Gone Girl (2014)

Av någon anledning hade jag totalt missat att David Fincher skulle komma med en ny film. För några år sen var ju Fincher en av de hetaste regissörerna. Sen kom The Curious Case of Benjamin Button och en Stieg Larsson-filmatisering. Kanske var det då som Fincher litet försvann från min filmradar. Benjamin Button såg jag aldrig (den var ju så låååång!) och The Girl with the Dragon Tattoo tyckte jag faktiskt var sämre än den svenska originalet.

Någon gång i slutet av sommaren hörde jag, eller snarare läste på Twitter, om en ny hajpad film som hette Gone Girl där Ben Affleck spelade en man vars fru försvinner. Afflecks rollfigur, Nick Dunne, blir givetvis själv misstänkt för det eventuella mordet. Själv hävdar han förstås att han är oskyldig. Samtidigt som polisutredning startar drar även en mediecirkus igång kring fallet.

Jag tror jag såg den här filmen under helt perfekta förutsättningar. Jag visste i princip ingenting om handlingen. Jag visste inte att den byggde på en roman av Gillian Flynn (som även skrivit filmens manus). Jag trodde det var en ren thriller… vilket jag inte skulle säga att det är. Istället blir filmen en blandning av thriller och svart satir. Under visningen så hade jag, helt oväntat, riktigt roligt. Jag fann stora delar av filmen härligt roliga. Den tar oväntade vägar som jag inte var beredd på, vilket gjorde att jag ofta satt och småskrattade och samtidigt skakade på huvudet åt det jag såg.

Rosamund Pike. Vilken tjej! Hon har tidigare bara gett ett frostigt (ehe) intryck och inte stuckit ut för mig. Jag kan bara minnas att jag har sett henne i den där Bond-rullen som tydligen kom 2002 (fasiken vad länge sen!). Här är hon perfekt som den perfekta frun för slackern Nick Dunne. Eller hur perfekt är hon och är Dunne bara en slacker? Nåväl, de två förtjänar varandra kan man säga.

Gone Girl

Kim Dickens. Haha, Kim Dickens. Vet ni vad hennes rollfigur heter i Gone Girl? Jo, Rhonda Boney. Ja, jag vet inte, en händelse som ser ut som tanke? Hon är hur som helst kanske min favoritfigur i filmen. Boney är polisen som utreder Gone Girl-fallet. Hon är duktig, misstänksam och har en skön torr humor. Som assistent har hon unge polisen James, spelad av Patrick Fugit som vi känner igen från Almost Famous. ”Should I know my wife’s blood type?”. Underbart.

Tyler Perry. Tyler Perry? What? Han är ju bara regissör trodde jag. Nej, jag förväxlar nog honom med Lee Daniels. Well, här spelar han en kändisadvokat som tar sig an att försvara Nick. Här finns kosing att tjäna. Här ska spelas ett mediespel. Varje scen Perrys advokat är med i tyckte jag var härlig. Inför ett tv-framträdande ska Nick Dunne tränas för att inte se för självgod ut. Så fort han glider över i självgodhet kastar Perrys advokat godis på honom. Efter att ha fått ett antal geléhallon i ansiktet är Dunne till slut redo för sitt framträdande. LOL. Här blir filmen skön mediesatir. Eller satir och satir. Förmodligen är det inte så långt från verkligheten alls.

Jag har sett att en del tycker att filmen är obehaglig att se, att den är jobbig och att personerna är vidriga mot varandra. Well, kanske det. Själv såg jag det mer som en satir där jag inte blev känslomässigt drabbad alls. Jag hade bara roligt, speciellt under andra halvan där filmen verkligen tar ut svängarna.

Oj, jag höll på att glömma musiken. Eller musiken och musiken, det känns som fel ord. Jag syftar på ljudspåret som alltså Trent Reznor och Atticus Ross står för. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det var nervigt och påträngande utan att ändå ta fokus från bilderna. Mycket bra.

Eftersom det är David Fincher som står vid regispakarna så är Gone Girl givetvis rent hantverksmässigt en utsökt film och därför blir det en fyra i betyg. Årets The Wolf of Wall Street, fast bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fripps filmrevyer och Flmr om Gone Girl. Tidigare har Fiffis filmtajm, Rörliga bilder och tryckta ordMovies – Noir, The Nerd Bird, Filmparadiset och Toppraffel plitat ner sina tankar och så har Har du inte sett den? och Den perfekta filmen podpratat om sina diton.

A Million Ways to Die in the West (2014)

MustaschPrrrruuutt! Så skulle man kunna sammanfatta det stora skämtet under slutscenerna i A Million Ways to Fart… ehe Die in the West. Då gör vi väl det.

Jag är inte så bekant med Seth MacFarlane. Det jag kände till innan jag slog mig ner på Rigoletto för att se hans senaste film var att han ligger bakom tv-serien Family Guy, en film om den talande teddybjörnen Ted samt att han var värd på 2013 års Oscarsgala.

Filmen inleds pampigt med en ändlös följd av vackra panoramabilder på de klassiska westernbergen. Ni vet hur de ser ut. Än så länge är det inget som skvallrar om att det här är en komedi eller parodi. Här hade jag faktiskt väntat mig nåt litet skämt. Att man under förtexterna twistat till det lite kring de bilder man visade. Men det enda som stack ut var att förtexterna pågick i vad som kändes en evighet.

Sen börjar filmen och vi får träffa vår (anti)hjälte, fårfarmaren Albert Stark (MacFarlane), precis när hans flickvän (Amanda Seyfried) inser att Albert är en fegis och att deras förhållande inte kommer leda nån vart. Hon hookar istället upp med mustaschprydde Doogie Howser (sorry, jag kan inte se Neil Patrick Harris som nån annan än Dr Howser).

Alberts liv tar en vändning till det bättre, eller åtminstone det oväntade, när Anna (Charlize Theron) anländer till hålan i Arizona. Albert blir förtjust i Anna, och Anna i Albert. Vad Albert inte vet är att Anna är gift med revolvermannen, mannen utanför lagen, hårdingen Clint (Liam Neeson). Kaktusarna darrar.

Jag gillade en del av skämten. A Million Ways to Die in the West är hyfsat underhållande. Det är aldrig tråkigt, även om den är lite för lång förstås. Måste alla filmer klocka över två timmar nu för tiden? Det är låg nivå på skämten, under bältet. Kiss, bajs, sex, sperma, får som kissar, mustaschprydda män som bajsar i cowboyhattar. Men om man skrattar eller tycker det är roligt så skulle jag säga att det är hög nivå.

Filmens humor är inte riktigt min typ av humor så jag skrattade inte så mycket. Skämtet om att prostituerade Ruth (Sarah Silverman) inte vill ha sex… med pojkvännen Edward (Giovanni Ribisi) innan äktenskapet dras två gånger för mycket.

En sak som störde var idioten bredvid som satt och fipplade med mobilen stup i kvarten (eller snarare tre gånger per kvart) under filmens inledande halvtimme. Han försökte dölja ljuset genom att hålla handen framför skärmen men det gjorde egentligen saken värre eftersom det visade att han visste att han gjorde fel men ändå så gjorde han det. Idiot.

Ytterligare en detalj som jag tror störde en hel del var att jag hade sett filmens trailer två gånger. Många av skämten hade jag alltså redan sett och när de var dags för dessa i filmen så blev ju givetvis effekten betydligt sämre. Satans trailers. Ta bort dem.

Många delar av westerngenren driver man givetvis med. Slagsmålen i saloonen, hästparkeringen utanför saloonen, bordellerna, pistolfajterna, indianerna, ja, det mesta. Jag tycker ändå inte man får till en riktigt skarp parodi. Kanske skulle man se Mel Brooks Blazing Saddles för att se om den är bättre? Bäst tyckte jag nästan var när man drev med hur stora ögon Amanda Seyfried har, och det har ju inget med westerngenren att göra. Kanske MacFarlane inte riktigt visste vilken typ av film han ville göra?

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tomsep

Filmen sågs i samarbete med Henke som också skrivit om filmen. Sen tidigare har även Fiffi och Christian delat med sig av sina åsikter.

%d bloggare gillar detta: