efter visningen så småningom identifiera vilka fyra ryttare vi hade sett plus vem mutanten i kåpa var.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Days of Future Past? Kolla in här: Har du inte sett den?-Johan, Fiffi, Filmitch, Sofia, Cecilia, Henke och Joel.

%d bloggare gillar detta: