Suspicion (1941)

Jag tar och slänger upp en kort gammal preblogg-text om en Hitchcock-film i dag. Det är nog inte en av Hitchcocks mest kända och när jag läser mitt omdöme känns det märkligt att jag ändå ger filmen tvåa. Men det här var på den tiden då en tvåa i betyg automatiskt betydde en dålig film och en trea var godkänt. Nu har skalan flyttat sig en aning och en normal tvåa kan nästan vara en helt ok film. Min text om Suspicion (som har den härliga svenska titeln Illdåd planeras) skrevs i maj 2007.

Playboyen Johnnie (Cary Grant) uppvaktar societetsflickan Lina (Joan Fontaine) och gifter sig med henne. Men vilka motiv har han egentligen till giftermålet?

Eh, det här var ju inte bra. Grant har jag egentligen aldrig gillat. Han känns bara snackig, fånig, och gammaldags på fel sätt, och han känns inte heller trovärdig i den här rollen. Enda gången (ok, kanske lite överdrivet) jag gillat Grant är nog i Det ligger i blodet (His Girl Friday).

I Illdåd planeras bryr jag mig inte alls över vad som händer med rollfigurerna, även om Fontaine gör en ok roll som Lina. Men eftersom Grant är en pajas så faller det hela, i mina ögon. Sen tycker jag inte Hitchcock lyckas speciellt bra med att skapa nån spänning. Jag såg överhuvudtaget inte mycket av Hitchcock i filmen. Det kändes mer som en korsning mellan Hem till gården, Lilla huset på prärien och Morden i Midsomer, eller nåt. Speciellt spännande var det i alla fall inte. Att sen slutet är en katastrof det cementerar betyget som annars kanske hade orkat sig över godkänt-gränsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En detalj som dock kändes Hitchcock-aktig var användningen av gallerliknande skuggor i huset där Lina och Johnnie bodde, som i bilden nedan.

Limelight

decadesLimelightTitel: Limelight
Regi: Charles Chaplin
År: 1952
IMDb
| Filmtipset

I Henkes och Christians decennie-tema i december såg vi Chaplins The Great Dictator. Nu i februari gör Chaplin comeback med sin svanesång (?) Limelight. Här spelar Chaplin den åldrade komikern/clownen/underhållaren Calvero som tagit till spriten för att kunna (våga?) vara rolig. Han får inga engagemang. Pengar tjänar han nu som gatuartist. En dag räddar han livet på en ung kvinna som bor i samma hyreshus som han själv. Kvinnan, Thereza, har försökt ta livet av sig genom att gasa ihjäl sig med hjälp av sin ugn. För att slippa blanda in polisen får Thereza vila upp sig hos Calvero. Det visar sig att Thereza är en balettdansös som förlorat tron på sig själv och inte vill dansa längre. Mellan de båda växer ett varmt förhållande fram då Calvero hjälper Thereza att hitta livsglädjen och tron på sig själv.

Chaplin är inte The Tramp här men det förekommer en del referenser till denna figur. Bland annat säger Calvero vid ett tillfälle ”There’s something about working the streets I like. It’s the tramp in me I suppose”. Jag kan inte tolka filmen på nåt annat sätt än som en uppgörelse med sig själv och sin egen karriär. Calvero pratar om hur ensamt det kan vara att vara rolig, att stå uppe på scenen för underhålla. Om publiken är med på noterna är det underbart. Om det är tvärtom är det en plåga.

I början av filmen funderade jag på hur länge det funkar att köra samma typ av fysiska humor, både för publiken och Chaplin själv. Kanske ville Chaplin hitta på nåt annat, inte köra på i samma gamla hjulspår. Nu vet jag inte om humorn i filmen är så speciellt annorlunda jämfört med tidigare filmer. Med jämna mellanrum får vi se Calvero uppträda, första gången när Calvero drömmer om fornstora dagar då publiken skrattade åt hans loppcirkus. Själv fann jag lopporna trötta, fåniga och inte roliga alls. Egentligen var inga scener där Calvero skulle vara rolig roliga, och då är det nåt fel. Enda lilla biten briljans är när Calvero i slutet av filmen uppträder tillsammans med Buster Keaton. Scenen som helhet är inte speciellt rolig och mest för lång, främst när Keaton inte lyckas placera sina noter på notstället. Det som jag gillade var när Calvero fick det att se ut som att hans högra ben liksom blev för kort och åkte uppåt. Enkel fysisk illusionshumor som påminde mig lite om Rowan Atkinsons Mr Bean.

Det fanns en ordvits jag gillade. Vid ett tillfälle håller Calvero Thereza om midjan och säger: ”What a waste of energy!”. Min typ av humor. 🙂

Ett annat ordrelaterat guldkorn jag snappade upp var ordet claque, som innebär en grupp människor som är inhyrda för att applådera på beställning under en föreställning. Det kommer förstås från franskan och verbet claquer som betyder ”att klappa händerna”. Inte för att jag alltid undrat var det svenska ordet klack kommer ifrån men nu vet jag.

Jo, just det, sen var det ganska kul när Calvero charmerar sin gamla hyresvärdinna för att få uppskov på hyran.

Bästa uppträdandet i filmen var kanske harlekin-dansaren i den föreställning som både Thereza och Calvero är med i. Imponerande fysik på den mannen.

Filmen utspelas i London 1914, precis innan första världskriget bryter ut. Visste ni att på den tiden så åkte man in fängelse om man försökte begå självmord? Straffbart helt enkelt, och det var ju anledningen till att man inte ville blanda in polisen i filmens inledning. När Thereza (som spelas av Claire Bloom) vaknar upp inne hos Calvero ser hon oförskämt fräsch ut. Jag tror inte man ser så fräsch ut efter att nästan ha gasat ihjäl sig. Bloom är inte speciellt bra i övrigt heller. Hon spelar över. När hon ska vara hysterisk är hon hysteriskt hysterisk. Sen kunde jag inte riktigt köpa det romantiska förhållandet som så småningom växer fram mellan Thereza och Calvero. Jag tyckte inte riktigt kemin fanns där, och till det kan ju kanske åldersskillnanden ha bidragit. Men nu är jag fördomsfull.

Jaha, jag gillade ju inte riktigt humorinslagen i filmen. Hur var det då med dramat? Mja, som sagt, jag tyckte inte kemin riktigt fanns där mellan Chaplin och Thereza. Jag kände lite som när jag tittar på en Lasse Åberg-film och hur märkligt det känns när Stig-Helmer får ihop det med nån ung svensk skådespelerska. När Calvero pratar med Thereza kläcker han ur sig den ena livsvisdomen efter den andra. Jag tyckte vi tittare skrivs lite på näsan. Övertydligt.

Var det inte väldigt b kulisser också? Vid nåt tillfälle är de ute och går längs Themsen och det såg verkligen ut som att de gick framför en bioduk med en suddig bild på floden.

För övrigt trodde jag att man inte önskade varandra lycka till på teatern men här flödar det av good lucks innan man ska in på scenen. Jag trodde det var en spark i baken och break a leg som gällde?

Betyget till Limelight blir… helt ok.

(Den här texten är lite av ett experiment. Jag skrev den i nåt sorts racertempo i ett försök att korta ner tiden det tar att skriva recensioner. Det är förklaringen till det ostrukturerade kaoset som försöker likna en text.)

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Christian och Henke? Burop eller applåder från claquen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

The Scarlet Pimpernel

The Scarlet PimperneldecadesTitel: The Scarlet Pimpernel
Regi: Harold Young
År: 1934
IMDb
| Filmtipset

Röda nejlikan visst jag inte mycket om. Jag visste knappt att filmen byggde på en litterär förlaga men jag hade det på känn och förtexterna bekräftade det. En viss Emmuska ”Baronessan” Orczy har skrivit en radda romaner om den gäckande Röda nejlikan som hjälper franska aristokrater att inte tappa huvudet under den franska revolutionen. Röda nejlikan är det kodnamn som den engelske klädsnobben Sir Percy Blakney använder när han inte är klädsnobb utan är i Frankrike för att rädda fellow franska aristokrater undan Robespierres skräckvälde.

Jag tänkte förresten omgående på den svenska ”Röda nejlikan” Axel von Fersen som ju försökte rädda den franska kungafamiljen och var nära, men bara nära, att lyckas. Kanske inspirerades Orczy av denna storyn?

Ibland är det kul att se gamla filmerna bara för att de är så udda. Det känns som om de är gjorda i en helt en annan tid (d’oh!). Det som sticker ut i den här filmen är Leslie Howards helt galna insats som Röda nejlikan. Bruce Wayne och Don Diego de la Vega är chanslösa när det gäller vara den som man minst anar skulle vara orädd hjälte. När Percy är hemma i England är han omsusad av kvinnor pga av sin poesitunga och sitt sinne för hur en kravatt ska knytas. Percy är en fruktad klädkritiker (bl a prinsen av Wales får känna på det då han har osmakliga manschetter) som tagen från Project Runway. Helt hilarious. Själv har han en frisyr som jag aldrig tror jag har sett. En sorts polisonger i pannan. Men det kanske var mode på 90-talet, 1790-talet alltså.

Så. Det var väl det positiva med filmen. För förutom Howards totala scenäteri så tyckte jag inte det fanns så mycket annat att bli upphetsad över. Well, vi har väl en hyfsad men ändå mesig skurk i form av ambassadör Chauvelin (Raymond Massey) och så har vi en kort toköverspelad insats av Ernest Milton som Robespierre. Just Robespierre kanske kläcker ur sig den roligaste repliken, eller i alla fall den jag minns bäst: ”I sent them to the guillotine for the future happiness of the human race, but I do not allow torture!”

Problemet med filmen är att det känns som filmad teater. Det finns inget filmiskt i det jag ser. Inget av det jag ser hade inte kunnat göras på en teaterscen. Jag saknar helt en känsla av att det är den franska revolutionen, att vi befinner oss i Frankrike eller i England. Jag vill ha mer ryttarjakter, mer segelfartyg som kommer ut ur dimman, mer svärdfäktning. Ja, faktum är att det inte förekommer svärdfäktning överhuvudtaget. Vafalls? Jag behöver mer som ger mig en större känsla. Jag undrar om det är kopplat till att det är en brittisk film. Tidiga filmer från just England brukar vara ganska trista. De saknar nåt, helt enkelt. Kanske nåt så enkelt som filmmusik just i det här fallet? Förmodligen har jag sett filmen med helt fel förutsättningar. Det är en vitsig, dialogtung, möjligen lite äventyrlig, komedi och inte ett roligt och spännande äventyr som jag trodde. Apropå spänning så finns det faktiskt en spännande scen när en dam ska försöka norpa en papperslapp från en av Sir Percys medhjälpare. Nästan lite Hitchcock-stämning här och en bra scen.

Apropå det jag skrev om att filmen känns som teater, så visade det sig mycket riktigt att Orczy först skrev The Scarlet Pimpernel som en teaterpjäs innan den kom ut som roman.

2+/5

Rödmire

Rödmire

Förresten, Röda nejlikan. Om man ska vara noga så borde filmen heta Rödmiren eftersom engelska ”scarlet pimpernel” är just örten rödmire på svenska.

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Tappade de huvudet fullständigt och gillade filmen eller agerade de bödel som jag? Klicka på länkarna så får ni veta.

Fripps filmrevyer (tack för filmen, det uppskattas!)
Movies – Noir

Hitchcock: Rebecca

Alfred i profilRebeccaTitel: Rebecca
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1940
IMDb
| Filmtipset

Rebecca har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Början av den här rullen var inte bra. Musiken är fånig. Det mesta är fånigt. Det känns som en gammal fars. Joan Fontaine är dock charmig som naiv ung kvinna och räddar filmen under de första 20-25 minuterna. Filmen tar sig när de anländer till Manderlay där den gamla frun Rebecca gör sig påmind. Det var roligt att se en yngre Laurence Olivier eftersom jag precis sett en äldre upplaga av honom i The Boys from Brazil. Filmen känns inte riktigt som en Hitchcock-film. Jag anar att producenten David O. Selznick hade stort inflytande. Men Rebecca är klart bättre än Suspicion (Illdåd planeras) som Selznick också producerade och där filmbolaget la sig i en hel del (främst i slutet som ju var uselt i den rullen). Mot slutet tar sig Rebecca och det blir nästan en fyra. Det kommer en del twists som jag inte riktigt var beredd på, faktiskt. Vissa bra suspensesekvenser förekommer men inget är i närheten av Hitchcocks bästa – även fast jag mer och mer inser att jag inte tycker Hichcock är så satans bra.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Redan från början funderar jag på om det här är mer av en David O. Selznick-film än en Hitchcock-film och det är inget gott tecken. Inledningen avslöjar ändå att det är en Hitchcock-film då vi får en närbild på änklingen Maxim de Winters (Laurence Olivier) fötter. Han står vid en klippa vid kusten i Monte Carlo och till synes är han på väg att hoppa. Han blir dock påkommen av Joan Fontaines unga kvinna som förblir namnlös filmen igenom. De två inleder så småningom en relation, gifter sig och Maxim tar med henne hem till godset Manderlay i Cornwall.

Jag skrev i min första text att inledningen inte är bra men att Fontaine räddar filmen. Hmm, jag vet inte, inledningen är inte bra men det som räddar filmen är snarare Florence Bates som spelar Mrs. Van Hopper, den överklassdam som Fontaine är sällskap åt. Bates har en räcka med sköna repliker och scener, som t ex när hon är förkyld, ligger i hotellsängen, får hostmedicin och bestört utbrister ”Wretched stuff! Give me a chocolate, quick!”. Ja, vi har faktiskt en hel del farsartad humor här (och det bidrar även fånig musik till). Riktigt bra är det förstås inte och Fontaine känns som en tafatt och hjälplös katt. Maxim, som känns som, eller snarare är, en skitstövel (inte lite lik Krister från svenska filmen Vi), lyckas givetvis ändå charma Fontaine med repliker som ”Eat it up like a good girl” när hon (Fontaine alltså) inte är så hungrig vid frukosten. Precis vad en flicka vill höra. Ja, det är faktiskt en ganska absurd handling när Maxim tar över Fontaines liv.

När de båda anländer till Manderlay lyfter filmen mycket riktigt, det håller jag med mig själv om. 😉 Manderlay är ett klassiskt spökslott och här hittar vi dessutom filmens absolut bästa rollfigur: hushållerskan och den som styr på Manderlay: Mrs. Danvers (Judith Anderson). Fontaine trivs inte på Manderlay. Vid middagarna sitter man vid varsin bordsände, typ 10 meter ifrån varandra, och använder de gamla servetterna med den gamla frun Rebeccas emblem. Överallt ser och hör hon spår av Rebecca. Mrs. Danvers gör allt för att förpesta tillvaron. Men jag känner ändå inte att det här är en Hitchcock-film, vilket i och för sig inte nödvändigtvis behöver vara nåt negativt. Nånting saknas ändå.

Det är en märklig historia. Jag förstår aldrig hur Fontaine resonerar. Hon som en hund… ja, jag skrev katt tidigare men hund beskriver det nog bättre, som en blöt liten hundvalp. Och Max behandlar henne så. När de ska gå ut och ta en promenad beordrar han jacka på med orden ”Can’t be too careful with children”. Ja, nåt är inte helt friskt i deras förhållande.

Historien byter riktning mot slutet, blir mer av ett kriminaldrama istället för mysteriethriller, och nu ska man plötsligt tro på att Maxim och Fontaine är kära på riktigt och det funkar inte. Nu blev filmen seg och tråkig. Det är en kvart kvar och jag somnar. Hitchcock-känslan lyser fortfarande med sin frånvaro förutom i några korta sekvenser. Just Hitchcocks speciella touch kan lyfta en film till godkänt men här är det för lite och då håller det inte, trots vissa komiska höjdpunkter.

Betyg när jag såg den 2009:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred

Idag har Filmitch sett samma film som jag och det ska bli intressant att se om han tyckte bättre om den än jag gjorde. Notera dessutom att det här är den enda Hitchcockregisserade film som vunnit en Oscar för bästa film.

%d bloggare gillar detta: