Söndagar med Bergman: Ansiktet (1958)

En relativt härlig italiensk poster

Någon gång kring 2010 så bestämde jag mig för att beta av ett antal av de Bergman-filmer jag fortfarande inte hade sett. Jag köpte jag på mig ett antal dvd-filmer och det handlade främst om Bergmans 40-talsfilmer som Det regnar på vår kärlek, Törst och Skepp till Indialand. I bunten med dvd:er ingick även Ansiktet från 1958 och det är den filmen det handlar om denna söndag.

På senare tid har jag sett ett antal av Bergmans tidiga 40-talsfilmer. Nu hoppade jag tio år framåt i tiden och jag får känslan av att Bergmans stil har ändrats, blivit mer skarp. Det är inte lika mycket trams. Historien är mer fokuserad. Max von Sydow gör rollen som Vogler, en kringresande magiker som tillsammans med sitt resesällskap kommer till hufvudstaden där de blir inbjudna till konsul Egerman (en ung Erland Josephson). Gäster hos Egerman är även polismästare Starbeck och medicinalrådet Vergerus (Gunnar Björnstrand). Speciellt Vergerus vill avslöja Voglers magiska föreställning som den bluff han tror den, och Vogler själv, är.

Som jag nämnde ovan så är det mer likt den Bergman jag menar då jag tänker på Bergman. Den är ändå inte alls befriad från saker som humor och trams (både bra och dåligt trams). Voglers medhjälpare Tubal (Åke Fridell) står för en del av humorn då han är en glappkäft av rang. Det var kul att se von Sydow och Bengt Ekerot tillsammans i helt olika roller jämfört med i Det sjunde inseglet där ju Ekerot spelade Döden (vilket han i och för sig även gör här skulle man kunna säga). Ekerot, von Sydow och inte minst Ingrid Thulin bidrar med skådespelarpondus. Fast allra bäst är nog Gunnar Björnstrand.

Bäst i filmen är nog just de scener där Björnstrand konfronterar Vogler, dels i början och dels i slutet i en bra scen som utspelar sig på en vind. Här bevisar Bergman återigen att han är något av skräckmästare. Kul var det också att se hur ung Bibi Andersson ser ut bara sju år innan Persona. Naima Wifstrand är en annan Bergman-favorit som gör en trollpacka, eller nja, Voglers gamla mormor i alla fall. Hon är en skön karaktär med en skön röst som påminner väldigt mycket om Gunn Wållgren. Jag gillar Ansiktet men bara så mycket att det räcker till en normal trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Identifiera de tre skådisarna!

Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilken liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Sommarnattens leende (1955)

Sommarnattens leende såg jag första gången 2003 och det var också då jag skrev min lilla text nedan. I somras visades den igen på SVT och jag såg om stora delar av den, dock inte hela filmen för att slippa skriva ett helt nytt omdöme. 😉 Jag ser i texten att jag var lite skeptisk över det teatrala och överdrivna. Den här gången var det ju det som var behållningen. Det ska vara så. Det är en del av grejen. Det är en härligt rapp och ordrik dialog som framförs av främst Eva Dahlbeck, Gunnar Björnstrand och överspelarnas överspelare Jarl Kulle. Jag hade riktigt kul och om jag skulle sätta betyg på nytt (men det kan jag inte eftersom jag inte såg hela filmen) så skulle det bli en stark trea denna gång.

Jag har sett Sommarnattens leende från 1955. Det är en av Bergmans komedier (ja, han gjorde faktiskt såna också!) och handlar om en viss (ca 50-årig) advokat Egerman (Gunnar Björnstrand) som har en 20-årig son från ett tidigare äktenskap och nu är gift med en flicka, Anna, på strax under de 20. Egerman har även en (f.d.) älskarinna i form av skådisen Desiree (Eva Dahlbeck). Desiree i sin tur vänstrar med officeren Carl Magnus, skönt överspelad av Jarl Kulle. Carl Magnus fru Charlotte är dessutom väninna med Egermans unga fru Anna. Under en sommarhelg på en herrgård på landet träffas alla och relationerna sätts på spel.

Nja, jag tycker nog Bergmans mer allvarliga filmer är bättre. Jag tyckte i och för sig att En lektion i kärlek var småkul, liksom Sommarnattens leende, men de känns båda lite konstlade på nåt sätt. Det är överspelat och teatralt. Men trots allt sevärt. Jarl Kulle har en rolig replik:

”Jag tolererar att man vänslas med min hustru, men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”

Hehe, lustigt. Nåväl, betyget blir 3-/5. Rysk roulette förekommer för övrigt helt oväntat i filmen.

Förresten, Ulla Jacobsson som spelar den unga frun Anna var väldigt söt. Bergman verkar ofta använda sig av vackra kvinnor i rollerna, och sen gifter han sig med dem också!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några ytterligare kommentarer som skrivs i nutid. Just den där repliken som jag citerade ovan återkommer ju i filmen men i annan form från samma rollfigur. Då säger han:

”Jag tolererar att man vänslas med min älskarinna, men rör någon vid min hustru blir jag en TIGER!”

Slutligen så säger skrönan, förmodligen ivrigt påhejad av Bergman själv, att han inte hade en aaaaning om att filmen hade skickats ned till Cannes för att tävla där. Sen sitter han på dass hemma i Sverige och läser tidningen och ser en rubrik om att en svensk film vunnit i Cannes. Vilken film kan det vara undrar Bergman och läser vidare och upptäcker att det är Sommarnattens leende.

Gunnar Björnstrand pratar i nattmössan

Söndagar med Bergman: Törst (1949)

Denna söndag handlar det om Törst från 1949. Som vanligt läser jag på om filmen på IngmarBergman.se, denna väldigt informationsrik och välordnad sida, och där ser jag att manuset bygger på en novellsamling av Birgit Tengroth, som även spelar en stor roll i filmen.

Ingmar Bergmans sista 40-talsfilm handlar om paret Rut (Eva Henning) och Bertil (den eviga Birger Malmsten) som är på väg hem med tåg från en semesterresa. Deras favoritsysselsättning är att gräla. Rut är en f.d. balettdansös som blivit skadad i knät och som nu mest dricker vin och är bitter. Bertil är en konflikträdd mes. I Törst tycker jag möjligen Bergman är på väg att hitta en egen stil. Det är lite annorlunda med ett mer fantasifullt bildspråk och berättande. Bergmans första husfotograf, Gunnar Fischer, står för kameraarbetet och han gör det bra. Träiga Birger Malmsten är kanske bättre än han brukar vara. Eva Henning är bättre än Malmsten som neurotisk och snackig tjej med jobbiga saker i bagaget. Jag tyckte de båda bitvis var underhållande under sina gräl.

Bitvis är det en ganska splittrad film då vi följer två historier och man kommer kanske inte riktigt in i den som utspelas i Stockholm. Att filmen utspelas precis efter andra världskriget märker man av när paret åker tåg och folkmassor tigger mat från perrongen när det stannar vid en station. Jag gillade som sagt en del av parets grälscener där det förekommer en del roliga repliker, som t ex ”Jag kan bara vila om jag är utvilad”. Vad mer? Jo, ganska uppseendeväckande var att man använde elektroniskt ljud vid ett tillfälle under en drömsekvens. Det kan inte ha varit helt vanligt vid den här tiden. Och så är Hasse Ekman, som är bra här, med på ett hörn som ganska äcklig läkare. Slutligen så röker givetvis alla konstant som sig bör i en film från den här tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmen innehåller en scen med lesbiskt tema. En scen som tydligen klipptes av filmcensuren på den tiden så att den enligt Bergman själv blev ganska obegriplig. Och, ja, just den scenen kändes märkligt klippt mot slutet.

Birgit Tengroth och Mimi Nelson (blicken!)

Söndagar med Bergman: Musik i mörker (1948)

Den femte filmen som Bergman regisserade har den ganska lökiga titeln Musik i mörker. Nu känns det som att vi är tillbaka i samma melodram-genre som i Bergmans debutfilm Kris. På den utmärkta sidan Ingmar Bergman kan man läsa att filmen visades på Venedigs filmfestival och att den gick hem bra hos både publik och kritiker.

Denna tidiga Bergman handlar om Bengt (Birger Malmsten), en framgångsrik pianist som förlorar synen i en olycka när han gör militärtjänsten. <spoiler>En ganska märklig olycka, för övrigt. Vad gjorde en hundvalp mitt i skjutbanan?!</spoiler>

Medan han tillfrisknar bor han hos släktingar på landet där träffar han den unga Ingrid (Mai Zetterling). De båda blir förtjusta i varandra men Bengt har förlorat livsgnistan, är bitter, och de skiljs åt. Ingrid börjar plugga medan Bengt hankar sig fram som restaurangpianist.

Jag fick ibland lite noir-känsla när det gällde fotot, vilket jag tror att jag inte brukar få när jag ser Bergman-rullar. Bitvis ser vi prov på överspel från en del skådisar men samtidigt var filmen lite rolig just därför. Det förekommer även en del humor, främst från hjälpredan på landet, Augustin, och direktören för restaurangen där Bengt spelar. Direktören är faktiskt som tagen direkt ur en farsartad pilsnerfilm.

Själva historien är faktiskt riktigt bra. Malmsten gör en trovärdig insats som blind. Mai Zetterling är härligt söt som ung naiv flicka i början. I inledningen får vi även oss till livs en trevlig drömsekvens med ”avancerad” trickfilmning. Skönt. En dålig detalj tyckte jag var musiken som är överanvänd och ska tala om för oss hur vi ska känna, speciellt när det ska vara dramatiskt. Det märks att det är en tidig Bergman då jag inte riktigt får Bergman-känsla, vilket kan bero på att manus bygger på en roman av Dagmar Edqvist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: