The Hundred-Foot Journey (2014)

The Hundred-Foot Journey

Nej då, inga besvär, det är bara en enkel liten delikatessbricka

Under Malmö Filmdagar såg jag två filmer som hade ett tydligt mattema. (Det handlade alltså om mat inte mattor!) Först ut av dessa båda när det gäller bio i Sverige är Lasse Hallströms The Hundred-Foot Journey där indisk mat möter fransk dito.

En indisk familj tar sin tillflykt till först England och sen Frankrike då en brand förstört deras restaurang i hemstaden Mumbai i samband med oroligheter och bråk efter ett val. I branden omkom dessutom mamman i familjen.

I den franska by där familjen till slut hamnar i, pga att deras bil helt enkelt går sönder där (vad lämpligt!), hittar pappan i familjen (Papa enligt IMDb) en nedlagd restaurang. Efter att ha smakat på de goda råvaror som trakten har att erbjuda är han övertygad om att det är rätt ställe att öppna en restaurang på. Resten av familjen är inte lika övertygade, speciellt inte efter att de upptäcker att det så där en 100 fot (japp, därav filmens titel) från deras restaurang, på andra sidan gatan, ligger en lyxrestaurang som dessutom belönats med en stjärna av Michelinguiden.

En matbatalj kan ta sin början… Blir det pajkastning? Jo, det blir det. Många gånger tror man att den indiska familjen bitit i det sura äpplet för sista gången.

Lasse Hallström målar upp ett franskt vykort. Vi får det kullerstensbelagda lilla torget i den lilla franska byn med grönsaksstånd som flödar över med glänsande grönsaker. Vi får en fransk tjej (Marguerite heter hon förstås!) i prickig kjol som handlar goda råvaror med korg under armen och sen cyklar på en gammal damcykel och plockar svamp. Tjoho! Filmfotograf är förresten svenske Linus Sandgren som bl a fotat American Hustle och tidigare jobbat ihop med radarregissörsparet Måns Mårlind och Björn Stein.

100 steg från Bombay till Paris, som den kallas i Sverige, är alltså en riktigt mysig anrättning, filmad genom ett romantiskt filter. Det är så tillskruvat att man inte kan låta bli att charmas. Lasse Hallström kan helt enkelt sin må-bra-film.

Helen Mirren är härlig. Hon spelar Madame Mallory, den stränga chefen och ägaren av den franska restaurangen. Mallory har drivit restaurangen själv efter att hennes man gått bort flera år tidigare. Mallory och Papa har ett skönt kulinariskt krig där de tar till alla medel för att motarbeta varandra. Mitt i skottlinjen hamnar Marguerite (souschef på stjärnkrogen) och Hassan (äldste sonen och den gastronomiska hjärnan och stjärnan i den indiska familjen).

Tror ni att Marguerite och Hassan kanske utvecklar lite romantiska känslor för varandra? Tror ni att talesättet ”kärlek börjar ofta med bråk” stämmer in på Papa och Madame Mallory? Ja, kanske det. Men att Madame Mallory till slut mjuknar inför Papa är inte svårt att förstå. Vilken kvinna kan motstå den potatisnäsan!?

The Hundred-Foot Journey är en romantisk komedi, ett familjedrama och i grunden ett lyckopiller. Den ger inte riktigt lika mycket lycka som den andra matfilmen jag såg under filmdagarna. Den har heller inte lika mycket innehåll under den härliga ytan som den filmen hade. Men efter att du sett The Hundred-Foot Journey så kan jag garantera att du i alla fall kommer att vara rejält hungrig. Den där indiska kycklingen med sås som såg härligt mustig ut skulle jag inte tacka nej till!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallVilken den andra matfilmen var? Det får du veta 30 oktober. Då kommer nämligen min recension av den.

The Hundred-Foot Journey har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar. Av de filmspanare som var på plats i Malmö så tror jag bara att det var Henke och jag som såg den. Här hittar ni Henkes recension:

Fripps filmrevyer

Code 46


Titel: Code 46
Regi: Michael Winterbottom
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

I en dystopisk framtid är världen strikt uppdelad mellan de utstötta och de icke-utstötta. De icke-utstötta bor i städer, eller snarare städer som förvandlats till gigantiska gated communities, medan de utstötta bor utanför städerna i ökenlandskap. Paragraf (code) 46 är en paragraf som ska hindra att klonade människor med lika eller liknande genuppsättning inte ska få barn ihop. Världen består nämligen av provrörsbarn som klonats fram. Allas resor och var folk befinner sig registreras hela tiden. Samhället är med andra ord ett extremt övervakningssamhälle. Tim Robbins spelar en utredare som träffar Samantha Mortons mer rebelliska karaktär och blir kär.

Michael Winterbottom är väl ingen favorit. Nu har jag i och för sig bara sett 24 Hour Party People, In This World och Tristram Shandy men ingen av dem har fått toppbetyg. Här bjuds vi på en ganska snygg film med bitvis bra stämning. Miljöerna är riktigt snygga. Winterbottom försöker då och då få igång nån sorts konstfilmsstämning med ambient indie-musik och flumbilder av ganska dåliga sexscener. Filmen pendlar mellan ganska höga toppar och djupa dalar. Jag tycker inte riktigt den vet om den vill vara en sf-rulle eller ett romantiskt drama. Egentligen är det en kärlekshistoria men man har lagt till sf-element.

Tim Robbins är en märkligt passiv skådis, han agerar inte utan reagerar på vad andra gör. Eller ja, han verkar mest flyta runt, i alla fall i den här filmen. Och ja, i andra också, är det inte så, typ som hans märkliga karaktär i Spielbergs War of the Worlds. Samantha Morton har ett konstigt men snällt utseende och i mina ögon är hon en bättre skådis än Tim Robbins (vad det nu har med saken och min bedömning av just den här filmen att göra).

3-/5

PS. Jo, just det, en rolig detalj är det språk som förekommer i filmen. Det är en blandning av alla möjliga språk. Världens språk har liksom flutit ihop med varandra. Engelska är i och för sig grunden men man använder mandarin, spanska, italienska, franska, mm för olika uttryck.

Charlie Wilson’s War (2007)

Det var kul att se Tom Hanks i en roll där han inte är bror duktig och helylle. Visst, Charlie Wilson i filmen är ju kanske inte en bad guy men han har sina brister. När Wilson, kongressman från Texas — på en tv från en bubbelpool med strippor i Las Vegas — får se ryssarna gå in i Afghanistan ser han det som sin egen uppgift att hjälpa de afghanska gerillasoldaterna slåss mot kommunisterna.

Jag fick lite vibbar från Vita Huset pga den politiska kulsprutedialogen som förekommer. Därför blev jag inte förvånad när jag i eftertexterna såg att Aaron Sorkin låg bakom filmens manus. Jag tyckte Charlie Wilson’s War var en lite udda film. Jag uppskattade fotot, färgerna, miljöerna, allt kändes väldigt amerikanskt och konstlat. Rent tekniskt är allt perfekt och rent.

Förutom Hanks gillade jag även Julia Roberts, jag tycker hon gör sin roll på ett gammaldags screwballkomedi-sätt. Men den som dominerar fullständigt när han väl träder in i handlingen är givetvis Philip Seymour Hoffman som CIA-agenten Gust Avrakotos. Det känns som om rollen är gjord för Hoffman eller så är det så enkelt att Hoffman alltid gör roller till sina. Det förekommer en hel del rolig dialog mellan Hanks och Hoffman. Det kändes som om skådisarna har haft kul när de spelade in filmen.

Charlie Wilson: You mean to tell me that the U.S. strategy in Afghanistan is to have the Afghans keep walking into machine gun fire ‘til the Russians run out of bullets?
Gust Avrakotos: That’s Harold Holt’s strategy, it’s not U.S. strategy.
Charlie Wilson: What is U.S. strategy?
Gust Avrakotos: Well, strictly speaking, we don’t have one. But we’re working hard on that.
Charlie Wilson: Who’s ‘we’?
Gust Avrakotos: Me and three other guys.

Som sagt, en lite märklig film. Det blir aldrig riktigt på riktigt men det blir aldrig riktigt satir av det hela heller. Jag vet inte om det beror på att det faktiskt bygger på verkliga händelser som man ju blir sugen på att ta reda på mer om.

Jag gillar hela inledningen, speciellt när man klipper från en Mujaheddin med raketgevär till Barry White, Las Vegas och bubbelpool, en snygg övergång. Jag fick direkt lite PTA-vibbar där.

En sak som inte funkar med hur Wilson är och hela övriga filmens känsla är scenerna från flyktingläger i Pakistan där Wilson träffar barn med amputerade armar eller barn. Det blir en brytning som helt enkelt inte funkar eftersom resten av filmen bitvis känns som satir.

Filmen kritiserar ganska uppenbart USA:s beteende i världens olika konflikter. Om USA tycker nåt hotar USA så rycker man ut för att sen lämna ett land i kaos. I det landet börjar nåt annat gro som sen så småningom leder till att några kapar några plan som de flyger in i WTC. Mja, överdrivet förstås. Nu i Irak och Afghanistan (igen) försöker man väl att inte göra om samma misstag. Fucking up the end game som Wilson själv uttryckte det.

3/5

%d bloggare gillar detta: