The Fate of the Furious (2017)

För några år sen tittade jag igenom och skrev om alla tidigare Fast & Furious-filmer i ett projekt som betades av en kvarts mile i taget. Det hela skulle avslutas med en gloriös visning av den sjätte filmen på bio. Fast den där visningen blev inte så gloriös som jag hade hoppats på eftersom jag inte, som Sofia brukar säga, kom överens med filmen. Den dikeskörningen åtgärdades dock med film nummer sju i ordningen som jag såg tillsammans med en skrattande Joel och en road men lite mer dämpad Henke. En härlig visning, och en härlig film.

Nu är turen kommen till den åttonde filmen. Man undrar ju om serien kommer upp till tvåsiffrigt. Inte så vanligt i filmvärlden, eller? Men som jag förstått det så är det väl det som är tanken.

The Fate of the Furious inleds på ett helt underbart sätt i Havanna där de, Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) alltså, är på smekmånad. Dom blir utmanad på ett lopp efter att hans kusin hamnat i trubbel med den lokale kappkörningskungen. Med ett vrak till bil ska Dom tävla mot öns snabbaste bil. Det kan ju bara gå på ett sätt, eller hur? Jag sitter med ett stort leende på läpparna. Hela sekvensen i Havanna är mysig, glad och rolig, som det ska vara på smekmånad.

Allt är frid och fröjd för Dom. Men så träffar han av en slump (not!) på Charlize Therons rollfigur i en av Havannas gränder. Efter deras möte beter sig Dom märkligt. Att nåt är fel blir uppenbart när Dom under ett uppdrag prejar agenten Hobbs (Dwayne Johnson) av vägen och drar iväg med det föremål som teamet precis heistat till sig.

Charlize Therons rollfigur visar sig vara hackerterroristen Cipher (nähä) och föremålet som Dom levererat till henne är en manick som kan generera en mycket kraftig elektromagnetisk puls. Pulsen är tydligen så kraftig att den kan slå ut elektroniken i en hel… låt oss säga… rysk flottbas med ubåtar. Ja, Cipher är som tagen ur en Bond-film.

Det är dags för teamet, minus Dom, att samlas för att hitta Cipher, sätta käppar i hjulet för hennes planer samt ta reda på varför Dom har gått över till den mörka sidan där man inte uppskattar sin #family.

Mannen bakom hiphop-biopicen Straight Outta Compton, F. Gary Gray, är den som fått uppdraget att regissera Fast & Furious 8 (som den tyvärr får heta i Europa). Om du har sett Straight Outta Compton så vet du att du kommer få en snygg film med en maffig over the top-känsla och en hel del slow motion.

Och, ja, vi får en maffig over the top-känsla. Men du får även en hel del mysiga scener med gänget samlade för få reda på sitt uppdrag, smida planer och gnabbas med varandra. Jag tyckte nog att dessa scener samt prologen var filmens bästa.

Det som ska vara filmens höjdpunkter rent actionmässigt funkar inte fullt ut. Det är inte dåligt men det funkar inte fullt ut. Att Cipher t ex fjärrstyr alla bilar på hela Manhattan för att skapa kaos kanske låter kul på pappret (nej, inte ens då) men det blir mest en massa drone-bilar som beter sig som zombies. Det är ganska ospännande med förarlösa bilar på film.

Den stora slutuppgörelsen på den ryska isen, med bilar ovanpå isen och ubåt under isen, är relativt underhållande men det blir aningen för otroligt och lite för mycket cgi för att bli nervigt på det rätta sättet. Men jokern Roman Pearce (Tyrese Gibson) är alltid underhållande även när han åker kälke på en bildörr!

Samspelet mellan Jason Statham och Dwayne Johnson är en av filmens behållningar. De har kul under sin tuppfajt och det märks. Likaså märks det att Kurt Russell, som underrättelseofficeren Mr. Nobody, verkar ha kul. Russell verkade inte ha lika kul i Guardians of the Galaxy Vol. 2. Eller jag hade i alla fall inte lika kul.

Det är lustigt det här med #family. Doms dragningskraft måste vara enorm, eller om det är den familjära känslan som alla i teamet utstrålar när de är tillsammans. Mr. Nobody har en yngre, grön och tafatt kollega, Little Nobody kallad, som när filmen går mot sitt slut plötsligt är en del av #family och är med när det dricks Corona på hustaket i solnedgången i New York för att fira segern. Det gick fort må jag säga.

Jag delar ut tre skrikande däck till The F8 of the Furious.

tiretiretiresep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7

Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

the-scorch-trialsDen första filmen i den här YA-franchisen såg jag faktiskt nere i Malmö under Filmdagarna 2014. Jag lät mig underhållas lite så där lagom av The Maze Runner och delade ut en mellanmjölkstrea. Precis som i den filmen så kastas vi även här direkt in i handlingen. Våra unga hjältar har nu klarat sig ut ur labyrinten men kastas ur i askan i elden kan man väl säga. Elden i det här fallet är en forskningsanstalt där ungdomarna hålls inspärrade. Personalen lockar med guld och gröna skogar till den som har lyckan att bli utvald. Ni som har sett The Island vet på ett ungefär vad det innebär att bli utvald. Det är inte högsta vinsten direkt.

Den grupp vi följer, ledd av Thomas (Dylan O’Brien), får höra talas om några rebeller som befinner sig i bergen på andra sidan en vidsträckt och farlig öken och beslutar sig för att rymma. Klara, färdiga, gå. Spring!

I filmens inledning presenteras en massa begrepp i en strid ström i ett lamt försök till världsbyggande: Cranks, Scorch, Wicked, Flare virus, etc. Alla begrepp inleds med stor bokstav för att markera tyngden av begreppen, precis som i den förra filmen för övrigt. Det känns mest fånigt skulle jag säga.

Det förekommer mängder av referenser till andra filmer i samma genre som t ex The Matrix, nyss nämnda The Island, THX 1138 och Mad Max-filmerna. Eller referenser är nog fel ord. Man kanske ska säga att de nämnda filmerna är inspirationskällor. Tyvärr lyser frånvaron av tyngd igenom. Det är nåt med att det är ungdomar i fokus som bara inte funkar. Det blir tråkigt. Kanske beror det på att skådisarna helt enkelt inte håller måttet?

Ta t ex Dylan O’Brien som spelar Thomas. Han har noll karisma plus att han spelar över i actionscenerna när han ska springa. Han springer i en sorts panik som gör att det i själva verket bara måste gå långsammare. Lugna ner dig lite. Men, nej, han fortsätter stressa och snubblar över sina egna fötter för att visa hur stressad han är.

Det är intressant att jämföra med en annan huvudperson, Minho spelad av Ki Hong Lee. Nu var han i och för sig en av de specialduktiga Springarna i den första filmen och han tar med sig den kunskapen här. I vilket fall så springer han effektivt och ekonomiskt, trippar inte, viftar inte med armarna utan pumpar som Tom Cruise.

Det springs för övrigt väldigt mycket i filmen. Den vanligast förekommande repliken är ”Let’s go! We gotta go! C’mon!”. Spring!

När gruppen befinner sig i öknen kunde jag inte låta bli att tänka på Stephen Kings The Dark Tower-serie och speciellt en episod när Roland & Co korsar en stor öken på väg mot bergen i fjärran. Ja, det finns några fler kopplingar då vi även får uppleva ruiner av storstäder från en svunnen tid. Nu är ju inte postapokalyptiska miljöer nåt unikt för just The Dark Tower men så gick i alla fall mina tankar. Jag ser för övrigt, med skräckblandad förtjusning, fram emot filmatiseringen av The Dark Tower som ska komma i sommar.

Slutligen konstaterar jag att det fortfarande är väldigt luddigt varför ungdomarna placerades i labyrinten från första början. Vi får veta nåt om att de har ett unikt enzym i sina hjärnor, ett enzym som ska vara botemedlet mot det virus som härjar på jorden. Producerades enzymet när en person känner rädsla/stress? Var labyrinten ett sätt att få deras hjärnor att producera mer av enzymet? Hmm, känns som att det borde finnas lättare sätt.

Nej, det är en ganska krystad historia det här. Den försöker vara tung men blir lättviktig och fånig istället. Nu är jag en sucker för postapokalyptiska miljöer och känner mig lite snäll idag (nytt år och allt) så Maze Runner: The Scorch Trials får faktiskt en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Furious 7 (2015)

Ett plötsligt snöblandat regn (aprilväder!) gjorde att jag med furiösa sjumilasteg skyndade mot biografen Saga där jag skulle möta upp filmspanarbröderna Joel och Henke för den perfekta efter jobbet-filmen, nämligen den sjunde delen i Fast & Furious-serien.

Foajén på Saga som vanligtvis brukar vara den mest stillsamma (och öde) av alla biofoajér i hela Stockholm – här visas nämligen de flesta av SF:s smultronställemärkta filmer – var nu förvandlad till ungdomsgård. Furious 7 har inte fått den där märkliga rosa markeringen som ska visa vägen till utmärkt film (som SF uttrycker det).

Lucky number seven tar vid direkt efter sexan där vi ju i slutet fick reda på att skurken som Dom (Vin Diesel) och resten av hans nära och kära besegrade givetvis har en bror, och inte vilken bror som helst. Det är nämligen Jason Statham, och han är ARG.

I Furious 7 lever Dom och resten av våra vänner någorlunda normala liv i USA. Brian har fått en unge ihop med Doms syster Mia (Jordana Brewster) och försöker anpassa sig till ett familjeliv. Dom och Letty (Michelle Rodriguez) försöker pussla ihop sitt förhållande efter Lettys minnesförlust (se sexan). Det normala ska dock snart ta slut när Statham inleder sin hämndturné. Eller ska vi säga att det onormala tar slut och det normala i Fast & Furious-universumet tar vid.

Gillar ni filmer med Extra Allt? Gillar ni over the top? Ja, då kanske inte Furious 7 är nåt för er. Det här är nämligen Extra Extra Extra Allt och så lite till. Det är skyhögt över over the top. Filmen vrider upp volymen till elva, minst.

Filmens manus finns endast till för att (löst, mycket löst) knyta ihop tre stora setpieces (svenskt ord, tack?).

Först ut är en klassisk ”Fast & Furious-heist” där våra vänner ska frita en hacker som sitter inne på värdefull information. Hackern är givetvis inspärrad i en lastbil mitt i en konvoj på en otillgänglig väg i de kaukasiska bergen. Hur komma dit? Bilar kan ju inte flyga.

Furious 7

”Jag såg faktiskt platsen först”

Varför vill man frita hackern? Jo, Dom & Co har fått uppdraget av en amerikansk militär underrättelsesnubbe spelad av… wait for it.. Kurt Russell! Det som hackern vet ska inte hamna i fel händer och kan även hjälpa Dom att spåra Statham. Fast om jag ska vara ärlig så verkar det inte vara speciellt svårt att spåra Statham. Det är bara att sitta på händerna och vänta så dyker han upp för att ta kål på dig. Var du än är. I Abu Dhabi t ex, som är skådeplatsen för den andra stora setpiecen som visar att bilar visst kan flyga och att terrakotta är ömtåligt.

Slutuppgörelsen äger rum på hemmaplan i Los Angeles och är alltså den tredje stora setpiecen, och tyvärr kanske den mest osammanhängande och även aningen långdragen. Men jag gillade den ändå. Här fick även The Rock, som spelar agenten Hobbs, lite tid på vita duken. Större delen av filmen tillbringar Hobbs nämligen på sjukhus med bruten arm, brutna revben, punkterad lunga och en allvarlig hjärnskakning (och säkert spräckt mjälte också). Men vem har nånsin låtit sådana petitesser hindra en? Inte The Rock i alla fall.

Jag vet inte om ni har förstått det ännu, men jag tokgillade den här filmen, eller åtminstone den här visningen av den. Jag satt ofta med ett stort leende på läpparna, skakade på huvudet åt det överdrivna, hade överseende med det ostiga. När plötsligt Tony Jaa dyker upp från ingenstans tänker jag ”ja, givetvis, Tony Jaa, varför inte?”. Visningen var för övrigt riktigt trevlig (trots en inledande SF-värd med hybris), om än varm och trång. Publiken var med på noterna men inte störande (för mig). När rapmusiken pumpades ut i hög volym sittdansades det i stolarna. Jag headnoddade inombords. Under vissa actionsekvenser (t ex en som involverade en buss på kanten av en klippa) var spänningen påtaglig och det applåderades när den tog slut. Jag applåderade inombords men skrattade högt.

Det finns problem med filmen men jag har just nu inte lust att gräva speciellt djup efter dessa. I vissa avseenden är filmen genuskorrekt (tydligen klarar den Bechdeltestet), och vi får bl a avnjuta en skön tjejfajt i aftonklänning. I andra avseenden – nja, inte direkt (om jag ska vara snäll). Vi får t ex inte se en glänsande The Rock komma upp ur vattnet i badbrallor i slow motion. Fast, just det, han hade ju brutit armen.

For Paul. Jag sa ju att det var ostigt.

tiretiretiretiresep

Vad tyckte nu Fast & Furious-veteranen Joel och nykomlingen Henke om detta spektakel? Löste fallskärmen ut eller blev det en kraschlandning?

Fripps filmrevyer
Joel har pratat om den i ett Lambcast-avsnitt

Andra filmspanare som tyckt till om rullrullen är Fiffi (i IMAX dessutom, fusk!), Rörliga bilder och tryckta ord och Flmr. Nu har även rumpnissen Filmitch avnjutit filmen.

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6

%d bloggare gillar detta: