#MoF15: Hellmouth (2015)

Monsters of FilmHellmouthAj då, vad synd att det blev just Hellmouth som avslutar mina Monsters of Film-dagar. För även om det finns några filmer kvar att se hos SF Anytime så blev det det här tyvärr droppen som fick skräckbägaren att rinna över för min del. Det hade väl varit en sak om filmen hade varit så galet läskig eller uppskakande att jag fick nog pga det. Problemet med Hellmouth är att den är urbota tråkig. Så jävla trist och meningslöst, och med mestadels robotar som skådisar.

Filmen har bitvis en look som för tankarna till gamla 50-talsskräckisar och jag antar att det ska vara en hyllning till dessa. Ja, inledningen som utspelas i en kyrkogård har en viss stämning av en filmstudio från 50-talet, det kan jag medge.

Filmens huvudperson är Charlie Baker (en blinkning till Hellraiser-regissören Clive Barker?). Charlie är dödssjuk, jobbar som gravskötare, har en dag kvar till pensionen och ska flytta till Florida. Det blir dock ingen Florida-flytt eftersom hans chef är en elak jävel och skickar honom till en annan kyrkogård där den förre gravskötaren försvunnit spårlöst. På vägen dit träffar Charlie en mystisk kvinna som han ger lift. Muahaha. Eller nåt.

Nej, tyvärr, det här var alltså eländigt dåligt. Den största delen av filmen är inspelad framför greenscreen med datoranimerade miljöer. Tänk Sin City så får du lite av samma känsla. Fast tänk Sin City minus en faktor 1000 i snygghet, och då kan jag säga att jag inte ens gillar Sin City. Skådisarna är som sagt som robotar. Charlie spelas av Stephen McHattie som jag faktiskt kände igen och har sett i en del filmer, även om jag inte minns det själv. Han är som en Lance Henriksen light ungefär. McHattie är väl nånstans ok men resten av filmen är usel så det hjälper inte.

Apropå miljöerna så är det förutom cgi-miljöer då och då riktiga miljöer med berg, vägar och vatten, men då har man valt att köra med en horribelt ful färgsättning där man tagit bort alla färger utom en så att allt blir typ gult. Fult. I övrigt så är filmen mest svartvit förutom vissa saker som är i färg, som t ex en turistfolder om Florida eller bakljusen på en bil. Mja, ett trött grepp.

Men värst är som sagt att filmen är ett sömnpiller. Det ska vara en sorts historia om gott och ont och Charlie transporteras till nån form av Helvete där den mystiska kvinna är fast i limbo. Såna historier (tänk Constantine) brukar jag gilla. Här… not so much.

Jag nickade till efter ett tag men brydde mig inte om att försöka titta om på några scener, vilket jag oftast försöker göra för att inte missa nåt. Den här gången var det dock filmens fel, inte mitt, och det slår jag fast med 100 procents säkerhet.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

#MoF15: La casa del fin de los tiempos (2013)

Monsters of FilmLa casa del fin de los tiemposMonsters of Film-dagarna fortsätter! Filmerna som erbjuds via SF Anytime finns nämligen tillgängliga en helg till, fram till och med 8 november, så jag passar på att beta av några till. Jag noterar att de filmer som går att se via nätet kommer från olika länder. Själv har jag hittills sett brittisk, australiensisk, nyzeeländsk och tysk film. Nu var det dags för ett helt nytt filmland, nämligen Venezuela!

The House at the End of Time är i grunden en historia om ett spökhus. Ja, det hör man ju på filmtiteln som börjar med just The House… och hur många såna filmer om hemsökta hus finns det inte.

I just det här spökhuset bor Dulce (Ruddy Rodríguez) med sin man och två barn. Dulce upplever att konstiga saker händer i huset. Det är det vanliga: märkliga ljud, mystiska skepnader, röster. När filmen inleds är det värre än vanligt och Dulce vaknar upp efter att ha varit avsvimmad. Hon upptäcker att det otänkbara har hänt. Polisen anländer, Dulce grips och döms till ett långt fängelsestraff.

Nu spolar vi framåt 30 år i tiden. Dulce släpps från fängelset men ska, av nån anledning som jag inte riktigt förstod, bo i huset där allt ”det hemska” hände. Tror myndigheterna att hon ska ångra sig, be om förlåtelse och bli en bättre människa, eller hur tänker de? Nåväl, det dröjer i alla fall inte länge förrän konstiga saker börjar hända igen.

Ja, men det här var ju en ganska trevlig mysskräckis. Inledningen var mystisk och skapade en bra stämning. Spökhuset etableras direkt. Bl a har huset en ganska läskig källare, rena katakomberna.

En detalj jag noterade var att man använder dörrar på ett snyggt sätt. Det är nog ett ganska vanligt grepp i skräckisar, speciellt spökfilmer. Dörrar kan vara bra för att stänga saker ute, men kan också hindra protagonisten från att ta sig in i ett rum för att kanske hjälpa nån. Dessutom har vi handtag som kan röra på sig, knackningar som kan ljuda, och dörrspringor som man kan se saker igenom.

En sak som var lite synd var att man använde samma skådis både i scenerna för 30 år sen och de i nutid. I nutid har Ruddy Rodríguez ålderssminkats för att se ut som typ 75, och det var inget speciellt bra smink. Nu ska sägas att större delen av filmen ändå utspelas i dåtiden där vi får se vad som ledde fram till ”det hemska”.

Just detta att en film utspelas i två tidsperioder har vi just sett ganska ofta (både på film och i litteraturen). Jag tänker t ex på en film som Lone Star av John Sayles eller varför inte Stephen Kings It.

Som jag skrev så är det en, i alla till en början, klassisk historia om ett hemsökt hus. Efter hand så övergår kanske filmen till att vara mer av en thriller med övernaturlig inslag än en ren skräckis. Förutom det så får vi även avsnitt som gav mig lite vibbar av E.T. eller Stand by Me. Kids som leker, kärleksgnabbas, spelar baseboll och åker BMX.

En bit in i filmen dyker en präst upp. Han vill försöka hjälpa den gamla Dulce att hantera det som har hänt. Det leder till att han själv dras in i mysteriet och han börjar titta i gamla böcker och tidningsurklipp för att läsa på om husets historia. Japp, också det ett klassiskt skräckfilmsgrepp, och jag gillar det.

Jag kan inte låta bli att ge The House at the End of Time en trea. Det är svårt att undvika det när det handlar om religion, frimurare och seanser med blinda sierskor i rullstol. Det är absolut inget mästerverk men en sevärd liten mysteriefilm med Miss Venezuela 1985 i huvudrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Sierskan!

Sierskan!

#MoF15: German Angst (2015)

Monsters of FilmGerman AngstYtterligare en film från nätversionen av Monsters of Film avklarad! Den här gången blev det tysk skräck i form av antologifilmen German Angst. Tre kortfilmer som enligt filmens beskrivning på SF Anytime skulle återuppliva den tyska fantastiska filmen och få oss att minnas dess glansdagar på 1920-talet med titlar som Nosferatu, Das Cabinet des Dr. Caligari och Orlacs Hände. Jaha, då ska vi se om den levde upp till sin beskrivning…

 

Final Girl – Regi: Jörg Buttgereit
Jag fick tyvärr inte ihop vad den här filmen ville säga. Vi befinner oss i en lägenhet där en flicka vaknar upp i sin säng, plockar upp sitt marsvin och berättar att den har fått amputera sitt ena ben. Sen äter hon flingor med mjölk till frukost för att sen klippa av testiklarna på en man som ligger fastspänd i sängen i ett sovrum. Hennes pappa? Jag skulle kalla filmen en konstskräckfilm. Fotot ledsnar jag på direkt. Man använder en sån där effekt som man kan köra med på Instagram där bara en del av bilden är i fokus och resten är suddigt. Vilken tysk angst är det man syftar på här? Flickan lyssnar på radio om en invandrare som mördat och styckat sin fru innan hon gör detsamma med sin pappa. Rädsla för invandrare? Rädsla för vad som pågår bakom gardinerna hos vanliga svenssons? Pedofili, incest? Nej, det blev mest konstnärligt och tråkig. Dessutom blundade jag två gånger då det visades saker jag inte behövde se.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Make a Wish – Regi: Michal Kosakowski
Make a Wish inleds i alla fall i schyssta miljöer med övergivna fabrikslokaler med snygg graffiti. Ett dövstumt nykärt par springer runt och gosar i lokalerna. Mannen visar upp ett annorlunda smycke och berättar en gammal historia om när hans släkt dödades av nazister under andra världskriget. Smycket tillhörde en av döttrarna och hade magiska egenskaper. Plötsligt dyker fyra fullblodsgalningar och tillika tyska nationalister upp. Ja, en av dem är engelsman men hatar i alla fall polacker – och det unga paret har polska namn. Nu tar en lång sekvens med tortyr vid. Det blir hafs, slafs, trams, stoj, skrik, stök och bök och inte speciellt intressant. En tjej i nazigänget är skogstokig och vrålskrattar hela tiden. Vart ska detta leda? Ja, det är väl en sorts uppgörelse med nazistskulden som tyskar har levt med och kanske fortfarande lever med idag. Fast speciellt bra film blev det inte tyvärr. Inte min typ av film.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alraune – Regi: Andreas Marschall
Den sista filmen inleds mer lovande. Den handlar om en man som efter att hans tjej blivit sur och lämnat honom ger sig ut i Berlinnatten på jakt efter äventyr, lite som Tom Cruise i Eyes Wide Shut. Efter att ha följt efter en kvinna som lockat honom hamnar mannen utanför en lägenhet med en stor röd port. Han knackar på… och släpps in av en äldre man som erbjuder honom medlemskap i en klubb. Det enda mannen behöver göra är att kyssa honom och vara medveten om att medlemskapet inte går att avsluta. Done deal! Mannen kysser honom och kliver på. Ah, här har vi ändå nåt som jag fann lite roligt. Mystiska demoniska sekter är alltid intressant. Vad är det man tillber här då? Ja, det verkar vara nåt sorts (kvinnligt) naturväsen som kallas alruna. Ja, nu efter filmen så läser jag på om alrunan och ser att det helt enkelt är en potatisväxt vars rötter har ett mänskligt utseende plus att dess frukter anses vara ett afrodisiakum. Den sista filmen av de tre var den längsta och den bästa men ändå bara en tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket efter de tre filmerna är tyvärr inte speciellt bra så det slutliga betyget blir bara en stark etta. Nu finns det säkert andra som kanske uppskattar filmerna mer, jag vet inte. Hoppa t ex över till Filmitch för att kolla vad han tycker. Det kan hända att det dyker upp fler recensioner från Monsters of Film eftersom filmerna bra nog den här gången ligger kvar till 8 november hos SF Anytime.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

#MoF15: The Infinite Man (2014)

Monsters of FilmThe Infinite ManDags för tredje filmen under Monsters of Film och den här gången blir det nåt så ovanligt som en romantisk tidsresedrama(komedi). Eller när jag tänker efter så kanske det inte är så ovanligt. Filmer som dyker upp i skallen medan jag ser den australiensiska The Infinite Man är t ex Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Måndag hela veckan och Mr. Nobody, och sen kom det för några år sen en brittisk film som hette About Time. Den sistnämnda har jag inte sett men som jag förstår det handlar det om att ha förmågan att resa tillbaka i tiden.

Just denna förmåga (att resa tillbaka i tiden) lyckas Dean, huvudpersonen i The Infinite Man, utveckla efter att först desperat ha försökt återuppleva en härlig och romantisk helg med sin flickvän Lana. Ett år tidigare har de båda spenderat en helg på ett motell vid havet och haft en härlig tid. Nu är de på plats igen bara för att se att motellet har bommat igen och romantiken är som bortblåst. Men Dean har en plan, eller vad man ska kalla det. Jag måste säga att jag aldrig riktigt förstod vad den där planen gick ut på från början. Först handlar det om att fånga ett minne så att man kan återuppleva det. Dean har byggt nån typ av hjärnscanner som man sätter på huvudet. En bit in i filmen så har denna elektrodmössa vidareutvecklats till en tidsmaskin. Med andra ord så är det dags att plocka fram sugrören och göra diagram.

The Infinite Man är en harmlös, småmysig, romantisk bagatell som involverar tidsresor. Huvudpersonen Dean, spelad av Josh McConville, är som en blandning av Martin Freeman och Mr. Bean.

I grunden är det väl ändå ett drama om en man i ett förhållande som är på väg att krascha. Dean försöker styra allt in i minsta detalj, och det inkluderar t ex vilken klänning som hans flickvän Lana ska ha på sig (samma som året innan!). Detta försök att återskapa magi, samma magi, går inte. Magi uppstår spontant, det går ju inte att krysta fram. Men Dean är som besatt, och det blir inte bättre när han kan resa i tiden. En gång till, den här gången ska vi göra rätt saker. Nej, ni hör ju, det funkar inte.

Som den tidsresefilm det är så blir det givetvis förvirrande ganska så omgående. Vem är vem, och när? Hur många kopior av Dean och Lana springer det omkring på det övergivna motellet. Jag släpper ganska snabbt idén om att hänga med rent logiskt. Då hade jag som sagt fått sitta resten av kvällen och göra diagram.

Ett problem med filmen är att jag inte tycker Josh McConville som Dean är speciellt bra. Jag vet inte om han ska vara rolig när han springer omkring med sina träskor (Lana har holländsk bakgrund). Ett annat problem är att filmen känns lite för liten. Ja, jag veeet, det är indierulle med låg budget. Den utspelas i princip bara på en enda liten plats och det förekommer bara tre skådisar. Nu behöver inte just det vara ett problem i sig. Vi har sett det upplägget funka tidigare *host*Ex Machina*host*. Här blev det till slut lite upprepande och trist tyckte jag.

The Infinite Man är ändå en s.k. helt ok film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

#MoF15: The Dead Lands (2014)

The Dead LandsMonsters of FilmMen titta! Monsters of Film och SF Anytime bjuder på en nyzeeländsk Apocalypto (fast bättre). Dessutom var The Dead Lands Nya Zeelands bidrag till bästa icke-engelskspråkiga film vid senaste Oscarsgalan.

Två maoriska stammar har länge legat i strid med varandra men nu råder dock en skör fred. När Hongi, den unge sonen till en av hövdingarna, blir oskyldigt anklagad för att ha skändat den andra stammens begravningsplats är freden bruten. I princip alla medlemmar i Hongis stam dödas. Hongi är nu ensam kvar och ger sig av efter de som utfört massakern, besatt av hämnd. För att ha en chans att överleva tar han hjälp av en mystisk krigare från det förbjudna området kallat De döda landen.

Om jag säger Apocalypto, Den siste mohikanen, Kampen om elden, Grottbjörnens folk och Predator så har ni en rätt bra beskrivning av The Dead Lands. Det är en klassisk hämndhistoria där en ung, oerfaren pojke tränas upp av en luttrad krigare. Lite som Luke och Yoda i Star Wars.

Det är väldigt mycket prat om och med stamfäder. Hur pratar man med sina stamfäder? Ja, antingen träffar man dem i sömnen eller så kan man käka lite magiska svampar.

Gaaaaaaah

Den mystiska krigaren i De döda landen har givetvis sin egen tragiska historia och när han till slut berättar den så får jag vibbar av Shakespeare och Kurosawa. Visst, filmen har inte samma tyngd som säg Blodets tron men vibbar är vibbar.

The Dead Lands är snygg och utspelas till största delen i den nyzeeländska djungeln. Snygga naturmiljöer med andra ord. Vi får även en hel del schyssta och delvis brutala fajter, och givetvis uppvisningar i krigsdansen Haka. Många grimaser och uträckta tungor blir det.

En av fajtingscenerna äger rum under natten i ett snyggt silvrigt månsken och här var faktiskt den ena motståndaren en kvinna vilket var undantaget som bekräftade regeln. Det är nämligen mycket macho i The Dead Lands. Det stönas, vrålas, grymtas, hotas, stirras och slåss så det står härliga till.

Kul också med den synthiga musiken. Inga gamla benflöjter här inte.

Slutligen konstaterar jag att det är alltid kul att höra språk man inte hör så ofta. Här handlar det förstås om maoriska och jag tycker det har vissa likheter med japanska!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

#MoF15: Spring (2014)

Monsters of FilmSpringFör tredje året i rad besöker jag skräckfilmsfestivalen Monsters of Film som just nu går av stapeln i Stockholm. Just denna gång kommer jag troligtvis inte se nån film på bio (men man vet aldrig, jag kanske får ett ryck i helgen). Men det trevliga med Monsters of Film är ju att det finns möjlighet att se en del av filmerna via nätet hos SF Anytime. Förutom några av de filmer som visas på bio under festivalen bjuds det på ett antal andra filmer som exklusivt, som det så fint heter, visas enbart via nätet.

Första filmen jag valde att se heter Spring och den handlar om Evan (spelad av Lou Taylor Pucci från Carriers som jag av en slump skrev om för några dagar sen). Evans liv är inte speciellt lyckat när vi träffar honom i filmen. Hans pappa har dött i en hjärtattack, hans mamma är döende i cancer. Efter mammans begravning hamnar han i ett krogslagsmål och får polisen efter sig. Då han inte känner att han egentligen lämnar nåt i USA så tar han första bästa plan till… Italien. Jag menar, det kan ju inte bli värre kan det?! Haha, jo, det var ju just det.

Evan hamnar alltså i Italien, i en helt underbart vacker pittoresk liten kuststad. Där tar han så småningom jobb som bonde hos en gammal man och träffar även en vacker, men givetvis mystisk, ung kvinna vid namn Louise (Nadia Hilker). De inleder efter ett tag ett förhållande men vad Evan vill ha ut av relationen kanske inte riktigt matchar det som Louise är ute efter. I alla fall till en början.

Min första tanke när filmen drar igång är att det måste vara nåt fel på ljudet. All dialog har ett eko. Varje gång nån pratar så kommer det ett eko nån sekund senare. Eller är detta ett konstnärligt grepp? Efter ett tag försvann det möjligen eller så tänkte jag inte på det. Men sen dök det upp igen, ibland väldigt tydligt och ibland svagt i bakgrunden. Det bara måste ha varit ett medvetet val. Filmen utspelar sig ibland i miljöer, som stora kyrkorum eller grottor, där det är helt naturligt att det förekommer ekon. Jag misstänker att regissörerna (Justin Benson och Aaron Moorhead) valt att ha med ekon även i andra scener, t ex i inledningen när Evan sitter med sin döende mor. Det gav i vilket fall en speciell stämningen till filmen som helhet.

I övrigt tyckte jag filmen inleddes med en tät stämning. Med väldigt enkla medel, få skådisar, små scener, små rum så berättar man sin historia. Istället för att visa mammans begravning så får vi scenen från gravölen efteråt.

Sen flyger Evan alltså till Italien och filmen öppnar liksom upp sig, bl a genom att använda drönare att fota ifrån. Drönare är det nya svarta vad det verkar. En fattigmans helikopter. Nyligen skrev jag om PTA:s nya och extremt svängiga musikdokumentär Junun och där användes drönare en hel del för att få till snygga flygbilder. (Nån som vill se Junun gratis och lagligt, hör av er till mig!) Det är likadant här. Det förekommer många, för många om jag ska vara ärlig, flygbilder av den charmiga italienska kuststaden. Efter ett tag vill jag skrika ”ja, vi vet, ni har en drönare!”.

Första halvtimmen av filmen tänker jag inte på att det ska vara en skräckis. Det känns mer som en film i stil med Before Sunrise där två personer strosar omkring och pratar om allt möjligt. Om skillnaden mellan USA och Europa t ex.

Så småningom får vi givetvis skräckinslag med hyfsade effekter. För mig är filmen dock mer av ett romantiskt drama än en skräckis. Det handlar om att våga välja livet, kärleken (och döden), om att inte stänga sig inne. Hela det budskapet blir lite väl övertydligt. Istället för att visa det så ska det förklaras. Kanske kan man även se det som en film om drogberoende och hur svårt det kan vara att ta sig ur det.

Förutom drönarfotot så var ett annat överanvänt grepp bilder på diverse insekter. Vi får se flugor, larver, spindlar, ja, alla möjliga kryp. Det blev klyschigt till slut.

Spring är en helt ok film men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: