Waitress (2007)

Jag letade upp en gammal recension som jag inte publicerat på bloggen än och stötte då på ett inlägg om Waitress, en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007. Waitress blev den första filmen jag såg under festivalen och jag inledde det hela med en liten sammanfattning om vad som hade hänt hittills under festivalen. Texten skrevs i november 2007.

Tjoho! Då var festivalen igång. De flesta verkar gilla Wessans nya film (gissa vilken?). Czech (aka Movies – Noir) äter middag med Roy Andersson men missar Coen-brödernas nya mästerverk (?) Blood Simple 2 aka No Country for Old Men. Jojje träffar Philip Zandén (om nån nu vet vem det är?) på Kulturhuset och konstaterar dessutom att Gus Van Sant + Chris Doyle är lika med oslagbar bild- och ljudpoesi. Recension av filmen i fråga kommer snart (gissa filmen!). Jag släpar alltid efter lite med mina recensioner så här kommer mitt omdöme på den första filmen jag har sett.

Waitress är en (romantisk) indiedramakomedi där Keri Russell spelar servitrisen Jenna som gör gudomliga pajer samt har en skitstövel till man som hon planerar att komma bort ifrån. Mitt i planeringen, som innefattar vinst i Den Stora Pajtävlingen, blir hon gravid och som en följd av det träffar hon den nye doktorn i stan.

Waitress är hyfsat mysig och småputtrig och funkar som underhållning i de minuter den pågår. Ibland är den rolig, bl a är Nathan Fillion (Serenity) sevärd som tafatt doktor och 80-årige Andy Griffith dominerar som den sanningssägande Old Joe.

Jeremy Sisto (som ofta gör en illa till mods, t ex i Six Feet Under) spelar Jennas skitstövel till man och han är aningen för mycket skitstövel. Det blir mer en karikatyr, vilket kanske var meningen i och för sig?. Men det är här filmen brister tycker jag. Allt blir schablonartat. Sen finns det en hel del trådar som aldrig följs upp. Filmen håller liksom inte ihop. Vissa delar är bra men sen är det vissa delar som bara slarvas igenom och så snipp snapp snut så var sagan slut. Det känns nästan som att vissa scener inte spelats in. Jag vet inte om det hänger ihop med det tragiska mordet på regissören Adrienne Shelly (som även spelade rollen som servitriskompisen Dawn i filmen). Kanske slutarbetet med filmen påverkades?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Adrienne Shelly

Saving Private Ryan (1998)

Nu när Christopher Nolans senaste film, krigsdramat (krigssuspensedramathrillern?) Dunkirk är aktuell passar jag på att posta ett gammalt preblogg-omdöme om en omtalad film i samma genre, nämligen Stephen Spielbergs Saving Private Ryan. Den korta texten skrevs i januari 2004. Min recension av Dunkirk dyker upp lite senare.

I Saving Private Ryan skildras landstigningen i Normandie i slutet av 2:a världskriget ur en grupp soldaters perspektiv. Denna grupp, under ledning av Tom Hanks rollfigur, får sen i uppdrag att rädda en viss menig Ryan efter det att Ryans två bröder stupat i kriget.

Jaha, som så många andra har sagt så är inledningen intensivt gripande. Den känsla av skräck, som soldaterna i båtarna på väg mot stranden, måste ha känt har Spielberg lyckats fånga. Ett exempel på detta är t ex att soldaterna kräks i båtarna. Det spelar ingen roll om det är av sjösjuka eller ren skräck, det gör att man förstår att det handlar om vanliga killar bara, inga Rambos. Det ger det hela en känsla av realism. Sen brakar helvetet löst. Ljudet är mycket viktigt här. Smattret av kulsprutorna, och när det viner av kulor, äter sig in i öronen. Folk dör till höger och vänster, och sen höger igen. Lemmar lossnar och blodet sprutar.

Efter denna intensiva inledning faller filmen en del, tyvärr, och övergår till ett inte så märkvärdigt krigsdrama. Välgjort, ja visst, men historien och vissa repliker känns, ja, jag vet inte, tillgjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några tankar ytterligare inom spoilertaggar.

<spoiler>
På slutet när Tom Hanks rollfigur sitter dödligt sårad och skjuter med pistol mot stridsvagnen som närmar sig så blev det lite för mycket. Och det känns lite för väl patriotiskt, för min smak, att börja och sluta filmen med en fladdrande amerikansk flagga. Sen förstod inte riktigt om tolkens förvandling (från naiv snubbe som vill rädda livet på en tysk i början, till en skarprättare som i slutet skjuter en försvarslös tysk med uppsträckta händer, som i och för sig dödat hans kamrater), var tänkt att visa hur man förändras till det sämre eller bättre av krig. Hoppas på det förra, dvs till det sämre.
</spoiler>

Serenity

Titel: Serenity
Regi: Joss Whedon
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Här kommer återigen en gammal recension från 2006. Kul för Joss att han (till slut) har gjort braksuccé med The Avengers.

Jag kände för att se en film efter jobbet en kväll och jag tyckte denna kunde passa då den inte kändes alltför ”tung”. Och så gillar jag science fiction även om genren kanske blev lite urvattnad för några år sen i kölvattnet efter den mediokra men hajpade Independence Day. Det har liksom mest handlat om häftiga effekter.

Filmen bygger som de flesta vet på Buffy-skaparen Joss Whedons tv-serie Firefly (som lades ner efter bara en säsong om jag förstått det hela rätt). På nåt sätt lyckades Whedon ändå göra den här filmen, vilket han ska ha credit för. Filmen är en fortsättning på det som hände i serien (om jag förstått det hela rätt, återigen). Jag har varken sett Buffy (förutom delar av några avsnitt) eller Firefly så jag hade egentligen inga förväntningar, varken höga eller låga. Det visade sig att det var riktigt underhållande och en perfekt efter-jobbet-när-man-är-lite-seg-film.

Efter att Jorden blivit för trångbodd har människan koloniserat ett nytt planetsystem där det är Alliansen som styr efter ett blodigt krig mot de folk på ytterplaneterna i systemet som inte ville foga sig efter Alliansens regler. Några av dessa rebeller, med kapten Mal i spetsen, livnär sig nu genom att med sitt rymdskepp Serenity transportera saker, inte alltför sällan saker som de först har stulit. Med sig ombord har de Simon och hans synska syster River, som Simon räddade från märkliga experiment hos Alliansen. River bär på en mystisk hemlighet om Alliansen vilket leder till att Serenitys besättning får en agent från Alliansen efter sig.

Filmens tempo är ungefär lagom, dvs ganska högt. Det finns egentligen inga döda punkter utan vi hoppar från en scen till en annan och det händer alltid nåt. Och det finns liksom ingen anledning att i en sån här film ha det på nåt annat sätt. Nåt som överraskade mig var att den trots ganska låg budget var snygg och välgjord. Ok, nån gång var det kanske lite tv-serie över den, ungefär som det kan vara i Star Trek-filmerna ibland. Överlag är dock det mesta snyggt, även om man som vanligt kan klaga på att det klipps och skakas med kameran för mycket i fajtingscener men man börjar nästan bli van vid det nu. Jag gillade dock de skills som Summer Glau, som spelade River, visade prov på.

Historien med hemligheten som River känner till är spännande och håller hela filmen ut. Alliansens agent är en sån där vältalig, välutbildad, lågmäld och lite slemmig yrkesmördare som görs bra av Chiwetel Ejiofor (från Dirty Pretty Things). Besättningen på Serenity har ett bra samspel ihop och filmen innehåller en hel del humor som hela tiden, faktiskt, passar in. En gång blev jag faktiskt positivt överraskade av dialogen då en scen var på väg att bli så där pinsamt sentimentalt slemmig men istället vände mitt i och blev rolig. Det hände faktiskt några gånger. Japp, jag gillade faktiskt det mesta med filmen även om den bitvis kanske känns väl lättviktig, bl a på skådespelarsidan. Men filmen har charm och en skön glimt i ögat.

4-/5

%d bloggare gillar detta: