The Dark Knight Rises

Titel: The Dark Knight Rises
Regi: Christopher Nolan
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Obs! Det förekommer spoilers för The Dark Knight Rises i texten nedan!

Jag är riktigt nöjd med att jag såg om Batman Begins och The Dark Knight innan det var dags för den avslutande delen i trilogin. Jag får bl a tacka Joel som twitteruppmuntrade mig till omtittarna. Det som förvånade mig lite med Rises var att den faktiskt knöt an till Batman Begins så mycket som den gjorde. Det kan väl till viss del (eller all del) hänga samman med att man inte kunde ha Jokern med som en viktig komponent i handlingen eftersom Heath Ledger tragiskt gick bort efter The Dark Knight. Just detta här var ändå nåt som störde mig en aning. Jokern nämns inte ens vilket känns aningen konstigt.

Jag vet inte vad det är, om det är mig eller filmerna det är fel på, men jag blir inte, kan inte bli, helt uppslukad av nån av filmerna. Det var likadant med Nolans Inception. Det finns nåt… vad ska jag kalla det… kliniskt över filmerna. Det är otroligt stora filmer, episka filmer, som imponerar. Allt samverkar: dramat, actionen, Batman-mytologin, och det borde bli en klockren film, åtminstone en fyra i betyg. Jag slår vad om att om jag hade sett Rises i en IMAX-salong så hade den fått en fyra. Jag såg den inledande fantastiska flygplanskapningen i just en salong när jag var i Montréal i vintras då den visades innan Mission: Impossible – Ghost Protocol. Grymt häftig tyckte jag den var då och jag kände hur jag sögs in i filmduken.

Nu var det inte riktigt lika häftigt att se inledningen på Rises på en lite mindre salong hemma i den svenska vardagen. Fast jag tycker ändå den är cool ehuru jag inte blir lika bortblåst (eller insvept kanske) som första gången jag såg sekvensen.

Jag tror ett problem jag har med filmen är att den gapar över lite för mycket. Det är så många karaktärer med, det är så många små handlingar som pågår, så många trådar som ska följas upp. Grejen är att Nolan (Nolan Bros kanske man ska kalla bröderna då Jonathan Nolan är med och skriver manus) ändå får ihop allting. Men jag får trots allt en sorts klinisk känsla. Jag tror jag har kommit på vad jag saknar. Det är de mindre scenerna, de där scenerna som fungerar som ett kitt, nåt som binder ihop de storskaliga scenerna, nåt som gör att filmen landar i en sorts vardag.

Filmen känns mer organisk när Michael Caine är med. Caines Alfred är nästan bindemedel nog för att göra filmtrilogin komplett. Efter att ha sett ettan och tvåan i trilogin så framstår filmerna alltmer som filmer om relationen mellan Bruce Wayne och Alfred. Filmernas fokus är Bruce Waynes problem med sig själv, att komma över sina föräldrars död, att kunna kontrollera sin ilska, att vända den till nåt positivt. Och Alfred är där för att se till att han gör just det, och inte går under.

Jag gillar skurken Bane. Han är skräckinjagande, men Tom Hardys skådespelarinsats kommer lite i skymundan pga masken. Man ser ju liksom bara hans kropp, hur biffig den nu än är. Jag gillar det mesta med Bane, ja, även masken som känns perfekt designad även om den döljer det mesta av skådisen Hardy. Det enda som är riktigt fel är rösten. I den där scenen som jag såg i vintras innan M:I 4 (innan man spelade in den på nytt för att publiken ska höra vad han säger) så kändes rösten mer läbbig och inte som en brittisk cirkuspresentatör som pratar i megafon. Och så kan jag tycka att Bane egentligen bara en plot point för att allt ska ställa sig på sin spets och för att locka Bruce ur sin isolering. Men det är egentligen fine (helt ok blir det översatt till svenska).

Anne Hathaway är fasiken fantastisk som Selena Kyle. Jag gillar verkligen hur hon blir Catwoman utan att hon är Catwoman och utan att hon har nåt mystiskt kattblod i sig. Hon är en fasadklättrare helt enkelt.

Under slutdelen av filmen så kommer det en hel del twister som jag tycker funkar riktigt bra. En grej som jag noterar så här i efterhand är att hela filmen egentligen är Robins origin story. Och det tycker jag öppnar upp för en ny film om ca två år med Robin (spelad Joseph Gordon-Levitt) som huvudkaraktär och det får Petter säga vad han vill om. 😉

Jag känner att jag nog har en del mer att säga (t ex om Marion Cotillard, hela trilogin, Batman som sjukpensionär, Liam Neeson, att 5 månader passerade under filmen, om fungerande och icke fungerande autopiloter, om fullständiga namn, om en fånig Cillian Murphy, om Batmans ständigt öppna mun och hans gutturala röst, mm) men det får vänta till nån annan gång så jag slutar nu genom att dela ut en stark trea.

Vill du ta del av fler åsikter om The Dark Knight Rises, kolla in här: Voldo, Sofia, Fiffi, Anders, ExceptFear, Jessica, Har du inte sett den?, Royale with Cheese, Movies – Noir, Flmr, Filmitch och Henke.

3+/5

PS. Förresten, jag insåg precis att Bane med sin mask är ganska lik en Predator… japp, jag googlade på det och det finns fler som har uppmärksammat det.

The Dark Knight

Titel: The Dark Knight
Regi: Christopher Nolan
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Då handlar det om del två i Batmantrilogin, Heath Ledgers svanesång, hans tour de force, The Dark Knight. Först ut är min gamla text och sen kommer mina fräscha tankar.

****

Förutom titeln som fortfarande låter töntig så gillade jag Batman Begins. Regissören Nolan blåste nytt, mörkt och lite råare liv i Läderlappen. Bale axlade den svarta manteln bättre än någon annan tidigare, mest kanske för att Nolan lät honom göra det. I uppföljaren är fokus inte helt på Bale. Istället är det Aaron Eckhart (åklagaren Howard Dent) och Heath Ledger (skurken Jokern) som är filmens egentliga huvudpersoner. I dramat ingår även polischefen Gordon (Gary Oldman), teknikgurun Lucius Fox (Morgan Freeman) och Bruce Waynes f.d. flickvän Rachel (Maggie Gyllenhaal) som numera hänger med åklagaren Dent.

Mmmm, jag vet inte, jag tyckte det här var en helt ok och välgjord actionrulle… men inget mer. Hajpen kring filmen är obegriplig, och det känns som om det enbart har att göra med Ledgers tråkiga död. The Dark Knight slår knut på sig själv minst två gånger för mycket och är för lång. Ledger som Jokern är utmärkt och vissa scener i filmen är briljanta (t ex explosionen i slutet som är det bästa jag sett i den vägen sen Antonionis Zabriskie Point). Gyllenhaal slår också lite knut på sig själv i sin iver att göra en bra insats, vilken hon slutändan ändå gör. Jag kan hålla med andra om att hon inte fullt ut passar i den här typen av roller. Men hon är inte sämre än Katie Holmes som jag har svårt för (även om jag har för mig att jag tror att accepterade henne i The Gift).

Batman Begins tyckte jag var bättre eftersom man fick se hur Wayne blev Batman. Historien hade ett helt annat fokus. Nu är det Jokern som dominerar. Ledger är utmärkt men Jokern som karaktär kan inte hålla upp en hel film. Inte heller Dent är nån karaktär som jag känner nåt extra för. Batman/Bruce Wayne är, som sagt, bara en av de många huvudpersonerna. Så när hela historien drar ut på tiden så ledsnar jag lite, helt enkelt. Och så var det det här med Batmans röst. Den är töntig, punkt. Lät den så i ettan? Jag förstår att det är för att Wayne måste kamouflera sin röst för att inte bli igenkänd men lite smakfullare, tack.

Jag ser nu att jag gett samma betyg till Batman Begins men om jag ska rangordna dem så är alltså The Dark Knight snäppet sämre. En av de bästa scenerna förutom explosionen är en kort sekvens när Jokern sticker ut huvudet ur en polisbil och för ett kort ögonblick faktiskt verka njuta av tillvaron. En otroligt snygg bild som sammanfattar det som är bra med filmen. Jag skulle förmodligen gilla filmen bättre om jag sett den i ro hemma eller i en lugn biosalong. Nu var jag lite för snabb att se den på bio. Trots att jag valde att se den en vardag kl 12 så hamnade jag bredvid ett gäng tonårsneandertalare som inte kunde hålla mun (beror på sommarlovet antar jag).

****

När jag nu såg om filmen så stod det klart för mig att The Dark Knight är en bättre film än Batman Begins, vilket alltså är tvärtom mot vad jag tyckte när jag såg filmerna första gången. The Dark Knight har ett helt annat mörker och en tyngd som inte Begins har. Känslan i filmen är ganska annorlunda och bl a fotot ger en skön Michael Mann-känsla. Heath Ledger bidrar dessutom med en störande karaktär som gör att man funderar lite på hur han egentligen mådde under inspelningen och efteråt. Scenen med pennan som försvinner är briljant.

Här ovan skrev jag att jag tyckte Maggie Gyllenhaal inte var sämre än Holmes i rollen som Rachel Dawes. Hmm, ja, hon kanske inte är sämre men hon passar sämre. Kanske är Gyllenhaal bättre i rollen som åklagare men som helhet så gillar jag Holmes bättre. Kanske beror det på att det var Katie Holmes som var först. Tycker jag nu alltså.

Ibland är filmen uppe på fyran och vänder men i slutändan så räcker det inte till mer än en stark trea den här gången heller. Om jag den här gången ska lyfta fram en skådis (förutom dominanten Ledger) så väljer jag Gary Oldman som polischefen Gordon.

Betyg när jag såg den 2008:

3+/5

Betyg när jag såg den 2012:

3+/5

%d bloggare gillar detta: