The Death of Stalin (2017)

Jag höll på att missa den här filmen under Stockholm Filmdagar och då hade jag definitivt grämt mig. När jag kollade igenom listan på filmer som skulle vara med så fanns den inte där. Troligen kom den in sent på programmet. Efter att ha tittat igenom filmlistan och valt ut vilka jag verkligen ville se så tittade jag på visningsschemat och spikade mitt program. Ett program utan The Death of Stalin.

Nån dag innan filmdagarna drog igång så råkade jag se titeln The Death of Stalin i schemat. Hmm, var inte det nån typ av komedi som jag hade hört nåt om på nån podd nån gång? Jag kollade upp vad det var för film och upptäckte till min skräckblandade förtjusning att den var regisserad av Armando Iannucci. Armando Iannucci!

Armando Iannucci hade ju gjort In the Loop, en av mina absoluta favoritkomedier och kanske den enda komedi som fått högsta betyg. Jag gillade den t.o.m. så mycket att den hamnade på plats ett på min lista över 2009 års bästa filmer. Det var inget svårt val att ändra i schemat och göra plats för Stalins död.

Filmen är en BOATS om vad som hände i Sovjetunionen dagarna efter Josef Stalins död 1953. Vem i politbyrån skulle ta makten? Det stod främst mellan Nikita Chrusjtjov (Steve Buscemi) och Berija (Simon Russell Beale), chefen för säkerhetstjänsten.

Det som jag verkligen älskade med In the Loop var dialogen och det oerhört kreativa svärandet som centralfiguren Malcolm Tucker (Peter Capaldi) stod för. Här är dialogen inte lika nyanserad och jag njuter inte på samma sätt. Men det vore ju väldigt konstigt och kanske fel om så vore fallet. Iannucci i sitt esse är väl nutida politiska dramakomedier på engelska med satirinslag.

I The Death of Stalin pratar man visserligen engelska men filmen är baserad på verkliga händelser, är en historisk film och utspelar sig i Sovjetunionen. Jag tycker inte Iannucci kommer helt till sin rätt och jag känner en sorts distans till det jag ser.

Jag kanske kom in fel till den här filmen men den funkade inte för mig. Jag tyckte den bitvis var för farsartad och tramsig. Jag störde mig på Steve Buscemi och tyckte inte han fick till sin Chrusjtjov. Det kändes mer som jag såg just Buscemi en Coen-film och det skar sig för min del. Jag satt och störde mig på Buscemis fetgördel som han hade på sig för att få till Chrusjtjovs mage. Ibland var den där och ibland tyckte jag inte den var där. Om man sitter och stör sig på såna saker så är det ett bevis på att filmen inte funkar fullt ut.

I inledningen av filmen så presenterades huvudspelarna på ett Tarantino/Guy Ritchie-vis i slow motion och sen en stilla bild med en text som berättade vem det var. Jag gillade inte detta meta-grepp heller. Jag tyckte bara det kändes tramsigt och malplacerat.

Vad som faktiskt funkade var en del sköna satirinslag där rollfigurernas korrupta opportunism, hyckleri i kubik, desperata försök att hela tiden hålla ryggen fri och totala avsaknad av respekt för människoliv sattes i fokus.

Politbyråns medlemmar hade ett avslappnat och okomplicerat förhållande till våld, precis som filmen. Det funkade för mig och jag kunde tycka att det var roligt när en rad med män skulle avrättas och man samtidigt väntade motorder vilken sekund som helst. Vilka skulle klara sig? De tre sista? De två sista?

När samma typ av humor användes men gällde våld och övergrepp mot kvinnor så tyckte jag inte det funkade alls utan då blev blev bara äckligt. Jag tyckte det lämnades obehandlat. Det skulle väl ytterligare göra klart att dessa män var ena riktiga svin. Ja, det gjorde det kanske men jag hade velat se nån typ av konsekvens också. Våld, slumpmässigt våld mot män, hade jag tydligen ingenting emot. Hmm, ja, det är märkligt hur hjärnan funkar ibland.

Jag önskar verkligen att Iannucci hade levererat en toppfilm den här gången också men tyvärr blev jag väldigt besviken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Death of Stalin har premiär nu på fredag 9/2 och jag vet att många andra hyllar den. Så om du är sugen på lite historisk och politisk satir så kan det nog vara nåt för dig. Vänta dig dock ingen ny In the Loop. Själv funderar jag på om jag ska ta mig an Iannuccis tv-serie Veep med Julia Louis-Dreyfus för att återupprätta Iannuccis rykte hos mig.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Rörliga bilder och tryckta ord.

The Water Diviner (2014)

filmspanarna_kvadratFredrik från Fredrik on Film valde maj månads filmspanarfilm och han valde givetvis den nya Mad Max… Russell Crowe-filmen The Water Diviner. Jag hade inte hört ett dugg om The Water Diviner. The Water Diviner? Vad var det för titel? Diviner? Vad betydde det? Det skulle tydligen handla om Russell Crowes rollfigur Joshua som letar efter sina söner som dött i första världskriget i Turkiet.

Filmen inleds i Australien där Joshua letar efter vatten ute i outbacken. Hans fru letar efter kraft att överleva och anklagar sin man (och sig själv?) för att deras söner tog värvning och åkte till Europa för att kriga mot turkar. Till slut känner sig Joshua tvingad att åka till Turkiet och Gallipoli (eller Çanakkale på turkiska) för att ta hitta sina söners kroppar så att ska få en ordentlig begravning.

Det här låter ju väldigt dramatiskt, episkt och sorgligt. Hmmm, ja, det är bitvis det (och kanske lite tråkigt också). Crowe, som här gör sin regidebut, lyckas dock inte få till en film som funkar som helhet. Mitt i allvaret har han slängt in en krystad kärlekshistoria mellan Joshua och hotellägarinnan Ayshe (Olga Kurylenko) i Istanbul. Dessutom försöker han även avhandla kvinnors situation i det patriarkala och muslimska Turkiet.

The Water Diviner

Förutom ovanstående förekommer det även inslag av en sorts magisk realism där Joshua verkar uppvisa övernaturliga förmågor. Han kan hitta vatten. En water diviner är förresten just en slagruteman. På ungefär samma sätt som när han letar efter vatten vet han, bara vet, var sönerna finns. Vad var poängen med detta inslag? Jag säger inte att det var ett dåligt inslag men på ett sätt så bidrog det till filmens spretighet.

I mina ögon är det bästa med filmen Joshuas relation till de turkiska militärer, en major (Yilmaz Erdogan) och en sjungande sergeant (Cem Yilmaz), som han får hjälp av i sitt desperata försöka att hitta sina söner. Det som gör relationen intressant är att de var varandras motståndare under första världskriget. Nu hjälps de åt, först i sökandet efter sönerna och sedan i strider mot invaderande greker (klyschigt ondskefulla greker måste påpekas). Det känns tydligt att Crowe vill lyfta fram turkarna som nobla (eller komiska, se sergeanten!) krigare, ungefär som Ridley Scott gjorde i Kingdom of Heaven och Jan Guillou i Arn-böckerna/filmerna (och då gällde det förstås Saladin & Co).

The Water Diviner, filmen om slagrutemannen Joshua, är en helt ok rulle men den hade mått bra av ytterligare en manusbearbetningsrunda för att få fokus på vad det egentligen var man ville berätta.

    

Efter filmen konstaterade vi filmspanare att det inte görs så många filmer om första världskriget, även om de förstås finns (Un long dimanche de fiançailles för att nämna en). Vi lade fram olika orsaker till detta. Första världskriget var mer invecklat och det är svårare att utse en tydlig skurk. Det tog egentligen inte slut utan ledde fram till andra världskriget 20 år senare. Kriget i sig var till stor del ett statiskt skyttegravskrig som kanske inte blir det mest spännande på vita duken.

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om The Water Diviner. Hittade de den där källan eller klev de på en trampmina?

Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Oblivion (2013)

OblivionOblivion är inte en smart film. Det är inte en jättebra film. Vi har sett historien förut. När ”avslöjandet” kommer har det annonseras ganska tydligt, och det gäller alla avslöjanden, både små och stora. Om man har sett trailern så visste man liksom. Miljöerna älskar jag, både de sterila hemma hos Andrea Riseborough och Tom Cruise och så då de postapokalyptiska som vi får uppleva när Tom är ute med sitt skepp för att jobba som ”vaktmästare”. De fina miljöerna väger upp det faktum att filmen inte överraskar, utan bitvis är tråkig och fylld med klichéer. En scen som stack ut lite var när en robotdrönare uppförde sig som en orolig häst i ett bås. Olga Kurylenko? Jo, hon passar i rollen i och med sitt aningen stela sätt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Quantum of Solace

Titel: Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Efter att uppskattat Casino Royale gick jag nu plötsligt in med höga förväntningar på en Bond-film. Ouch, det är ju det där med förväntningar…

Jag gillade första filmen, Casino Royale, i omstarten av James Bond-filmerna. Den kändes rå. Det var inte lika mycket trams, det var mer på riktigt, men även häftig action och spännande samt en bra Daniel Craig. Det var ju inte den James Bond vi känner utan nåt helt annat. Bond var en människa och inte en stereotyp happy-go-lucky seriefigur. I den nya filmen som tar vid direkt efter den förra tar Bond upp jakten på den hemliga skurkorganisationen Quantum. Samtidigt som Bond vill hämnas på sin älskade Vespers död är han samtidigt kluven då ju Vesper svek honom i slutet av Casino Royale. Jakten tar Bond till bl a Haiti och Bolivia.

Det är märkligt hur till synes små saker kan göra en film sämre än en annan. I Quantum of Solace är det mesta sig likt om man jämför med Casino Royale men ändå funkar QoS inte alls. Craig är bra som Bond och allt är snyggt och maffigt. Känslan saknas dock helt. Filmen är som en enda stålgrå reklampelare. Den känns innehållslös och tom. Sen tyckte jag att actionscenerna var skakigt jobbiga. Varför detta ständiga skak?! Och när det inte är skak så är det en ständigt svepande reklamfilmskamera HELA tiden. Nä, det kan inte bli godkänt. Känslan i förra filmen försvann när Vesper försvann. Nu är Bond bara en torr och tråkig agent som inte har några känslor. Då återstår inget, varken en rolig Roger Moore eller Casino Royale-Bond med känslor.

2/5

Le serpent


Titel: Le serpent (The Snake)
Regi: Eric Barbier
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Le serpent — även kallad The Snake på ”svenska” — börjar ganska lovande med en rutten privatdeckare vid namn Plender (Clovis Cornillac) som istället för att hjälpa folk utpressar personer genom att locka dem i fällan med hjälp av snygga tjejer. Just i det här fallet en tjej spelad av modellsnygga Olga Kurylenko (från Centurion). Fast kanske har den här Plender en större plan än att bara tjäna pengar. Plötsligt finner sig nämligen den framgångsrike fotografen Vincent (Yvan Attal) i en mardrömslik situation och då dyker Plender upp som räddaren i nöden.

Som jag sa så börjar filmen ganska intressant. Man förstår inte riktigt vad som händer. Vad det hela går ut på är något av ett mysterium. Det är klurigt helt enkelt. Det som händer när mysteriet avslöjas är också att filmens brister avslöjas. Det kryllar nämligen av klichéer. Vi har ett pianoklinkande soundtrack som ska skvallra om att nåt mystiskt pågår. Vi har plötsligt uppdykande personer ackompanjerade av ett sånt där skräckhoppljud.

Ju längre filmen håller på desto mer tappar jag intresset och sitter mest och skakar på huvudet och väntar på slutuppgörelsen. Det händer för mycket som är helt ologiskt. Personer beter sig inte vettigt, punkt.

T ex så ställde jag mig frågan om hur vanligt det är att man förvarar körkort och registreringsbevis i bakluckan. Brukar man inte ha nånstans så man kommer åt det. Typ i handskfacket kanske. Eller?

Huvudrollen görs av Yvan Attal, en skådis som jag faktiskt inte sett tidigare trots att han varit med i en del storproduktioner som Tolken och München (två filmer som jag inte har sett). Attal sköter sig, så mycket kan jag väl säga. Han påminner en del om Daniel Auteuil till utseendet. Problemet är inte skådisarna utan manuset och hur historien berättas.

Det är en klassisk historia som vi sett en hel del gånger tidigare. En oskyldig person kastas in i en mardrömsliknande situation som kanske eller kanske inte har att göra med nåt som hände långt tillbaka i tiden. Hmm, det är kanske därför som jag kommer att tänka på Auteuil och Hanekes Dolt hot. De båda filmerna påminner om varandra. Skillnaden är att Dolt hot är artsy fartsy-versionen av historien medan Le serpent är Hollywoodversionen. Typ.

2+/5

Även Movies – Noir och filmitch har sett Ormen.

Och så är jag tvungen att lägga till Yvan Attal och Daniel Auteuil till Lika som bär-kategorin även om de två kanske inte är så rackarns lika. Men de pratar franska bägge två i alla fall. Och så tycker jag det är kul att hitta såna här fall. 😉

Centurion


Titel: Centurion
Regi: Neil Marshall
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Regissören Neil Marshall tror jag ska stanna inom skräck- eller science fiction-genren. Jag gillar nämligen både The Descent och Doomsday. Förra året kom dock filmen Centurion där Marshall gjort ett historiskt kostymactiondrama, och då blev det inte riktigt lika bra. Det hela tilldrar sig ca 100 år efter Jesu död i den norra delen av den romerska provinsen Britannien. Varför romarna skulle hit och härja är inte helt lätt att förstå. Det är kallt regnigt och kryllar av galna ättlingar till Braveheart. Romarna stöter på hårt motstånd från blåmålade krigare kallade pikter. (Ordet pikter kommer från latinets picti (de bemålade) och jag antar att engelskan picture har samma ursprung.)

Filmens ”hjältar” eller åtminstone huvudpersoner är inte de gerillakrigande pikterna som kanske skulle kunna tro. Istället är fokus på romarna. Den beryktade nionde legionen ledd av general Virilus (Dominic West från The Wire, yay!) marscherar norrut. De ska en gång för alla förgöra pikterna och dess ledare Gorlacon (Ulrich Thomsen). Samtidigt har centurion Quintus (Michael Fassbinder) lyckats fly efter att blivit tillfångatagen av pikterna och ansluter sig till den nionde legionen. Till sin hjälp att spåra pikterna har man en pikt som vänt sig mot sina egna spelad av… wait for it… Olga Kurylenko.

Nja, haha, jag trodde jag var på humör för en historisk krigsactionfilm och en BRA historisk krigsactionfilm var jag nog på humör för. Felet med Centurion är att den inte är speciellt bra. Det har bara gått några dagar efter att jag såg den och jag minns inte speciellt mycket. Vad minns jag? Ja, att det förekommer en del resursslöseri i form av bra skådisar som går på halvfart i en film som aldrig lyfter. Jag minns att det förekom mängder av datoranimerat blod, och jag insåg att jag är sagolikt less på sådant blod. Det poppar liksom upp i bilden som en röd fontän eller ett exploderande körsbär.

Jag blev påmind om att Olga Kurylenko nog inte är en så bra skådis, om man ens kan kalla henne skådis. Det har man försökt lösa i filmen genom låta henne vara stum och hårt sminkat och utstyrd som en sorts kvinnlig Conan Barbaren. Det förekommer givetvis en mängd krigsscener där pikter och romare drabbar samman. Det sparas inte på flygande kroppsdelar, vilket var ganska väntat eftersom det var skräckregissören Marshall vid rodret. Nja, det här var ingen höjdare. Centurion blir nästan långtråkig efter ett tag så det är inget jag rekommenderar. Synd med en så bra uppsättning med skådisar (Olga undantagen).

2/5

%d bloggare gillar detta: