SFF13: Mud

sff_logoMudTitel: Mud
Regi: Jeff Nichols
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Återigen en film som jag såg nere i Malmö. Mer om ”visningen” på Stockholm Filmfestival i slutet efter recensionen…

Jag såg elva filmer på Malmö Filmdagar. Några dagar efter att jag kommit hem från Malmö så hade jag skrivit om alla filmer utom en. Av nån anledning så kom jag aldrig mig för att skriva om Jeff Nichols film Mud. Att jag inte skrev om den berodde inte på att jag inte gillade den eller att jag fann den intetsägande. Nej, jag gillade filmen och just därför tänkte jag att jag kan vänta med att skriva om den. Eftersom jag gillade den så kan jag ju ta den sist. Problemet nu när jag väl ska skriva om den är att jag inte riktigt minns vad jag gillade med den. Eller nej, det är inte sant. Jag vet vad jag gillade, men jag minns liksom inga detaljer. Så, det här blir en ganska enkel recension där jag helt enkelt räknar upp vad jag gillade med filmen, och kanske också det som jag möjligen inte gillade.

Handlingen? Jag räknar med att ni får en supersnygg beskrivning av den hos Sofia.

Jag gillade Matthew McConaughey. Han är perfekt som sydstatsrymling som bor i en båt i ett träd. Hans rollfigur heter Mud och han är smutsig överallt. Allt är smutsigt, utom tänderna som är kritvita. Ungarna som hittar båten i trädet är strålande. Huvudperson är Ellis (Tye Sheridan) vars coming of age-story är det som är filmens fokus. Miljöerna är underbara. Jag kapitulerar direkt inför white trash och miljöerna kring Mississippifloden. Reese Witherspoon är med och hon är inte klädd i rosa kan man säga. Hon har varit med i Mississippi-makeover och är bra som femme fatale.

Plötsligt dyker Joe Don Baker upp som en sorts gangsterboss som har nåt ogjort med Mud. Det är nåt med Baker… jag vet att jag har sett honom i nån film eller en tv-serie som har gjort stort intryck. Jag vet bara att jag tycker han är obehagligt obehaglig, creepy om du vill. Jag kan bara inte minnas exakt var jag har sett honom. Kan det vara nån scen från Cape Fear?

Det som gör att filmen är lite speciell är att vi som tittar vet att Mud är en slarver som kanske älskar sin dam. Ja, han kanske gör det men den där kärleken är måhända inte alls besvarad eller så finns det åtminstone en hel mängd komplikationer. Det är inte svart och vitt. Svart och vitt är det som den unge Ellis ser. För honom är det här det idealiska, en blind kärlek. Ellis föräldrar grälar och håller på att skiljas. Mud och hans kärlek blir Ellis fantasitillflykt. När även den drömbilden spricker, ja, då får Ellis ett sammanbrott eller snarare ett utbrott. Just denna scen är nog filmens höjdpunkt. Tye Sheridan gör här en strålande insats då han på ett smärtsamt bra sätt gestaltar det ögonblick Ellis kommer till insikt om att sagor är just sagor och verklighet är just verklighet.

4/5

Om visningen: Nu skulle alltså festivalen äntligen dra igång på allvar med surprisefilmen. Jag har bara varit på två surprisefilmer tidigare med blandat resultat. The School of Rock var en höjdarfilm medan Brick inte alls gick hem hos mig. På väg till visningen (lite sen som vanligt) fick jag ett sms från Fiffi som lät meddela att det var väldigt mycket posters för Mud på biografen Park och sen ett från Henke som frågade om jag kände mig smutsig. Tydligen hade ryktet gått också på Twitter om att det var Mud det skulle bli. Åh nej, tänkte jag. Även om Mud alltså är en toppfilm så hade jag ingen lust att se den en gång till. Man har ju ett ganska fullspäckat schema under festivalen så att se om en film man redan har sett… nja.

När jag var på The School of Rock som surprisefilm så började bara filmen. Ingen presenterade den eller så, den bara drog igång och det var spännande att under förtexterna klura ut vilken film det var. När jag såg Brick några år senare så var det en från festivalen som kom fram och berättade vilken film som skulle visas. Hmm, tyvärr har man behållit den ganska tråkiga traditionen. Programansvarige George från festivalen berättade att vi skulle få se en southern gothic och då stod det klart att ryktena hade rätt. Det var Mud som skulle visas. Det positiva med att filmen avslöjades redan då var att de som ville kunde smita på ett smidigt sätt ut utan att störa. Det gjorde vi. Det blev quesdillas och mocha mud pie pops på TGIF istället. 🙂

****

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mud? Var den lika bra som mocha mud pie pops på TGIF?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Malmö Filmdagar 2013 – Filmerna

Malmö Filmdagar Malmö Filmdagar är slut och jag med dem. Jag fortsätter att sammanfatta och nu med fokus på filmerna. Jag tar dem i den ordning som jag såg dem.

Fast det är lustigt det där med att vara slut. Just nu, efter två nätters sömn, så känns det som jag har fått en filminjektion som bara ökat suget att se på film (på bio) och att skriva om filmerna. Tack för det SFI, och tack för inbjudan och jag hoppas verkligen att filmdagarna fortsätter och att jag kan och får vara med nästa år. Det är oslagbart!

****

Monica ZRushFruitvaleMud

Monica Z (Regi: Per Fly, Premiär: 13 september)
En riktigt välgjord biopic om Monica Zetterlund. Edda Magnason i titelrollen kommer att bli nominerad för en Guldbagge, trust me. Att det här var den enda film som lockade fram en tår hos mig säger en del om filmens kvalitet och att Kjell Bergqvist var bra i rollen som Monicas pappa.

Rush (Regi: Ron Howard, Premiär: 4 oktobber)
Rush-embargot är över och vad tycker jag då om Rush? Hmm, det är väl just det som är problemet. Jag tycker inte speciellt mycket. Det är hyfsat spännande, mest beroende på att jag inte visste hur kampen mellan Lauda och Hunt slutade i verkligheten. I övrigt konstaterar jag att Ron Howard är en av de mest framgångsrika och samtidigt mest ointressanta regissörerna.

Fruitvale Station (Regi: Ryan Coogler, Premiär: 3 januari)
En imponerande debutfilm som är baserad på verkliga händelser. Michael B. Jordan spelar den unge svarte Oakland-killen Oscar som onödigt och idiotiskt sköts till döds av polis på nyårsnatten 2009. Jobbig och välgjord med en domedagskänsla hängande över sig från början skildrar filmen Oscars sista dygn i livet.

Mud (Regi: Jeff Nichols, Premiär: 15 november)
Regissören av den strålande Take Shelter är tillbaka med Mud där pånyttfödde Matthew McConaughey imponerar. Filmen blir en sorts saga eftersom den är berättad ur 14-årige Ellis (fyndet Tye Sheridan) perspektiv. White trash-miljöerna kring Mississippi-floden älskar jag förstås och filmens foto gör det inte svårare. Det är så skönt med en film som faktiskt bygger på ett originalmanus (av Nichols).

Before MidnightDon JonThe Summit

Before Midnight (Regi: Richard Linklater, Premiär: 19 september)
Äntligen är den här. Vissa har längtat länge. Själv såg jag de två första delarna (Before Sunrise och Before Sunset) för en vecka sen. Kanske är det därför som jag aldrig blir riktigt riktigt riktigt berörd, även om jag blir imponerad av Ethan Hawke och Julie Delpy och tycker filmen är hur bra och mysig som helst.

Don Jon (Regi: Joseph Gordon-Levitt, Premiär: 25 oktober)
Joseph Gordon-Levitts regidebut är en klart sevärd film som nånstans ändå kanske är en bagatell. JoGo spelar titelrollen som porrsurfberoende Don som först träffar ScarJo och sen Julianne Moore i sin önskan att förlora sig själv i något eller någon. Filmen känns bitvis som en skruvad SNL-sketch på repeat. Under sista tredjedelen byter den skepnad.

The Summit (Regi: Nick Ryan, Premiär: 1 november)
Historien som berättas i The Summit är fascinerande. 2008 dog 11 klättrare under 48 timmar när de försökte bestiga berget K2. Tyvärr är den här dokumentären taffligt gjort. Den är för lång, dåligt klippt med onödiga tidshopp och upprepningar à la amerikanska reklam-tv-filmer.

HotellThe GrandmasterAfter LuciaMig äger ingen
Hotell
(Regi: Lisa Langseth, Premiär: 4 oktober)
Oj! Det här var utan tvekan filmdagarnas överraskning för min del. Det är dessutom den film som dröjt sig kvar mest så här några dagar efteråt. Det börjar med misär men precis när man tycker att man har fått nog så tar filmen en vändning som innefattar svärta, obevämligheter, humor och skratt. Alicia Vikander och David Dencik har redan sina Guldbaggenomineringar klara.

The Grandmaster (Regi: Wong Kar-wai, Premiär: 13 september)
Jag såg fram emot den här filmen med viss förväntan blandad en stor portion skepsis. WKW hade nämligen tidigare i och med Ashes of Time stått för ett episk misslyckande i martial arts-genren. Hur lyckades han nu? Ja, säg så här: trots skådisar som Tony Leung och Zhang Ziyi så byttes min förväntan ganska snart ut mot förfäran.

Smärtgränsen (After Lucia) (Regi: Michel Franco, Premiär: 13 september)
Under filmdagarna såg jag en del jobbiga filmer och kanske var här min smärtgräns nådd när det gäller misär. Trots ett starkt ämne och ett bra hantverk så blev jag aldrig riktigt berörd, i alla fall inte hjärtat, bara i hjärnan. Kanske bidrog en statisk betraktande Haneke-lik kamera och frånvaron av ljudspår till min relativa kallsinnighet. Ett mästerverk jämfört med The Grandmaster dock.

Mig äger ingen (Regi: Kjell-Åke Andersson, Premiär: 8 november)
En film gjord efter formuläret Svensk Film 1A. Det är inte en dålig film egentligen men för mig kändes den för konventionell och lite tråkig. Den överraskade inte alls, speciellt inte eftersom vi bara för några år sen sett i princip samma story i Svinalängorna. Jag gillade dock Mikael Persbrandt som alkad pappa samt Saga Samuelsson som spelade den tonåriga Lisa.

%d bloggare gillar detta: