Cold Mountain (2003)

Fram tills att jag såg filmen det handlar om idag så hade jag inte mycket till övers för Renée Zellweger. Jag har svårt att säga vad det egentlig var som störde mig. Men i vilket fall så ändrade jag delvis uppfattning efter att ha sett Cold Mountain i september 2008.

Anledningen till att jag såg den här filmen är att jag var i Rumänien i somras (min kommentar: det här var alltså för tio år sen). Ja, det är nämligen så att Åter till Cold Mountain spelades in just där vi vandrade i bergskedjan Karpaterna i Transsylvanien. Så jag var ju tvungen att kolla in rullen som jag dock misstänkte skulle vara ganska smetig med en jobbig Renée Zellweger i en av huvudrollerna.

Hmm, det visade sig vara en film som överraskade positivt och dessutom var Zellweger för första gången inte så kväljande att en spypåse krävdes. Nicole Kidman spelar dottern till en predikant i den lilla bergsbyn Cold Mountain i North Carolina. Kidman blir kär i Inman, en ung snickare spelad av pretty boy Jude Law. De båda hinner förstås knappt kyssas innan de skiljs åt då inbördeskriget bryter ut och Inman rycker in i armén för att slåss för sydstaterna.

Förutom att filmen är väldigt välgjord rent generellt (fotot, skådisar, osv, bla bla) så har den nåt extra som jag har litet svårt att sätta fingret på. Handlingen växlar mellan Kidmans bestyr på gården som hon försöker sköta (senare i filmen med Zellwegers hjälp) och Inmans väg tillbaka från kriget. När det är fokus på Inman så är det en road movie, och såna filmer gillar jag nästan alltid. Och så är det ju ett historiskt kostymdrama, och det brukar jag också oftast gilla.

Filmen känns överraskande och slingrar sig fram på ett sätt som man inte riktigt är van vid. Den känns oortodox, helt enkelt. Den har en rå och opretentiös känsla som jag gillar. Det dyker upp riktigt duktiga skådisar som gör korta men strålande insatser i form av personer som Inman möter på sin långa väg hem. Bäst och roligast är Philip Seymour Hoffman som en predikant som inte lever som han lär. Några andra som är värda att nämnas: Natalie Portman, Donald Sutherland, Brendan Gleeson och Giovanni Ribisi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här vackert var det i Rumänien så förståeligt att man spelade in filmen där.
Klicka på bilden för fler bilder.

Annihilation (2018)

Plötsligt händer det. Jag har sett en 5/5-film. Senaste gången det hände var 22 januari 2017, alltså över ett år sen. Tack för din insats som bloggheader, Viggo!

På senaste tiden har jag varit lite orolig om det nånsin skulle hända igen. Skulle jag nånsin känna så mycket för en film att det enda alternativet var att dela ut toppbetyget. Jag började som sagt bli lite orolig. Hade jag överdoserat på film? Började jag bli för luttrad? För van att se på film så att inget längre skakade om mig?

Svaret var lyckligtvis: nej. Jag blev nämligen påverkad, in på cellnivå kändes det som, av den film jag nyss sett. Och det har jag Alex Garland och Netflix att tacka för. Varför Netflix undrar ni? Jo, när filmstudion Paramount inte vågade släppa filmen (för svår för popcornpubliken!) på bio, förutom i USA, Kanada och Kina, så klev Netflix fram som distributör världen över.

Filmen det handlar om är alltså sf-thriller-skräckisen Annihilation, Alex Garlands uppföljare till min personliga favorit Ex Machina (en annan 5/5-film för övrigt).

Vad som ser ut att vara en meteorit slår ner på en fyr vid den amerikanska sydkusten. En mystisk zon, kallad The Shimmer, uppstår runt fyren. Zonen växer ständigt och riskerar att sprida sig över USA och så småningom över hela Jorden. De team som de amerikanska myndigheterna skickar in går inte att kommunicera med och ingen återvänder nånsin.

Lena (Natalie Portman) är en biologiprofessor som sörjer sin man Kane (Oscar Isaac) som var soldat i armén och försvunnit under uppdrag (vilket uppdrag tror ni det var?) ett år tidigare. En dag står plötsligt Kane i deras hus. Han verkar dock inte riktigt vara sig själv och har ingen förklaring till var han har varit eller hur han kommit tillbaka. Plötsligt blir han allvarligt sjuk. På väg till sjukhus stoppas ambulansen av myndighetsmän som för de båda till vad som kallas Area X, en bas precis intill The Shimmer.

På basen är det psykologen Ventress (Jennifer Jason Leigh) som styr och ställer. Hon sätter ihop ett team på fem kvinnnor, inklusive sig själv, som ska ge sig in i The Shimmer för att ta reda på vad det är och om det är möjligt att stoppa dess expansion.

Ex Machina, Midnight Special och Arrival är tre filmer från de senaste åren som jag gett högsta betyg. Det som de har gemensamt med Annihilation är att de alla är välgjorda idébaserade science fiction-filmer som samtidigt har ett högt produktionsvärde i form av bl a foto och score. För mig är det jackpott.

Från och med nu får jag nog lov att varna för spoilers så läs inte vidare om du inte har sett filmen eller är nåt så ovanligt som okänslig för spoilers.

Annihilation är en film som skriven för mig. Det är en film med ett mysterium. En grupp människor är på väg mot ett okänt mål. Ingen, inklusive vi tittare, vet vad som väntar. Man kan säga att den är upplagd som en klassisk monsterskräckis där en och en av deltagarna i teamet går åt. Skillnaden är att den inte avslutas med en ordinär fajt. Eller, den avslutas faktiskt med en sorts fajt men den är långt ifrån ordinär om man säger så.

Jag älskar miljön och naturen inne i The Shimmer. Det känns som att vara inne i ett varmt och tropiskt växthus med ett prunkande djur- och växtliv. Fast det är nåt som är fel med biologin. Växter och djur har korsbefruktats på ett sätt som inte ska vara möjligt. Det förekommer även en färgrik (gul, röd, blå, grön) typ av mossa eller svampliknande lav som växer överallt. Den gav mig obehagliga vibbar av Fantastic Voyage, en film där en grupp människor förminskas till miniatyrstorlek och skickas in i en patient för att ta bort en blodpropp. I en scen blir en av medlemmarna i teamet attackerad av nån form av immunförsvarsceller som uppfattade personen som ett hot.

En liknande känsla av biologisk skräck som i Fantastic Voyage råder hela tiden i Annihilation, ibland mer direkt och ibland mer i bakgrunden. Men den finns hela tiden där och etableras redan i öppningsscenen när Lena visar sina studenter hur cancerceller ser ut och delar sig. Burr.

Konceptet med korsbefruktning och hur alla varelser i The Shimmer påverkar varandra och tar biologiska drag från varandra används i en scen för att skapa en ren känsla av skräck, som tagen ur den bästa skräckfilmen. Om jag säger muterat björnsvin med Tuva Novotnys skrikande röst så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Uuuuuuuuh, vad läbbigt. Jag satt på kanten av vardagsrumssoffan.

Jag fick lite av samma känsla som när jag tittar på några av Aphex Twins musikvideor regisserade av Chris Cunningham. Kanske speciellt Rubber Johnny men även klassiker som Windowlicker och superläbbiga Come To Daddy. Det är samma känsla av att nåt är fruktansvärt fel, biologiskt fel.

Vad den utomjordiska varelsen, eller vad man nu ska kalla det som kraschat (landat?) på Jorden, egentligen vill är oklart. Det som händer i The Shimmer är att allt flyter samman. Allt levande påverkar varandra. Människor blir buskar. Buskar blir människor. Jag kommer att tänka på Public Enemys album och låt Fear of a Black Planet där det konstateras:

Black man, black woman, black baby
White man, white woman, white baby
White man, black woman, black baby
Black man, white woman, black baby

Vill varelsen bara att vi ska (över)leva i harmoni genom att droppa garden och lämna fördomar om annat och andra bakom oss? Bara låta oss smälta ihop till en enhet. ”People, I just want to say, you know, can we all get along? Can we get along?” Fast vi borde ju inte behöva ge upp oss själva och förlora vår egen identitet kan man tycka. Andra som sett filmen läser in andra saker. Som t ex att den handlar om att hantera psykisk ohälsa, otrohet, att komma ut från andra sidan av ett misslyckat äktenskap, att växa upp och lämna barndomen bakom sig, att bli den person man vill bli, människans tendens till självdestruktion (som ju finns inbyggd i våra celler vare sig vi vill det eller ej). Det är öppet för tolkning. Den mest uppenbara analogin, som är så uppenbar att det kanske inte är en analogi, är att det handlar om cancer. En av medlemmarna i teamet visar sig nämligen ha cancer och The Shimmer sprider sig och växer obönhörligt likt en svulst.

Då har vi kommit till den fullkomliga och fullkomligt fantastiska slutdelen av filmen, de sista 30 minuterna, ett segment som kallas The Lighthouse. Här satt jag på helspänn, återigen på kanten av soffan, med händerna på tinningarna i trans. Obehag. Mystisk. Alien. 2001. Ekon. Dubbletter. Enemy. Obehag. Uppslukad. Jag kände att jag var på väg att sjunka igenom soffan, att mina celler skulle bli en del av soffan, och soffan en del av mig.

Filmens score, skrivet av Ben Salisbury och Portisheads Geoff Barrow är makalöst bra just här. När det utomjordiska väsendet skapar en kopia av Lena med hjälp av hennes blod är jag inte som i trans; jag är i trans.

Efter denna magi blir det än mer magiskt när Lena och hennes klon utför en balett tillsammans. Till en början är Lenas kopia enbart en grönglänsande ansiktslös varelse (spelad av Sonoya Mizuno från Ex Machina för övrigt) som försöker lära sig vad Lena är för något och det resulterar alltså i en dans. Lena leder och varelsen följer. Kämpa mot den och den kämpar mot dig, och du kan inte vinna. Ge efter och den ger efter. Magiskt var ordet.

Jag älskar Annihilation och nu måste jag ju kalla Alex Garland för min favoritregissör i och med att hans två regiinsatser båda har fått högsta betyg. Jag hoppas verkligen han får chansen att även i fortsättningen göra de filmer han vill göra. Det senaste jag har hört är dock att Garland ska göra en sf-tv-serie för FX. Hmm, tv-serier kan vara mycket bra förstås men för mig är det fortfarande film som är den mest exklusiva pärlan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som sett och skrivit om Annihilation: Movies – Noir, Flmr, Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Postern ovan är en fan-poster gjord av DawnOfKaiju17. Slutligen några fina bilder från filmen.

 

Revenge of the Sith (2005)

Revenge Of The SithDags för den sista filmen med George Lucas vid rodret, Revenge of the Sith. Jag såg filmen på bio och jag minns att jag gillade den, vilket också min gamla text nedan i kursiv stil bekräftar. Mina uppdaterade tankar kommer sist och återigen konstaterar jag att jag har blivit hårdare mot dessa prequels.

Jaha, då har även jag sett sista delen i Lucas Star Wars-saga, Mörkrets hämnd, och jag får nog, som de flesta, säga att jag är nöjd med filmen. Det fanns förstås en del saker som var mindre bra men på vissa viktiga punkter har Lucas lyckats. Jag återkommer till det. Obs! det förekommer ganska stora spoilers nedan så om ni inte vill veta för mycket så behöver ni inte läsa. Fast egentligen så vet man ju det mesta redan innan. Anakin blir Darth Vader. Wow! Haha.

Eftersom jag för att komma i rätt stämning har sett de tidigare filmerna nyligen så var det faktiskt med en lite speciell känsla jag såg inledningstexten komma åkande. Direkt kastas vi in i ett ganska tråkigt rymdslag av den sort vi sett i de nya episoderna (1 och 2). Ganska välgjort men alltså ganska tråkigt. Efter detta rullar det hela bara på helt enkelt. Det blir en blandning av ljussabelviftande, strider mellan jediriddare och cgi-robotar, dialoger mellan Palpatine och Anakin, krystade scener mellan Anakin och Padmé, och slutligen den ofrånkomliga uppgörelsen mellan Obi-Wan och Anakin. Och konstigt nog så fungerar det mestadels. Visst, många av skådisarna känns väldigt stela. Det måste bero på bristande förmåga hos regissören Lucas. Inte minst scenerna mellan Natalie Portman och Hayden Christensen känns stela och det sprakar inte alls mellan de båda.

Det som funkar är Ian McDiarmid som Palpatine, till en början i alla fall. McDiarmid har ett speciellt äckligt sätt att prata. Scenerna mellan honom och Anakin är bra. Tyvärr tyckte jag McDiarmid spelar över rejält efter det att Palpatine har visat sitt rätta mörka jag. Det blev nästan fånigt. Kejsaren/Palpatine ska vara sådär lite lågmält lömsk och äcklig, inte skrika som ett monster. Skildringen av Anakins övergång till den mörka sidan är en av de viktiga sakerna som jag tycker funkar i filmen. Christensen lyckas faktiskt återge detta på ett bra sätt. Hans förtvivlade ilska känns rätt. Sen tyckte jag hela sista kvarten var kanon där allt knyts ihop, vi får se Vader skapas, vi får se vad som händer med tvillingarna Skywalker, osv. Riktigt bra känsla mestadels. Ok, Vaders (numera ökända) Nooooo-skrik var inte klockrent.

Jag tyckte Portmans rollfigur Padmé hade en lite märklig roll här. Trots att hon fortfarande väl var senator gjorde hon inte mycket väsen av sig, förutom att vara gravid. Kanske var det därför Portman gjorde en ganska blek insats. Angående det här med stela skådisinsatser så undrar jag om det inte beror på att skådisarna till största delen ska agera framför en greenscreen. Sen när det plötsligt finns en riktig skådis att agera mot i en ”riktig” scen så har de liksom glömt bort hur man gör. Och Lucas styrka ligger nog inte i personregi. Det blir fokus på specialeffekter och historien i stort istället. Lite synd. Nåja, det ingår väl tydligen i alla Star Wars-filmerna – det här med lite halvtaskigt skådespeleri. Betyget blir i alla fall en fyra till filmen som är en värdig avslutning (?) på sagan.

Jag konstaterar direkt att jag kommer att sänka betyget från 4/5 till ett lägre betyg. Frågan är bara vilket.

”Tyvärr tyckte jag McDiarmid spelar över rejält efter det att Palpatine har visat sitt rätta mörka jag. Det blev nästan fånigt. Kejsaren/Palpatine ska vara sådär lite lågmält lömsk och äcklig, inte skrika som ett monster.”

Nej, det blev inte bara nästan fånigt. Det blev fånigt. Så fort hans lasersvärd kommer fram så blev det buskis.

Hayden Christensen sköter sig bättre här än i Attack of the Clones. Där håller jag med mig själv. Han har blivit aningen bättre som skådis. Filmens avslutningen tycker jag är bra. Det var lite som Joel sa under gårdagens filmspanarträff: det är svårt att misslyckas när man har så bra grundmaterial som Anakins förvandling till Vader.

Nåt som var betydligt sämre med Revenge of the Sith jämfört med Attack of the Clones var Padmés roll. Hon gör i princip ingenting förutom att vara gravid och dö av hjärtesorg i slutet.

Under filmen insåg jag varför man under dessa prequels i princip hela tiden slåss mot robotar. Det var för att klara åldersgränsen. Det sprutar inget blod från robotar som delas mitt itu, möjligen lite smörjolja. Det blir bara skrot kvar, inga lik. För oss tittare blir det ganska trist.

Och vad i helvete var den där general Grievous för nåt. En robot med hjärtan, riktiga fysiska dunkande hjärtan?! Oh well, man kan säkert läsa om honom på nån wiki-sida. Grievous kan för övrigt ha varit en av de sämsta skurkarna nånsin. Fyra (!) lasersvärd som som han snurrar som nån sorts helikopter. Patetiskt.

Jedis, är det verkligen så vettigt? I prequelsen verkar det ju vara rena munkorden. Man ska inte hata, inte älska, inte känna några känslor för nån, inte knyta an till nån. Anakin uppmanas av Yoda & Co att i princip glömma Padmé. Han ska släppa taget om det han är rädd för att förlora. Det verkar inte så nyttigt, eller? I originalfilmerna fick jag inte intrycket av samma strikta förhållningssätt.

Ja, jag sänker betyget men bara ner till en trea. Jag tycker faktiskt slutet är så pass bra så att det räcker till det.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Nooo

Attack of the Clones (2002)

Attack of the ClonesDå var turen kommen till Clownerna anfaller som jag brukar kalla den. Den heter ju egentligen Attack of the Clones. Jag vet att jag har satt en fyra på den här filmen. Det ser jag nämligen när jag läser igenom min gamla recension och ser betyget i slutet. Det är som jag nämnt tidigare kul att gräva fram gamla recensioner och kolla in vad man tyckte då. Ibland håller jag med mig själv, ibland funderar jag på hur jag egentligen tänkte… Som vanligt kommer min gamla text i kursivt och efteråt en del uppdaterade och i det här fallet möjligen ganska så förändrade tankar.

Jaha, om ni orkar så kommer här ytterligare en recension av en Star Wars-film. Denna gång var det helt logiskt dags för episod 2, Klonerna anfaller. Här vi möter vi en ca 20-årig Anakin som nu är en jedilärling med Obi-Wan som mästare. Anakin är otålig och vill hela tiden gå ett steg längre än sin visa och lugna mästare Obi-Wan. När Anakin dessutom ges i uppdrag att skydda den sköna, f.d. drottningen, numera senatorn, Padmé rinner hormonerna till hos Anakin. Här ska minsann skyddas!

(Miljöerna i början av filmen på stadsplaneten Coruscant får en osökt att tänka på Det femte elementet, som i sin tur för tankarna till Blade Runner…)

Ganska oväntat gillade jag vad jag såg. Jag minns att när jag såg den på bio när den kom, så var jag inte överförtjust, utan det kändes som en normal ointressant trea. Nu var det annorlunda. På nåt sätt hade liksom tyngden av hela serien börjat ge sig till känna. Här tyckte jag det var intressant att se hur Darth Vader börjar skymta hos Anakin. Hans mörka sida växer mer och mer. Aggression, rädsla, hat, ja, ja, mer, mer. Många klagar på Christensens insats men jag tycker faktiskt han lyckas återge konflikterna inom Anakin rätt så bra. Sen att vissa kärleksscener med Padmé är halvtaskiga, och att hans snack om att en diktator kanske är rätt lösning känns krystat, är en annan sak. Det är regissörens och manusförfattarens fel.

Jag tyckte även det var intressant att följa historien med Obi-Wan på sin jakt efter klonarmén och dess beställare. Miljön på planetet där klonarmén hade skapats, med hav och regn, kändes helt rätt. Jag gillar konceptet med klonerna och kopplingen till de vita anonyma soldaterna i de första filmerna. Jag gillar även familjen Fetts rymdskepp.

Sen är ju Palpatine bra. Han lyckas med list få saker och ting att gå precis som han vill. Kul att Jar Jar Binks är den som beseglar Republikens öde (kan man väl nästan säga?) genom sitt överambitiösa förslag att ge Palpatine oinskränkt, om än tillfällig, makt. Binks, av alla?! Haha. Åh, herre min je.

Vissa delar av filmen kändes väldigt mycket Sagan om ringen. Inte minst Christopher Lee, som i princip gör Saruman här också. Även miljöer/scenerier i samband med gladiatorspelen var som hämtade ur Sagan om ringen-filmerna. Kul också när Padmés klädsel rivs upp på ett snyggt sätt, haha (se bilden nedan). Slutstriden blir i vanlig ordning lite långdragen och lite väl datorsteril men det var inte nåt annat att vänta. Jag tyckte ändå att det denna gång var kul att se Yodas fäktningsinsats. När jag såg det på bio tyckte jag det bara var löjligt. Jag vet inte varför jag ändrat åsikt nu. Hur som helst, det blir en svag fyra till filmen. Faktum är att detta alltså är den näst bästa Star Wars-filmen efter Rymdimperiet slår tillbaka! Jag ser fram emot den sista (?) filmen med premiär 19 maj.

Det lika bra att konstatera det direkt. Jag fattar inte hur jag resonerade när jag berömde Hayden Christensen (eller Christian Haydensen, Henke? 😉 ). Han är ju sämre än usel.

Efter att ha återställt ordningen när det gäller Christensen, vilket var det viktigaste, följer nu en återgivning av den tankeström som rann genom mitt huvud under filmen:

Skeppen är ju skitsnygga. De känns som gamla flygplan, både till utseende och ljud. Det börjar med politik igen. Är det verkligen det som folk vill ha?

Är det Rose Byrne där bakom Natalie Portman som en av hennes maids?

Är det Boba Fett som dyker upp? Aha, nej, det var pappa Fett vid namn Jango. Vad är det med Boba Fett som är så speciellt? Det har jag frågat tidigare, jag vet.

En tydlig homage till Det femte elementet/Blade Runner. Eller om det ska kallas rip-off.

Anakin är ju ingen jedi. Han är ju bara en kaxig barnunge som tror att han är cool. Plus att han är ett creep. Varför har Anakin inte sett Padmé på tio år? Hon var ju senator och jobbade på samma ställe som jedi har sitt högkvarter. De borde väl ha träffat på varandra?

Nej, Anis och Padmés kärlekshistoria är INTE bra. Anakin är sämre än usel men dialogen är kanske ännu sämre.

Jag gillar planeten där klonarmén skapas. Härlig miljö här.

Nej, det räcker inte att åka till Tatooine för att göra filmen spännande och intressant.

Vi får de första hintarna om Vader och hör då lite av hans musiktema från de gamla filmerna i bakgrunden. Jag gillade den blinkningen.

Neeeeej, Hayden!!! Du är inte bra.

Det finns delar som är bra men andra delar som drar ner nåt oerhört.

”I miss you!” säger Hayden vid sin mammas grav. Kom han på det nu? Ni har ju inte ens setts på tio år! Det är så dags nu att börja sakna mamma.

Den där robotfabriken kändes mest som en larvig tomteverkstad, och ännu larvigare blev det C-3PO hamnade där.

”I’ve got a bad feeling about this…” används på helt fel sätt. Det sägs när det redan gått åt pipsvängen. Alla, både tittare och rollfigurer, vet redan att det gått åt helvete. Det ska ju sägas innan våra hjältar hamnar i den där knipan. De kanske kan vara på väg att hamna i knipan men det ska vara innan de faktiskt hamnat i den. Nu var det helt uppenbart att det redan skitit sig. Typ om våra hjältar är ute och flyger flygplan och ser ett oväder på väg mot dem. Då passar det att säga ”I’ve got a bad feeling about this…”. Men att säga det efter att blixten träffat planet och det är på väg att störta eller t.o.m. redan har störtat…

Jaha, du har en dålig känsla, vad konstigt?!

Nej, detta blir en rejäl sänkning.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

"Anakin, han tafsade på mig. Döda honom!" "Vadå, vem?! Han ska få smaka lite grön laser!"

”Anakin, han tafsade på mig. Döda honom!”
”Vadå, vem?! Han ska få smaka lite grön laser!”

The Phantom Menace (1999)

The Phantom MenaceEfter att sett episod IV och V och fått reda på att Darth Vader i själva verket är Anakin Skywalker och alltså Lukes far är det dags för en lång flashbacksekvens där Anakins förfall till Vader ska berättas. Vi börjar med The Phantom Menace från 1999, en film jag såg på bio och sen såg om 2005. I kursiv stil följer min gamla text som jag skrev efter 2005 års omtitt och sen kommer mina fräscha tankar.

Jaha, då var det dags att ta sig an de nya filmerna om familjen Skywalker där vi får följa Anakins väg mot den mörka sidan och Darth Vader. Först ut är Det mörka hotet med George Lucas själv tillbaka i regissörsstolen. Anakin är här en ung pojkspoling på den avlägsna planeten Tatooine där han som jobbar som rymdskeppsmek samt deltar i svävartävlingar på fritiden. Till Tatooine kommer jediriddaren Qui-Gon Jinn (Liam Neeson) tillsammans med sin padowan Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor). Med sig har de även den unga drottningen Amidala (Nathalie Portman) som evakuerats från sin egen planet Naboo efter att den giriga Handelsfedarationen hotar att invadera. Federationen är inte nöjd med vissa handelsregler som Republiken instiftat.

Ja, haha, det här var politik på hög nivå. Jag tyckte faktiskt det var lite annorlunda, just att det var en del politik inledningsvis. Lite annorlunda för en sån här typ av film, om man nu kan kalla det här för en viss typ av film. Intressant att se hur den slemmige, men till synes snälle, senatorn Palpatine här börjar manövrera sig fram till mer makt. Samspelet mellan McGregor och Neeson tyckte jag också var sevärt. Här får vi se en otålig lärling som ska läras upp av en erfaren mästare. Detta har vi ju ytterligare minst två exempel på i de andra filmerna: Luke och Kenobi/Yoda samt Anakin och Kenobi. Nu var det alltså Kenobi som var lärlingen. Man kan ju tycka att han kanske skulle ha lärt sig av sin egen lärotid när han ska ta sig an den hetsige Anakin.

Förutom det som jag nämnde ovan så var det ett schysst matinéäventyr, hyfsat spännande och ganska snyggt, om än lite väl datorsterilt. Jag ledsnar inte heller på den där hypnotiska jedi-handviftningen med en tillhörande uppmaning. Sämre var att filmen bitvis kändes som vilket modernt actionäventyr som helst mycket pga datoreffekterna som ger ett plastigt intryck. Tidigt i filmen introduceras vi även till en datoranimerad figur vid namn Jar Jar Binks. Eftersom det mesta redan har sagts om denna jobbiga karaktär finns det inte så mycket att tillägga. Han är värdelös helt enkelt. Så fort han är med förstörs den lilla stämning som byggts upp. Däremot tyckte jag, konstigt nog, att hans artfrände, kungen av Gungan, var riktigt rolig.

Anakin (Jake Lloyd) är fullständigt ointressant i den här filmen eftersom han bara är ett jobbigt barn. Det finns ingen spänning här. Man ser inte Darth Vader lura bakom ryggen alls. Och så har vi ju då den evighetslånga svävartävlingen. Dötrist. Som att titta på ett datorspel utan att få spela själv. Så fort Anakin är i fokus blir det dåligt. När han på slutet hamnar i ett rymdskepp och deltar i rymdslaget blir det löjligt. Jake Lloyd är ett typexempel på en sån där jobbig barnskådis som borde avskaffas. Det avgörande slaget, både i rymden och på marken, är dessutom tråkigt. Jobbigt klippt datorspel med en tramsande Binks. Det påminner i viss mån om slutet i Stjärnornas krig (också det tråkigt). Nå, det finns en del dåligt, men jag gillar ändå slutfajten mellan Darth Maul och våra jedihjältar, så det blir knappt godkänt.

Det är kul att läsa gamla recensioner efter att ha sett om filmerna i fråga. Vad var det jag fokuserade på? Vad är störde jag mig på? Vad gillade jag? Har nåt ändrats?

I min gamla text framgår det att jag uppskattade det politiska inslaget, att jag tyckte det kändes fräscht. Hmmm, jag vet inte, den här gången kändes det som en märklig inledning, ganska torr, tråkig och mest förvirrande. Den där Handelsfederationen, vilka var de och varför genomförde de en blockad? Vad stod på spel? Det förstod jag tydligen när jag såg filmen förra gången. Ja, så småningom förstod jag väl att allt var ett spel för gallerierna iscensatt av sithlorden Darth Sidious himself. Men trots det så kändes det mest tråkigt den här gången. Jag gillade inte heller den där vicekungen (The Viceroy) och hans folkslag. De var fula och pratade engelska med bisarr brytning.

Jag håller med mig själv om det mesta andra jag skriver. Det är en helt ok matinérulle. Neeson och McGregor funkar. Jar Jar Binks och Jake Lloyd som Anakin funkar INTE. Jar Jar Binks är ju rent av stötande.

Den här gången störde jag mig inte lika mycket på tråkig cgi. Jag tyckte det mesta såg helt ok ut. Jag gillar bl a designen på drottningens silvriga rymdskepp. Dessutom har man då och då lagt in sköna motorljud på skeppen men det är nog kopierat från Boba Fetts lilla skepp i originalfilmerna. (Apropå Boba Fett så undrar jag varför så många verkar gilla den figuren. Han var ju knappt med i Rymdimperiet slår tillbaka och jag minns inte att han gör nåt speciellt i Jedins återkomst. En anonym prisjägare i bakgrunden. Oh, well, det var en parentes.)

Jag gillar Neeson här och framförallt hur hans rollfigur alltid är lugn, hur illa det än verkar gå. Aldrig frustrerad, aldrig arg, inte ens när hans handviftning inte funkar. En äkta jedi. 😉

En sak jag hade glömt bort: Jungfrufödsel!

En skådis som man inte fattar att hon är med om man inte får reda på det från nån annan: Kiera Knightley som spelar en dubbelgångare till drottningen.

Mest irriterande förutom allt Jar Jar Binks gör: när Anakin inte har en aning om vad han gör men ändå lyckas starta ett rymdskepp, flyga upp från planeten Naboo till de elakas rymdstation och slå ut dess main reactor. Liksom bara så där. Det finns absolut inga som helst insatser här.

Ändå en ganska mysig matinérulle.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Kiera

Till höger en ung Kiera Knightley när hon låtsas vara drottning Amidala av Naboo.

Thor: The Dark World

PantsTitel: Thor: The Dark World
Regi: Alan Taylor
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag var en av få (?) som gillade första filmen om Tor ganska mycket. Den fick i alla fall en stabil trea. Jag fick vad jag väntade mig: helt ok underhållning med en ganska stor dos humor. Ett klagomål jag ofta hörde (och hör) om den filmen var att den var för liten. Tor var en Gud som färdades mellan galaxer men ändå utspelades en stor del av filmen, och slutuppgörelsen, i en dammig småstad i New Mexico. Just det var inget jag tänkte på när jag såg filmen även om jag kanske kan se det så här i efterhand. Jag hade roligt när Tor var på jorden och betedde sig udda och ville köpa en häst i husdjursbutiken. Charmigt. Det småskaliga var inget som jag störde mig på.

I uppföljaren slår man på den större trumman. Efter succén med The Avengers har man nog en betydligt större budget och nu är det inte småskaligt längre och jag veeeet inte om det blir så mycket bättre egentligen. För mig blev det mer generiskt (som Har du inte sett den?-boysen brukar säga) och lite tråkigare. Men nu är allt inte mörkt; det finns det ljuspunkter.

Visst är det lustigt hur många filmer nu för tiden som ska vara mörka. Det är mycket svart och mörkt i titlarna, eller hur? Star Trek Into Darkness, The Dark Knight, Transformers: Dark of the Moon, Dark Shadows… Ska det kanske återspegla den mörka värld vi lever i nu, med lågkonjunktur, fattigdom, tsunamis och klimathot. Nu ska givetvis direkt sägas att Thor: The Dark World iiiiiinte på något sätt är mörk. Det är lättsam matinéunderhållning och inget annat.

Loke (Tom Hiddleston) sätts av Oden (Anthony Hopkins) i husarrest i Asgård efter händelserna i The Avengers. Mamma Frigg (Rene Russo) håller fortfarande av sin son och besöker honom då och då och vill hitta gott i honom. Tor (Chris Hemsworth) har inte varit tillbaka till Midgård (jorden) efter händelserna i New York (i slutet av The Avengers). Han har fullt upp med att kriga i de andra världarna (av totalt nio) för att åter ge makten till Asgård och få till lite stabilitet i världe.. eh världarna. I Midgård råkar dock en viss Jane Foster transporteras genom en portal till en annan värld där hon hittar en muahahahamörk hemlighet som aldrig borde ha hittats. Det är med andra ord dags för Tor att komma tillbaks ner på jorden.

Filmens behållning för mig är Stellan Skarsgård. Haha, ja, det är sant. Jag kunde inte låta bli att småskratta under alla scener han är med i, och han är faktiskt med i förvånansvärt många. Är det en revy med Stefan & Krister jag ser? Lika rolig var inte Janes kompis och kvinnliga sidekick Darcy (Kat Dennigs). Hon påminde mig om den jobbiga sidekicken spelad av Justin Bartha i National Treasure-filmerna. De ska vara en sorts rolig nörd. Hur snygga som helst men glasögon och en rolig mössa och så… vips… är de nördar.

Filmens nästa behållning, efter en Skarsgård i kalsipper eller mindre, är givetvis Loke i form av nye favoriten Tom Hiddleston. Jag kan knappt förstå att det är samma skådis som spelade vampyr i Only Lovers Left Alive. Nu är han svarthårig och ganska blek även här men jag får ändå känslan av en helt annan skådis och tror att Hiddleston är något av en kameleont. Samspelet mellan bröderna Tor och Loke är det mest intressanta med filmen men jag tycker vi kanske får för lite av det.

Vad som inte riktigt funkar är den stora historien. Vi har en huvudskurk i form av svartalven Malekith (Christopher Eccleston). Han är ganska tråkig. Han har en storslagen plan som går ut på att använda Etern, den mystiska kraft som Jane hittade och fick i sig i början av filmen. Hela den delen av filmen bryr man sig liksom inte om, men så brukar det ju ofta vara. Etern är bara en MacGuffin. Det är bara det att då behöver resten – samspelet mellan rollfigurer, häftig action, etc. – vara det som lyfter filmen. Men, nej, det lyfter aldrig riktigt för mig. I mitten av filmen förekommer några evighetslånga krigsscener då Asgård attackeras och det bara känns som man vill visa sina 3D-effekter. Tråkigt!

Men jag ska inte vara för hård. Jag blev hyfsat underhållen, plus att jag fick se Heimdall (Idris ”Stringer Bell” Elba) utan hjälm och därför får filmen betyget ”hyfsad”.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

The Darjeeling Limited

Darjeeling LimitedTitel: The Darjeeling Limited
Regi: Wes Anderson
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Det finns en Wes Anderson-film som jag faktiskt gillar och det är den som de flesta andra (?) inte brukar gilla. Den har vi kommit till nu. Raka spåret till recensionen.

Wes Anderson har inte varit någon favorit hos mig, även om jag tror jag gillar Rushmore, som det var länge sen jag såg, minns i princip bara Bill Murray hoppandes trampolin i en pool (min kommentar: efter texten skrevs såg jag alltså om Rushmore). Både The Royal Tenenbaums och Life Aquatic fick underkänt. Det kan hända att det var ett resultat av en anti-hype-reaktion från min sida. Nya filmen The Darjeeling Limited utpelas i Indien där tre distanserade bröder försöker komma samman efter att deras far dött ett år tidigare. Det går väl så där, till en början.

Oj, detta var en överraskning! Del ett av visningen, alltså kortfilmen Hotel Chevalier, satte en skön stämning direkt. Det lustiga är att den, liksom ”huvudfilmen”, har fått R-rating i USA. Smått märkligt. Hur tänker de där borta ”over there”? Hur som helst, efter att dess eftertexter rullat förbi och del två (huvudfilmen) börjar får vi se Bill Murray, i SLOW MOTION, bli omsprungen av Adrian Brody i jakten på ett tåg. Så rackarns skönt, helt enkelt.

Jag har tyckt att Andersons tidigare filmer varit konstlat djupa och att inget egentligen händer. Det är bara en snygg yta i nån låtsasvärld. Tyckte jag, alltså. Nånting har ändrats. Jag vet inte om det är hur jag uppfattar filmen eller om det The Darjeeling Limited som är annorlunda. En sak är säker, det är jag väldigt ofta gillar road movies. Kan vara därför som jag direkt gillar den här filmen som i och för sig är en ”rail movie”. Om jag ska sammanfatta vad jag tycker så säger jag: skön stämning, lågmäld humor, och en rörande insats av Owen Wilson med tanke på vad han tog sig för efter inspelningen. Hmm, vad mer att säga förutom att filmen är en riktigt bra indiematinérulle?

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kortfilmen Hotel Chevalier får en trea i betyg.

Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Garden State

Garden StateTitel: Garden State
Regi: Zach Braff
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Själv är jag inte nåt större fan av Scrubs. Ja, jag har nog aldrig egentligen sett serien så jag kanske inte ska uttala mig. Men efter att ha sett Garden State 2005 trodde jag nog att Zach Braff skulle bli ett lite större namn än han har blivit. Efter Garden State tycks Braff inte ha gjort en enda långfilm.

I Zach Braffs debutfilm, vars namn får en att tänka på John Sayles filmer om olika amerikanska delstater, ser vi regissören själv i rollen som den av mediciner känslobedövade reklamskådisen boendes i Kalifornien som återvänder hem till trädgårdsstaten New Jersey för sin mors begravning. Utan medicin försöker vår hjälte försonas med sin far, får en flickvän, umgås med gamla kompisar, och åker motorcykel. Ett nytt liv helt enkelt.

Mmm, tyvärr blev jag lite besviken på filmen. Jag tyckte den hade en del likheter med den underbart sköna The Station Agent men här lyckas man inte riktigt skapa samma känsla för karaktärerna tycker jag. Där The Station Agent bara var en må-bra-film, så känns det ibland som om Garden State försöker lite väl mycket att vara så där skön, cool, och annorlunda. Det kändes bitvis lite konstruerat coolt.

En annan brist var att Braffs relation med sin pappa (spelad av en helt outnyttjad Ian Holm) inte reddes ut ordentligt. Jag väntade på en riktigt dust mellan de två men av det blev intet vilket var lite synd. Nåväl, det var mina klagomål. I övrigt är det förstås en stark debutfilm av Braff. En amerikansk version av Masjävlar ungefär. Det var även bra musik som ibland utnyttjades lite väl ofta. När det gäller musik så måste Donnie Darko var den optimala filmen. Där är all musik perfekt, så perfekt. Eh, sorry, Garden State var det. En stark trea blir det. Keep up the good work, Zach!

3+/5

V for Vendetta

Titel: V for Vendetta
Regi: James McTeigue
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Den här rullen såg och skrev jag om 2006. Wachowski-syskonen producerade. Apropå Lana och Andy så ser jag fram emot deras baby som medregisserats av Tom Tykwer. Cloud Atlas heter den filmen och dess trailer, som många för övrigt gråter till, hittas här.

V for Vendetta utspelas i ett samhälle som ibland inte känns alltför långt borta. Vi är i Storbritannien som har blivit en polisstat som styrs av en elit med John Hurt i spetsen som enväldig kansler. Det råder utegångsförbud på kvällarna och alla som på nåt sätt är oliktänkande eller avvikande grips och kastas i fängelse eller dödas. Allt för medborgarnas egen trygghet förstås. Evey (Nathalie Portman) är en av de ”vanliga” men efter att hon träffar frihetskämpen V (Hugo Weaving) förändras hennes liv och hon själv.

Eftersom jag nyligen sett Good Night, and Good Luck. drog jag direkt paralleller mellan de två filmerna, som ytligt sett är annorlunda men tar upp precis samma tema fast på olika sätt. Båda är politiska filmer som kritiserar dagens samhälle. Den ena gör det genom att titta bakåt och den andra genom att titta framåt. Intressant. En annan sak jag tänkte på var att V för Vendetta aldrig hade kunnat utspelas i USA.

Spoiler
Tänk bara en sån sak som att spränga Vita Huset sönder och samman, eller vilken byggnad som skulle få motsvara parlamentsbyggnaden i London. Det hade blivit upprörda känslor, speciellt med tanke på hur ”terroristerna” framställs i filmen.
Spoiler slut

Nåväl, själva filmen var till största delen klart njutningsfull. Jag blev lite förvånad över att den bitvis kändes ganska vardaglig, just när det gällde miljöer och så. Det såg ut ungefär som det gör idag (well, det var väl i och för sig bara om 20 år eller nåt sånt som den utspelades). Just därför tyckte jag scenerna med kansler Hurt på tv-skärm pratandes med sin inre cirkel inte riktigt passade in, det kändes som taget ur nån dålig sf-rulle. Just i dessa och i vissa andra scener var det även svårt att inte tänka på Equilibrium som dock skruvat handlingen ett snäpp till – i det samhället var inte ens känslor tillåtna.

Mmm, jag tyckte det fanns ett gäng delar i den här filmen (Evey och V, polisernas utredning, kanslern & Co, V:s vendetta) och jag kände kanske inte att de passade ihop riktigt. Nåt jag saknade lite, och som andra nämnt var faktiskt lite fler actionscener. Detta insåg jag mot slutet när V med sina roterande knivar möter ett gäng poliser. Jag tyckte sekvensen var snyggt gjort och insåg då att nån mer sån scen gärna hade fått vara med. Lite skön The Matrix-känsla tackar i alla fall inte jag nej till.

Portman är en duktig skådis och det visar hon bl a i scen där hon får andnöd. Den kändes helt äkta och var nästan obehagligt. En scen som dock inte funkade var Portman ute i regnet med armarna utsträckta samtidigt som man flashbackade till V:s ”födelse”. Det funkade inte för mig och kändes mest fånig. Det var dock inte Portmans fel. Hur som haver, jag gillade filmen. Den var mysig och det var imponerande av Weaving att lära sig sina poesiramsor där varje ord började på V. Det blir en stark trea. Den var bra, men jag greps aldrig helt av handlingen eller drogs in filmen fullständigt.

3+/5

Thor

Titel: Thor
Regi: Kenneth Branagh
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

I amerikanska serietidningsfilmen Thor är Asgård är ett superkitschigt guldglänsande Sagan om Ringen-rike där vi möter Oden och de andra asagudarna. De slåss mot frostjättar från Jotunhem som leds av Laufey som ser ut som Darth Maul från Star Wars. Onde sonen Loke smider ränker medan Tor mest vill ha kul eller kriga. När Tor är för ivrig att kriga mot jättarna och förstör den vapenvila som Oden förhandlat fram blir Oden vred och skickar honom till Midgård (jorden alltså) som en vanlig dödlig människa.

Anthony Hopkins spelar Oden och jag hade läst att Hopkins spelade stelt, sömngångaraktigt och helt oengagerat. Ah, jag vet inte, jag tyckte han var helt ok. Oh well, nu sov han djup Odensömn i ungefär halva filmen men ändå.

Chris Hemsdeep… worth, var nånstans hittade de den killen? Chippendales? Well, tjejerna får sitt i alla fall. Apropå på det så är Natalie Portman med och det är ju alltid trevligt. Efter vad jag läst var det nödvändigt för Portman att göra en lättsammare film efter Black Swan. Och ja, lättsammare än så här blir det nog inte. Även Stellan Asgård dyker upp i roll som äldre forskarkollega och extrapappa till Portman.

Historien är så tunn att elektroner med enkelhet kan tunnla genom manuskriptet. Men jag fick precis vad jag väntade mig: helt ok filmunderhållning. Scenerna när Tor anländer till Jorden som en vanlig om än muskulös människa är trevliga. Han använder artigt högtidligt språk, han kysser flickor på handen när han hälsar adjö OCH han går in i husdjursbutiken när han behöver en häst ”I need a horse!”. Haha, jag hade riktigt trevligt.

De svenska översättarna har varit lite okänsliga och slarviga när det Tors språk. När Tor säger saker som ”That would suffice” översätts det med ett simpelt ”Det blir bra” istället för nåt i stil med ”Det är tillräckligt”. Kanske ett dåligt exempel men ni förstår säkert vad jag menar.

Historien är bitvis är riktigt seg uppe i Asgård när historien utspelas där. Hopkins är inte världens yngsta skådis längre men han fick som sagt lite välbehövlig vila under en stor del av filmen. Jo, just det, sen dök Rene Russo upp som Tors mamma. Det tog ett ögonblick innan jag kunde placera henne.

När Heimdall, asarnas allseende portväktare, var med tänkte jag att det var lite synd om den skådisen eftersom han hade hjälm och pansar som i princip täckte hela ansiktet så att det inte gick att känna igen honom. Dessutom var rösten förmörkad, batman-style. När eftertexterna rullade fick jag reda på att det var Idris Elba, dvs min favoritknarklangare från The Wire, yay!

Men för i helvete, nu upptäckte jag att även Tadanobu Asano, en japansk skådis som var med i favoritfilmen Universums sista dagar, också var med i en ganska oväntad roll som en asagud. Ungefär lika oväntat som att Idris Elba spelade portväktaren Heimdall. Inte lika oväntat är att filmen får en trea.

3/5

PS. Ni som inte har sett filmen, kom ihåg att se klart hela eftertexterna eftersom det dyker upp en bonusscen där!

%d bloggare gillar detta: