The Meg (2018)

Under slutet av 2018 satte jag ihop en lista på science fiction-filmer som kom ut under 2018 som jag fortfarande inte hade sett och som kanske eller kanske inte var värda att se.

När jag googlade runt på the interwebs så dök The Meg upp på några listor och kallades för en science fiction-film. Jaha, jag trodde det var en haj-film? En haj-film som jag inte hade hört speciellt mycket gott om heller för den delen. Men jag gillar ju science fiction och den tillhörde ju den genren enligt IMDb. Så jag tog en rövare och kollade på den.

The Meg visade sig faktiskt vara en film som innehöll en del vetenskaplig fiktion. I filmens manus har man fantiserat ihop att Marianergraven är täckt av ett lager med vätesulfid (usch!) och att man därför inte insett att djuphavsgraven är djupare än man hela tiden trott. Ett forskningsteam ger sig ner för att undersöka vad som finns under svavelvätet. Vad hittar man, och än viktigare, vad är det man släpper lös? Muahahaha.

Alla scener som utspelar sig under havsytan var totalt värdelösa. Allt är mörkt, grumligt och förvirrat. Det känns som att man försökt dölja en begränsad cgi-budget genom att göra skeendet… mörkt, grumligt och förvirrat. Det är ju lite synd och märkligt då filmen handlar om en förhistorisk jättehaj.

Det förekommer en liten unge i filmen, en barnskådis som spelar dottern till en av forskarna. Detta brukar ju vara ett givet störningsmoment men inledningsvis funkade hon förvånansvärt bra. Eller kanske snarare, störde förvånansvärt lite. En bit in i filmen utbrister dock Jason Stathams tuffe dykare ”This is possibly the worst moment of my life!” efter att ungen i en oerhört krystad scen försöker hooka upp sin mamma med The Stath. Ja, och det var även filmens värsta ögonblick.

Filmen är väldigt förutsägbar och använder en mängd filmiska ”knep” som vi sett tusen gånger tidigare. Ett exempel är när en ”smart” rollfigur hela tiden inser faran före alla andra pellejönsar och skriker ut ”Kill the lights!”, ”No vibrations!”. Det blir mest komiskt.

The Meg är en märklig blandning av amerikansk blockbuster och kinesisk melodram. Av nån anledning så funkade just detta för mig.

Jag kom att tänka på en kinesisk tv-serie (från 90-talet (?), som SVT visade) som utspelade sig bland anställda på ett stålverk och som utspelade sig under den kulturella revolutionen. Det var en klassisk melodram med stora känslor. Vi bjuds på lite av samma vara även här, speciellt när det gäller relationen mellan den kvinnliga forskaren och hennes pappa.

The Meg är inte en bra film men den märkvärdiga mixen av stilar gör att den inte är helt förglömlig och i slutändan tyckte jag den var sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

A Walk Among the Tombstones (2014)

A Walk Among the Tombstones

…I will look for you, I will find you, and I will kill you.

Den här Liam Neeson-rullen blev känd som Taken 3 när jag såg den under Malmö Filmdagar. Anledningen var att man inte fick skriva eller prata om filmen direkt efter visningen eftersom den var belagd med ett embargo. Nu gjorde det egentligen ingenting eftersom det inte är en film som leder till speciellt mycket att prata om.

Obs! Det kan förekomma en del spoilers i texten!

Liam spelar sliten f.d. polis som nu spanar privat. Han blir anlitad av en knarkkung i stan vars fru blivit bortförd och kidnapparna har krävt en lösensumma. Liams efterforskningar visar att kidnapparna har slagit till förut och aldrig med lycklig utgång. I själva verket handlar det om sadistiska och mördande kvinnohatare.

Liam har alltså tidigare varit polis men slutade i kåren efter en tragisk händelse några år tidgare. På den tiden Liam missbrukade Liam alkohol och hans frukost bestod av två whisky, en kaffe och ett rått ägg. Nu har han slutat dricka men går fortfarande på sina AA-möten.

Mja, det här kändes som en sämre version av Taken (en bra film) eller en mycket sämre version av Prisoners (en mycket bra film). A Walk Among the Tombstones blev aldrig spännande. I filmen förekommer även en svart unge snubbe som blir en sorts sidekick till Liam. Jag tyckte inte han funkade. Han kändes inslängd för att Liam ska ha någon att vara snäll mot. Snubben pratar roligt med mycket slang och Liam förstår inte vad han säger. Det ska ge skratt. Hmm, det gjorde det inte.

Jag tycker inte filmen leder till något speciellt. Jag blir aldrig indragen i Liams problem eftersom han egentligen inte har några problem. Det är inte hans familj det handlar om och han börjar inte heller dricka igen. En av filmens avslutande scener kan ha varit det sämsta vi såg under Filmdagarna. Under en actionfylld sekvens på en kyrkogård så fryser man bilden på Liam tolv gånger och en speakerröst citerar AA:s tolv steg. Weird.

Om man jämför med Taken så är Liam där betydligt mer badass. Man försöker fånga samma badassness här genom att köra en scen där Liam pratar i telefon med mördarna. Inte lika bra. Dessutom var de där mördarna märkliga. Först döljs deras ansikten. De ska vara mystiska, men sen så får man plötsligt se dem sitta vid frukostbordet i kalsonger och äta fil och flingor. Weird.

Nja, det var en ganska unken film, en sorts äcklig kall känsla. Fast den kan funka om ni vill slötitta på en halvok thriller med Liam någon söndageftermiddag hemma när den släppts på dvd.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallNotis: Den riktiga Taken 3 har premiär redan 9 januari 2015.

A Walk Among the Tombstones har biopremiär ikväll fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan lägger jag till länkar till fler filmspanarrecensioner när de dyker upp.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

%d bloggare gillar detta: