Moonlight (2016)

Moonlight är en sällsam film i tre delar där vi får möta Chiron under olika perioder av hans liv: först som barn, sen som tonåring och slutligen som vuxen. Det är fascinerande hur olika men ändå så lika de olika gestaltningarna av Chiron är. Castingen är vågad men lyckad då de tre skådisarna är olika till utseendet men lika till beteendet och blicken i deras ögon förmedlar samma känsla.

Filmens två första delar utspelar sig i Liberty City, ett av de fattigare grannskapen i Miami. Huvuddelen av de som bor här är svarta. Ja, faktum är att vi nog inte ser en enda icke-svart person i hela filmen, förutom kanske i periferin nån gång. Just detta faktum var inget jag egentligen tänkte på under titten men jag insåg det efteråt.

I den första delen får vi följa den unge Chiron (Alex R Hibbert) som här går under namnet Little. Han är mobbad i skolan och kallas för faggot. Hemma möts han av en crackberoende mamma, spelad av brittiskan Naomie Harris.

Efter att ha blivit jagad av sina mobbare gömmer han sig i ett övergivet hus där han senare hittas av knarklangaren Juan (Mahershala Ali). Juan tar Chiron med hem till sin flickvän Teresa (Janelle Monáe), bjuder på mat och försöker prata med den slutne Chiron för att få reda på var han bor. Det är uppenbart att Chiron inte har nån större lust att komma hem.

Juan blir en fadersfigur för Chiron och lär honom bl a att simma i en av filmens finaste scener. Att Teresa blir som en extramamma är även det ganska tydligt, i alla fall om man har förmågan att läsa mellan raderna.

I del två har Chiron (nu spelad av Ashton Sanders) blivit tonåring men speciellt mycket lättare har han det inte. Han har en vän i Kevin (Jharrel Jerome). Kevin vet dock, till skillnad från Chiron, hur man navigerar bland skolans olika grupperingar och hur man ska bete sig för att inte sticka ut på ”fel” sätt. Deras relation får sig en rejäl prövning i slutet av del två då Kevin behöver välja mellan sig själv och Chiron, vilket för oss in i…

…del tre där vi hoppar ganska långt framåt i tiden. Chiron är väl nu runt 30 eller så och har förändrats totalt. Nu spelas han av Trevante Rhodes. Från att ha varit en spinkig och krummande tonåring är han nu en bitig gangsta med guldtänder i Atlanta. Totalt förändrad. Men så får han ett telefonsamtal från Kevin, och vips, så faller hans fasad.

Det första jag tänkte på i början av filmen var hur vacker den var. Färgerna. Det kändes som en Michael Bay-film. Allt var förstärkt, upphöjt. Bilarna, Miami, havet, orange apelsinjuice, de svarta rollfigurernas hud som blänker, röda t-tröjor, gulgröna palmer om natten.

Om du gillar Wong Kar-wais filmer så lär du gilla Moonlight. Om du inte gillar den stilen så är nog risken stor att Moonlight inte riktigt funkar. Jag gillar WKW (ibland, men långt ifrån alla hans filmer) och jag gillar Moonlight. Det handlar t ex om berättarstilen. Det är inte så mycket, eller inte alls, fokus på den s.k. plotten, intrigen, handlingen från a till b. Vad som spelar mer roll är känslan och stämningen som förmedlas. I vissa nyckelscener är det dock tydligt vad poängen är och hur dessa scener knyts ihop med senare händelser i filmen.

I del ett och två ser vi Chiron gå omkring med nedböjt huvud. Han är ständigt i hukmod, rädd att bli sedd. Han kommer inte ur det. Av Teresa får han höra att i mitt hem håller man huvudet högt. ”It’s all love and pride in this house”. Ja, till slut håller Chiron huvudet högt och får betala ett pris och det leder även till den förändring som vi får se i del tre.

Mer om WKW-känslan. Fotot i Moonlight – som är flytande, vattnigt, suddigt, färggrant, ofokuserat, skarpt, skuggigt och glittrande på samma gång – påminner mig i känsla och stil om WKW:s fotograf Christopher Doyle. Främst är det kanske Days of Being Wild jag tänker på.

När vi i del tre har hoppat framåt i tiden förstår jag direkt att saker och ting har förändrats för Chiron, som nu kallar sig Black, när jag får höra Goodie Mobs ”Cell Therapy”. Vi är Atlanta i the dirty south och Goodie Mob är det perfekta soundtracket. Deras album Soul Food från 1995 lyssnade jag på repeat (constant y’all) när det kom.

Filmens höjdpunkt för mig är den absolut sista delen när Kevin (nu spelad av André Holland) och Chiron möts på en restaurang där Kevin jobbar som kock. Här fanns en spänning i luften samtidigt som det var vackert och poetiskt. Det var nåt med stämningen och deras trevande och avvaktande agerande mot varandra som gjorde att jag uppslukades totalt i det som skedde.

Moonlight handlar i slutändan om de roller vi spelar och kanske fastnar i (för alltid?), och hur befriande det är när man äntligen får öppna sig och bara vara sig själv.

”Who is you, Chiron?”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fler tankar om Moonlight hittar du här:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Filmnight
Absurd Cinema

 

Moonlight

Days of Being Wild

Spectre (2015)

SpectreI fredagskväll var jag och Henke och kollade in den senaste Bond-filmen Spectre på den nyöppnande IMAX-biografen i Solna och Filmstaden Scandinavia. När jag kom hem råkade jag se att SVT visade Cloud Atlas och jag kom in precis i början av filmen. Rackarns vad bra Cloud Atlas är ändå tänkte jag. Jag kollade ganska länge tills jag blev trött och gick till sängs. Jag var glad och nöjd efter min andra IMAX-upplevelse nånsin och dessutom såg jag fram emot lördagen som jag visste skulle bli minst lika trevlig eftersom den skulle spenderas med filmspanarna på Stockholm Filmfestival. Sen skulle jag bara kolla in Twitter lite innan jag slöt ögonen…

Det är lite klurigt att skriva om Spectre så här precis efter det som har hänt i Paris (skrivs alltså på lördag morgon) men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och börja skriva.

 

Filmen

Jag gillade Spectre. Jag hade hört och läst ganska mycket dålig kritik så jag förväntade mig en ganska seg och alldeles för lång film utan spänning. Det var ungefär det jag hade hört i alla fall. Men jag hade roligt hela tiden. Det är en härligt snygg film. Jag gillar samtliga miljöer. Det är en förhöjd verklighet där allt är extra snyggt. Jag tyckte dessutom att det verkligen kändes som en Bond-film. Det är snygga bilar med manicker, klockor som sprängs, snygga åtsittande klänningar, slagsmål på tåg, explosioner, fina vintermiljöer med pulkåkning medelst flygplan. Daniel Craig är isigt sval som Bond och jag gillade även Léa Seydoux. Christoph Waltz som skurk var som en skön parodi på Bond-skurkar och hans henchman Mr. Hinx (Dave Bautista) var en kraftig bit. Den nya valpiga Q och hans ständiga hackande känns lite trött. Dessutom tyckte jag inte hans slitna laptop med klisterlappar passade in tillsammans med allt annat så slicka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


IMAX-upplevelsen

Det här var andra gången jag klev in i en IMAX-salong. Första gången var när jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol i Montréal och den gången blev jag inte jätteimponerad som jag minns det. Den här upplevelsen var klart bättre. Jag sögs verkligen in i filmens värld, lät mig omslutas. Ljudet. LJUDET! Aj, jag fick ont i öronen och blev svettig. Efter kanske en timme kände jag mig åksjuk och funderade om jag skulle bli tvungen att gå ut ur salongen, men som tur var tog jag några djupa andetag och kände mig bättre efter några minuter. Bildkvaliteten var hur bra som helst och det trots att fotografen Hoyte van Hoytema (yay!) inte använt speciella IMAX-kameror, men det är möjligt att det blir än mer knivskarpt med såna kameror. Två klagomål på salongen: 1. Armstöden satt inte fast ordentligt så när grannen lutade armbågen mot stödet så vibrerade i princip hela min fåtölj. 2. Numreringen på stolarna var förvirrande oklar eller t.o.m. helt frånvarande på vissa rader vad det verkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni Henkes tankar om Spectre. Did he get what he was exspectring?

Filmspanar-tema: Man(n)lighet – Miami Vice

Vid de senaste tillfällena som det bestämts filmspanartema så har jag direkt vetat vad jag ska skriva om. Jag gör ju oftast så att jag helt enkelt ser en film som jag tycker passar in i temat. Några exempel: Film om film: Living in Oblivion, Snö: Død snø, På väg: The Straight Story. Den här gången… helt blankt. Manlighet. Helt blankt. Haha, ja, men sen gjorde sig min ordvitstourettes påmind. Jag skriver om mannlighet… Michael Mannlighet. Ja, men det blev kanske inte så dumt ändå. Mann gör ju uteslutande väldigt ”manliga” filmer eller åtminstone filmer med männen i fokus. Jag valde att se en av Manns filmer som jag inte hade sett tidigare och jag hade i princip inte heller hört nånting gott om den.

****

Miami Vice

Manliga… posörer?

Titel: Miami Vice
Regi: Michael Mann
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Miami Vice var en favoritserie när den gick på tv på 80-talet. Bara för- och eftertexterna är klassiker. Jag kan se bilderna och höra musiken inom mig nu (gitarrerna, trummorna, båtarna, brudarna, bilarna, flamingosarna, vindsurfaren). Serien hade nåt som tilltalade mitt pojksinne, kanske att det fanns en melankolisk sorgsen stämning förutom den coola ytan. Seriens producent var Michael Mann vilket framgick av hans logga i eftertexterna. 2006 fick han för sig att göra en remake på vita duken. Bra idé? Hmm, nja, kanske inte. En lustig detalj var att filmen inte hade några förtexter (som jag såg i alla fall) men Mann kände väl att han inte kunde matcha originalet på den punkten.

Sonny Crocket och Ricardo Tubbs… säga vad man vill men är inte det där ett par coola namn! De spelas här av skon Colin Farrell och Jamie Foxx. Efter att FBI har strulat till det får Crocket och Tubbs hoppa in. FBI har råkat ut för en infiltratör och en av deras tjallare har avslöjat allt och tagit livet av sig efter att ha blivit hotad. Eftersom den simpla poliskåren i Miami inte var inblandade i operationen, som gick ut på att avslöja en knarkliga, är de nu de enda som inte är en potentiell risk och det är nu upp till Crocket och Tubbs att avslöja vad som pågår… and they are on their own! De ska gå undercover och agera kriminella som vill sälja sina transporttjänster till en sydamerikansk knarkkung som ska leverera knark till USA.

Alla är, eller försöker vara, väldigt hårda i filmen. Det kryllar av uppgörelser där det går ut på att stirra ut varandra alternativt skjuta ihjäl varandra. Jag tycker inte man nånsin lyckas med hårdheten, speciellt inte Colin Farrell. Foxx är aningen bättre i sin roll men det är Farrells Crocket som är i fokus. Farrell försöker kanske vara nån sorts kopia av Mel Gibson i Lethal Weapon, en crazy-go-lucky-typ som charmar damerna med sin humor (hahaha) eller dans (hahaha). Hur som helst, det funkar inte.

Loco

Loco

Redan från början har Farrell nåt längtande i blicken och det har han redan innan han har fått ögonen på knarkkungens dam Isabella spelade av Gong Li. Jag vet inte, kanske beror det på att Farrell ungefär samtidigt med Miami Vice (eller strax innan förmodligen) spelade in film med Terrence Malick, och då kan man ju få nåt längtande i blicken. Eller så ville han bara bort från inspelningsplatsen, vem vet.

Michael Mann har misslyckats med Miami Vice. Han hittar aldrig riktigt rätt ton. Efter att Crocket och Tubbs fått sitt uppdrag tar det typ två sekunder innan de vet vem som ligger bakom och hur de ska agera. FBI och alla andra myndigheter som var inblandade i operationen tidigare verkar ha varit fullkomligt handfallna. Men det kanske är lokalkännedomen om Miami som gav utdelning. Nåväl, det blir fånigt. Givetvis har Tubbs också pilotcert. De knarkkungar vi möter är karikatyrer som tagna ur en parodi på Miami Vice. De är latinogangster med rätt att tala på bruten engelska och de är fuuuuullkomligt hänsynslösa och galna.

Bäst i filmen

Bäst i filmen

Absolut värst i filmen var ändå musiken, fullkomligt horribel powernumetalrock eller vad det kan kallas. Inledande låten är jobbig men inte värst, nej värst är en grotesk version av Phil Collins In the Air Tonight. Musiken, som verkligen iiiinte är bra, tillsammans med den överdrivna stilen leder till att Miami Bajs förlåt Vice blir skrattretande till slut.

Det som dock (nästan!) räddar filmen är Gong Li. Hon är en cool cat(woman) och den enda som lyckas göra sin rollfigur till en intressant karaktär. She’s the man, helt enkelt, och hade ett lustigt sätt att nicka uppåt. (Tyvärr blir det i slutändan ändå så att hon givetvis måste räddas av Farrell.) Jag gillar även en del av bilderna och till viss del stämningen ibland. Mann är duktig på att få till sina stadsmiljöer, speciellt på natten. Det är samma look som i Collateral som dock är en mycket bättre film.

Slutet är galet dåligt med en av de sämsta slutscener jag nånsin sett, faktiskt. Blandningen av melankoli och ofrivillig parodi funkar inte.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar skriver om manlighet:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Except Fear
Flmr

Skyfall

Titel: Skyfall
Regi: Sam Mendes
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

På Twitter läste jag ett kvitter som löd: Om man gillar Daniel Craig som Bond så är man inte ett Bond-fan. Jag tror nog det kan stämma. I och med Casino Royale så gjordes Bond mer modern, mer mörk, mer realistisk. Bond blev en person, tycka vad man vill om det. Jag gillade verkligen Casino Royale. Problemet var att uppföljaren Quantum of Solace var värdelös. Det var en film helt utan känslor.

I den nya Skyfall får vi en del känslor, well, ganska mycket känslor faktiskt. Jag lovar, det blir t.o.m. lite dammigt i biosalongen eller i alla fall på bioduken.

Inledningsactionscenen är riktigt bra. När Ola Rapace och Daniel åker motorcykel på smala takåsar är det hur bra som helst. Ren uppvisning. När man sen hoppar över till taket på ett tåg blir det inte sämre. Vad som händer sen har recensenter blivit tillsagda att hålla tyst om. Haha, ungefär som det hade varit en spoiler. Det fattar väl alla att det som händer verkligen inte händer. Men visst, det var väl bra att inte veta om detaljerna.

Jag tycker filmen är en helt ok actionthriller men inget mer. Som Bond-film är den dock lite annorlunda. Vi får en helt ny sorts Q i form av en pojkvasker, i alla fall i Bonds ögon. Vi får även ett intressant förhållande mellan M och Bond som mot slutet av filmen verkligen ställs på sin spets.

Jag skulle kunna skriva en hel massa annat om filmen, t ex om nostalgibilar som kommer fram mot slutet av filmen. Såna där bilar som har röda knappar på växelspaken. Men det tror jag säkert mina bloggkollegor gör så jag nöjer med att ge filmen en stark trea.

Jo, just det, det var ganska uppfriskande med en gay Bondskurk i form av Javier Bardem med en frisyr i klass med den han hade i No Country for Old Men. Dessutom kastade han handgranater på samma sätt som en Östermalmsdam kastar en använd servett i en papperskorg.

3+/5

PS. Ungefär en timme in i filmen hör jag plötsligt bebisskrik. Hmm, tänker jag, kommer ljudet från fimen? Nej, Bond har inte fått barn och M har inte blivit mormor vad jag har noterat. Så det måste alltså komma från salongen. Vem tar med sin nyfödda bebis på bio (ingen barnvagnsbio utan en helt vanlig visning) för att se Skyfall. Uppenbarligen en kvinna i den salong jag satt i. Nån minut senare ser jag att en kvinna kommer gåendes nerför gången med en bebis (som skriker) i sele på magen. Aha, hon har till slut insett att det kanske inte var en så bra idé det där. Vad gör kvinnan? Jo, hon går längst ner till rad 1 men stannar där precis vid dörren utan att gå ut. Gahahaha. Hon står där och vaggar och försöker få ungen att sluta skrika. Vilket den faktiskt gör efter några minuter. Efter det hörde jag faktiskt inget mer men man såg ju hela tiden kvinnan stå där framme. När det var en kvart kvar eller så noterade jag att hon var borta men jag såg aldrig om hon gick ut eller upp till sin plats igen. Om hon gick upp till sin plats igen så känner jag sympati med hennes biogrannar. 🙂

Tristram Shandy


Titel: Tristram Shandy (A Cock and Bull Story)
Regi: Michael Winterbottom
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

The Life and opinions of Tristram Shandy, Gentleman är tydligen ett av den brittiska litteraturens stora mästerverk och anses också, tydligen, ofilmbar. Därför är det här en film om ett filmteam som försöker filma romanen. Jag vet inte om jag skulle kalla det en fejkdokumentär som vissa gör, det känns mer som en påhittad version av Lost in La Mancha (dokumentären om Terry Gilliams katastrofprojekt om Don Quixote). Jag skulle kalla Tristram Shandy för en komedi/metafilm om ett filmteam som försöker spela in en film, helt enkelt. Steve Coogan spelar en något skruvad version av sig själv, liksom många andra av skådisarna som är med i filmen i filmen.

Det här kändes som en film med en typisk brittisk humor. Den påminde mig i tonen om den ändå annorlunda, och nyligen aktuella, Wallace och Gromit-filmen. Tristram Shandy är ofta rolig då den nog ganska träffande driver med filmbranschen, filmnördar, skådisar, den interna rangordningen mellan skådisar och hur det går till på filminspelningar. Steve Coogan, som jag faktiskt aldrig tidigare skådat på riktigt allvar, varken på silverskärmen eller vita duken, är härligt dryg och rolig på ett väldigt brittiskt sätt.

Roligast i filmen är två scener i början och slutet där Coogan och hans kollega Rob Brydon smågnabbas med underbar komisk timing. Bl a försöker de visa hur bra de är på att härma andra skådisar (främst Al Pacino) och det är väldigt roligt. Sen var det ju allt lite roligt när de driver lite med (oss) filmnördar. Här är det en tjej som jobbar i teamet som är riktigt insnöad på Fassbinder och annat. Kul också när Brydon inser att han ska få spela mot Gillian Anderson (agent Scully från Arkiv X) och när Coogan har en mardröm om det.

I övrigt puttrar den väl på, men jag tycker inte den når några astronomiska komiska höjder som vissa recensenter vill hävda. Den är smårolig (riktigt rolig ibland) men känns lite intern ibland om ni förstår vad jag menar. På nåt sätt förstår jag varför just filmrecensenter gillar den här filmen. Av mig får den en stark trea (och jag recenserar ju trots allt ganska mycket film).

3+/5

PS. Eh, kanske inte så konstigt att humorn känns brittisk eftersom det är en brittisk film. 😉

28 Days Later


Titel: 28 Days Later (28 dagar senare)
Regi: Danny Boyle
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Med jämna mellanrum postar jag recensioner som jag skrivit på andra ställen på nätet och den här gången handlar det om en modern brittisk skräckactionklassiker.

28 dagar senare handlar om en smitta som sprids över England p.g.a. att en grupp djurrättsaktivister släpper lös några schimpanser från ett forskningslabb. Vad de välmenande aktivisterna inte vet är att schimpanserna är smittade med ett sorts raserivirus. Detta virus verkar ha planterats i aporna på ungefär samma sätt som när Alex får sin ”behandling” A Clockwork Orange. Skillnaden är att när Alex efter överdosen av våldsamma filmer inte kunde agera våldsamt, så blir Bubbles & Co som förbytta och fullständigt galna. Vari detta virus består, hur det egentligen uppstått och hur det kan spridas så snabbt, förklaras aldrig. Detta är av mindre betydelse och man accepterar det rätt snabbt eftersom det handlar om en skräckthriller som inte fokuserar på att forskare arbetar i lab med att hitta botemedlet som i exempelvis den mer realistiska Outbreak (1995). I 28 dagar senare dör ju dessutom inte de smittade utan förvandlas i stället till rasande vildar.

Historiens huvudperson är cykelbudet Jim (Cillian Murphy) som efter en olycka ligger i koma på ett sjukhus när smittan bryter ut. När han vaknar — just det! 28 dagar senare — så är sjukhuset övergivet och öde. Detta gäller även ska det visa sig hela London. Då Jim vandrar på öde gator genom London till musik som ger den rätta stämningen är det en av höjdpunkterna i filmen. Faktum är att jag natten efter jag såg filmen drömde om just detta: att vakna upp i en helt öde stad, ensam. Läskigt! Efter ett tag står det dock klart att London inte är helt öde. Förutom en massa döda människor så finns det även smittade och små grupper med överlevare. Efter en del äventyr slår sig Jim och en tjej, Selena (Naomie Harris), ihop med Frank (Brendan Gleeson) och hans dotter Hannah som bor kvar i sin lägenhet högt upp i ett hyreshus. På taket har de ställt ut hinkar, förmodligen alla de kunnat hitta, för att försöka samla regnvatten. Även toaletten är en hink och spolningen består av att man kastar ut dess innehåll från balkongen. Detta fick mig att tänka en del på hur beroende vi är av att el och vatten verkligen funkar. Det är en sak att vandra i fjällen med frystorkad mat för en vecka, stormkök, och vatten från en fjällbäck. Att däremot klara sig en längre tid i en storstad utan el och vatten kräver ju lite mer för att funka i längden, eller hur?!

Efter att ha fångat upp en radiosändning beslutar sig våra hjältar för att ge sig av mot en plats där det ska finnas fler överlevare och även ett botemedel mot smittan. De lyckas ta sig fram till platsen men väl där verkar den övergiven… Vad som händer sen ska jag inte avslöja här men kan väl säga att de som gjorde radiosändningen inte hade helt rent mjöl i påsen.

Det faktum att man använt digital video störde mig inte. Jag tyckte det gav en känsla av att det som hände, hände på riktigt. Riktigt läskigt eller spännande blir det ändå inte riktigt. Jag vet inte varför, men nånting saknades. Nån sorts tyngd kanske. Det är dock genomgående bra skådespelare och musik. I en rätt så lång actionsekvens används samma långsamt stegrande musik som i det öde London. Även i denna sekvens som kommer i slutet av filmen passar musiken bra in. Sen tyckte jag det kändes fräscht med en brittisk film som är en skräckthriller. Jag hade lite samma känsla när jag såg den svenska filmen Den osynlige (2002). Det känns mer på riktigt med svensk miljö (även om det kan bli töntigt ibland i svenska filmer) eller som i fallet med 28 dagar senare, engelsk miljö. Lite uppfriskande känns det också att man slipper vanliga Hollywood-ingredienser som exempelvis en riktig hjälte som klarar skivan med en flicka vid sin sida. Jim är visserligen kanske en sorts hjälte men i början är det Selena som är pådrivande och får ta hand om Jim.

Ok, dags för betyg. Jag pendlar mellan 3 och 4 för denna zombiefilm… ja, rent tekniskt är det nog inte en zombiefilm eftersom ”zombierna” inte är återuppstådda stapplande döda utan det handlar om smittade människor som förvandlas till galningar. Nja, den känns inte tillräckligt tung på nåt sätt för att vara värd en fyra.

3+/5

Spoiler (markera för att läsa)

Om man sett Day of the Dead (del 3 i Romeros zombietrilogi) så känner man igen scenen med den smittade Mailer som är fastkedjad för att studeras. I Day of the Dead gör man dock lite mer ingående experiment (bl a får zombien läsa Stephen Kings It…) och försöker även bota sitt offer. Här så vill man bara få reda på hur lång tid det tar för en smittad att dö av svält. En lustig detalj var att dem smittade verkade spy upp blod i obegränsade mängder. Den smittade Mailer hade varit fastkedjad utan mat och dryck i två dagar men spydde ändå upp blod som om han inte ätit annat än blodpudding i två dagar.

De sista minuterna (som utspelas ytterligare 28 dagar senare) är filmad med vanlig film (det är jag rätt så säker på). I och med kontrasten, så märkte man att digital video inte är speciellt snyggt men att det kan ändå vara passande. Jag tyckte att det passade rätt så bra med vanlig snyggare film där i slutet eftersom det slutar som det gör… rätt så lyckligt alltså…

Spoiler slut

Ninja Assassin

Wachowski-bröderna (eller bror och syster Wachowski kanske man ska säga) har producerat Ninja Assassin, denna lite bortglömda (väl?) ninjarulle där en herrelös ninja, spelad av sydkoreanen Rain, är jagad av sin ninjaklan. Samtidigt upptäcker några europoliser att ninjor inte är nåt mytiskt från en svunnen tid utan nåt högst verkligt även idag.

Nja, tyvärr var det knappt att ens action/fajt-sekvenserna var bra i den här filmen. När det inte är fajtscener utan mer dialog så fick jag b-tv-filmskänsla. Skådisarna är träiga och hela europolis-storyn är urtråkig. När det gäller ninjafajtscenerna så blev jag i inledningen rejält uppfriskad av att man inte hade lagt några fingrar emellan när det gällde blod och lemlästade kroppar. Kroppsdelar flyger nämligen i kubik här. Tyvärr, och det är ett ganska stort tyvärr, har man använt datoranimerat blod i överflöd. Det blir för tydligt och till slut bara tråkigt. Så i slutändan blev fajtscenerna snygga men aningen tråkiga. I slutet får vi oss till livs en ganska maffig slutuppgörelse men det kan inte lyfta filmen till godkänt. Att allt inte klaffar beror även på att jag vill att den mystiska asiatiska kampartsfilosofin (i det här fallet ninjafilosofin) ska göra gott, inte ont.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Bäst i filmen var Rain som var duktig både när han fajtades och när det var mer ”normala” scener. Och, jo, många kaststjärnor blir det!

%d bloggare gillar detta: