Snow White and the Huntsman

K-StewTitel: Snow White and the Huntsman
Regi: Rupert Sanders
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Alltså jag tycker inte Kristen Stuvning (en maträtt för svenska kyrkan kanske?) är en så dålig skådis egentligen. Det kanske beror på att jag bara har sett henne i Into the Wild där hon spelar en ung tjej som Emile Hirsch möter på sin väg till Alaska. Jag tycker det börjar kännas ganska trött med alla som klagar på att hon bara har ett enda lidande ansiktsuttryck och inte kan stänga munnen. Fast, ok, hon har ju bara ett ansiktsuttryck och hon kan inte stänga munnen. Men, snälla, vi har hört det nu. Jag tycker hon är… helt ok.

I den här remaken av Snövit så spelar hon givetvis Snövit medan en härligt överspelande Charlize Theron gör häxan som undrar vem som skönast i landet är. Eller häxan och häxan, hon är ju drottning men i filmen känns hon mest som en häxa med en massa… häxkonster. Storyn går i alla fall ut på att drottningen vill vara vackrast i landet och så länge hon är det så förblir hon ung och vacker. Men så blir Snövit ”myndig” och är vackrast. Nu måste drottningen skära ut hennes hjärta och äta det för att på så sätt få evigt liv. Ja, vi vet ju att hjärttransplantationer räddar liv men det här var väl att ta i. Till sin hjälp tar drottningen en jägare (the huntsman från filmens titel) spelad av biffiga Chris Hemsworth som inte har en hammare här utan en yxa.

Haha, jag tyckte det här var en helt ok film faktiskt. Vi får se Charlize Theron spela över och bada i mjölk. Det räcker väl så. What’s not to like, liksom. Filmmakarna har gjort om Snövit från en Grimm-saga till en mustig fantasyhistoria. Det förekommer scener med stora slag mellan arméer à la Sagan om ringen-filmerna och så har vi även en mystisk ondskefull skog. Och just, det höll ju jag på att glömma, vi har ju dvärgar också! Den här gången är de bara sju stycken. Inte lika många att hålla reda på alltså om man jämför med The Hobbit. När dvärgarna, ganska långt in i filmen, gjorde sin entré lyfte filmen en del. Jag tyckte de var riktigt roliga. Dessutom var det kul att försöka identifiera vilken skådis som dolde sig bakom de olika dvärgkostymerna.

Precis som i fallet med t ex Armageddon/Deep Impact, Capote/Infamous och Hitchcock/The Girl har det kommit en systerfilm till Snow White and the Huntsman. Mirror, Mirror heter den och där spelar Julia Roberts drottningen vilket känns kongenialt. Vem regisserar Mirror, Mirror? Jo, en viss Tarsem Singh som har gjort den vackra filmen The Cell som jag gillar. För ett tag sen försökte jag titta på hans uppföljare The Fall men jag fann den fullkomligt urtråkigt och hade svårt att hålla mig vaken och fick avbryta efter 25 minuter. Jag har fortfarande inte sett den. Tveksamt om jag kollar in i spegeln. Men Snow White and the Huntsman får godkänt.

3/5

Attack the Block

Attack the BlockTitel: Attack the Block
Regi: Joe Cornish
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag gillar Attack the Block. Det var faktiskt årets överraskning av de filmer jag såg förra året. Varför då frågar ni er? Jo, det var en film jag hade hört ganska mycket om innan såg den och mest handlade det om hyllningar eller åtminstone hejarop. Jag hade också hört att det var en sorts sf/skräck/komedi och det brukar nästan aldrig funka för mig. Antingen är det sf/skräck eller så är det humor. Kombinationer brukar nästan aldrig tilltala mig. Dessutom ser jag nu att regissören Joe Cornish är en debutant, det kan ju aldrig funka.

Handlingen är förlagd till en stadsdel i London där sjuksköterskan Sam (Jodie Whittaker) vandrar hemåt en kväll. Hon blir rånad av några lokala ligister men rånet avbryts när en meteorit (oväntat, nähä?) slår ner. Den där meteoriten kanske inte bara var en meteorit då det plötsligt dyker upp svarthåriga hungriga rymdkakmonster. Sköterskan och de unga ligisterna kommer att få lära sig att respektera varandra och samarbeta för att överleva. Till sin hjälp får de även en haschodlare spelad av Nick Frost och han kund (Luke Treadaway).

Som jag antytt så trodde jag inte det här var min typ av film men det visade sig vara en riktigt trevlig överraskning. Vi får härliga brittiska Londonmiljöer. Fotot är riktigt snyggt och musiken är njutbar den med. Alienmonstrena är riktigt snygga, med helt svart päls och lysande huggtänder. Filmen är rolig precis på rätt sätt, utan att bli töntig. Givetvis är det tokmycket samhällskritik då filmen kommer i lagom tid efter Londonkravallerna.

Det finns en scen som använder samma grepp som i den lysande (ja, i alla fall när jag såg den när den kom) kontorssatiren Office Space, där en bilköande mjukvaruutvecklare rappar med i Scarface’s No Tears. I Attack the Block lyssnas det på Sound of da Police med KRS-One medans det väntas på en hiss. När sen förortsligisterna dyker upp så drar man sig tillbaka: ”Jag tar nästa hiss, det är lugnt”.

Attack the Block är spännande, intensiv, rolig, annorlunda. Det var charmigt att se ligisterna sakta omvändas och börja jobba tillsammans med såna som de ska förakta. Och på samma sätt var det intressant att se de vita medelklasspersonerna inse att ”varför kan vi inte bara komma överens?”. Samtidigt som det är övertydligt är det charmigt och jag gillar Attack the Block.

4-/5

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet


Titel: Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet
Regi: Steven Spielberg
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

När jag var liten var Tintin en favorit. Jag läste både serierna och lyssnade på skivorna med Tomas Bolme som Tintin. När jag hörde talas om att Steven Spielberg och Peter Jackson skulle göra film om den unge barnlike reportern så blev jag inte så begeistrad. De bilder jag sett från filmen gav mig inte den där Tintin-känslan utan de kändes sterila. Dessutom är jag inte speciellt förtjust i mocap-tekniken så själva rörelseanimeringen var inget som lockade heller, även om det nu var ”mästaren” Andy Serkis som skulle göra Kapten Haddock. Nåväl, jag skulle väl ändå få ett trevligt matinéäventyr i alla fall.

Nu är det möjligt att det faktum att jag var bakis och hade flugit hem ifrån Amsterdam samma dag påverkade hur jag uppfattade filmen, haha… men jag tyckte faktiskt den var ganska tråkig. Nånstans när Tintin och Haddock var i öknen så började jag nicka till. Nu har inte historien en enda död punkt, det är action från start till mål, och kanske är det en av anledningarna till att den känns lite tråkig. Jag tyckte även skurken kändes blek. Var det Daniel Craig som gjorde hans röst? Inte speciellt bra om så var fallet.

Ett stort problem jag har med den här typen av animerade filmer där man gör eller försöker göra detaljerade ansikten är att människorna ser ut som själlösa robotkloner. Jag blir nästan rädd för dem och finner dem obehagliga, och det gäller inte minst Tintin själv. Han ser ut som en Haley Joel Osment-kopia som tagen ur Spielbergs egna rulle AI. Nä, då föredrar jag den betydligt mindre detaljerade stilen, då det gäller mänskliga varelser, som används i t ex anime.

2/5

PS. Och Snowy? Puh-leeze.

%d bloggare gillar detta: