Motståndaren (2002)

Nyligen publicerade jag en gammal text om Flickan på bron med bl a Daniel Auteuil. Idag kommer ännu en gammal preblogg-text om en film där Auteuil är med. Han inte bara är med, han totalt dominerar i filmen. Texten skrevs i augusti 2003.

Jag har sett Motståndaren (L’adversaire) regisserad av Nicole Garcia (en kvinna kan vara värt att nämna för tydlighets skull) och med Daniel Auteuil i rollen som den gifte mannen med två barn som ljugit i 18 år av sitt liv. Alla i hans närhet, frun, barnen, föräldrarna och vännerna, tror att han är läkare och jobbar på WHO (Världshälsoorganisationen). I själva verket åker han bara iväg med bilen på morgonen, men jobbar inte utan går omkring i WHO-byggnaden, fikar, går i bokhandlar, åker bil, lyssnar på radio… På kvällen när han kommer hem lever han normalt familjeliv med sin frun och sina barn. Men verkligheten börjar komma ifatt honom nu, problem med pengar etcetera etcetera.

Filmen bygger på en verklig händelse, som slutade med att mannen tog livet av hela sin familj, och det är knappt man tror det är sant, men det är det alltså. Det gjordes en annan version av den läskiga historien 2001, Time Out (L’emploi du temps) av Laurent Cantet, där det inte slutar lika tragiskt som det gjorde i verkligheten. Jag kan säga så mycket som att Motståndaren följer verkligheten mer än Time Out gjorde. Auteuil är otäckt bra i sin roll.

Filmen handlar om ensamhet, meningslöshet, frustration att inte kunna berätta sanningen när man väl börjat ljuga. Filmen innehåller inte mycket våld, men det är en läskig stämning från början. Det våld som förekommer är ytterst obehagligt. Jag vred på mig i biostolen mot slutet. Jag fick fysiska reaktioner på det jag såg och skrek nästan ut ibland för att liksom stoppa det som hände. Jag tänkte lite på några av Michael Hanekes obehagliga filmer som Pianisten och Funny Games. Musiken var bra och gjord av David Lynchs kompis Angelo Badalamenti. Filmen är nog inte för alla, den är ju typiskt fransk, med mycket dialog och så (min kommentar: haha, ja, mycket dialog, och på franska dessutom, det är ju jobbigt). Jag ger den i alla fall 4/5. Rekommenderas. Jag tyckte den var snäppet bättre en Time Out som ändå är en sevärd film den med!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 2002

2002Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. Den här gången är det dags för 2002. Oj, oj, vilket filmår tänker jag… inte riktigt den här gången. 2003 var ju för mig ett galet år med mängder av sedda toppfilmer. 2002 var inte lika galet men nästan. Efter min topp-10-lista kommer ett gäng bubblare som fanns med i diskussionen.

Då kör vi!

 

10. Carnages
Carnages
2002 tyckte jag filmer med flera parallella historier var det bästa som fanns. Magnolia var min favoritfilm. Så när en ung fransk debutantregissör vid namn Delphine Gleize gjorde en liknande film så kunde jag bara kapitulera.

9. All or Nothing
All or Nothing

Brittisk diskbänksrealism när den är som bäst, signerad Mike Leigh. Glöm inte näsdukarna!

8. Lilja 4-ever
Lilja 4-ever
Svenskrysk traffickingrealism när den är som bäst, signerad Lukas Moodysson. Jag såg filmen på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade. Jag var helt tagen efteråt.

7. Bloody Sunday
Bloody Sunday
Paul Greengrass handhållna kamera gör mig inte besviken. Jag känner att jag är mitt i händelserna. Känslan av en kommande och oundviklig katastrof är påtaglig.

6. Motståndaren
Motståndaren

Angelo Badalamenti har gjort musiken. Bara en sån sak. Dessutom är Daniel Auteuil kung i huvudrollen. På franska heter filmen L’adversaire. Den är ytterst obehaglig och är regisserad av en kvinna vid namn Nicole Garcia.

5. The Hours
The Hours
Tre parallella historier som utspelas i tre tidsepoker som länkas samman på ett snyggt sätt. Jag är en sucker för sånt här.

4. Adaptation
Adaptation

När jag 2003 gjorde en topplista över de bästa filmerna jag såg på bio det året hamnade Adaptation på plats fyra. Den hamnar på plats fyra även här. Charlie Kaufman när han är som bäst.

3. The Pianist
The Pianist

Vissa filmer berör en. Vissa inte. Roman Polanskis The Pianist berörde mig. Jag såg filmen 2002 på den Franska Filmfestivalen på den trevliga biografen Sture. 5/5.

2. The Ring
The Ring

Jag har aldrig blivit så rädd av en film som jag blev av The Ring (remaken förstås!). Rysningarna som strömmade genom kroppen kändes som 20000 volt. Jag såg filmen på en förhandsvisning som ordnades av Stockholm Filmfestival och jag visste absolut ingenting om filmen innan. Vilken upplevelse! 5/5.

1. Irréversible
Irréversible
Det kan givetvis bara finnas en etta. Om man har sett filmen så hamnar den på plats ett, så är det bara. Det är sen gammalt. Det är oåterkalleligt. Mitt huvud snurrade efter att jag såg Irréversible. Jag vill nog inte se den igen. Eller kanske en gång till. 5/5.

 

Här är mina bubblare: Bowling for ColumbineEquilibriumDe renadeDirty Pretty ThingsDurval DiscosFar from HeavenGuds stad, HeavenLost in La ManchaOne Hour PhotoReturnerRoad to PerditionSagan om de två tornenStar Wars: Episode II – Attack of the ClonesSweet Sixteen och Whale Rider.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2002:

Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

%d bloggare gillar detta: