The Congress (2013)

MoFThe CongressI höstas ordnades en festival i Stockholm som kallas Monsters of Film. Under några dagar kunde man njuta, ja, Njutafilms var en av arrangörerna, av filmer inom skräck/fantasy/sci-fi-genren. Jag hade bara möjlighet att se en film på bio men SF Anytime bjöd på några filmer via nätet och totalt blev det då tre filmer. Via nätet såg jag skräckantologin 5 Senses of Fear (som dessutom var oktober månads filmspanarfilm) och vampyrrullen Byzantium. Den film jag såg på bio, på trevliga biografen Sture, var Ari Folmans The Congress. Jag såg den tillsammans med filmspanarna Fiffi och Har du inte sett den?-Johan och så Johans kompis David. Efter filmen kom Fiffi och jag överens om att publicera våra recensioner när filmen får svensk biopremiär vilket enligt uppgift skulle ske nån gång under vintern/våren. Jag skrev ändå min recension ganska snart efter visningen medan jag hade filmen färskt i minnet. Haha, trodde jag. När Fiffi påminde mig så kunde jag inte hitta nån recension. Så nu när jag skriver det här är det januari och det har gått några månader sen jag såg filmen… så vi får se vad jag minns.

The Congress bygger, tydligen väldigt löst, på sf-romanen The Futurological Congress av Stanisław Lem. Inledningen av filmen tror jag inte kommer från romanen alls. Den utspelas i vår värld, eller en version av den, och vi träffar Robin Wright som spelar sig själv, eller en version av sig själv (kanske lite som Steve Coogan i The Trip). Hon har, som så många av hennes kvinnliga kollegor, hamnat i den hollywoodska frysboxen. Här hamnar inte män i samma ålder. Med de grå tinningarnas charm kan tugga på i gammal vanlig takt. Visst är det orättvist och tråkigt. I den värld som skildras i The Congress har man löst problem, eller det har man ju egentligen inte alls gjort. Vad man gjort är att man skapat en skanningsutrustning som en skådis kan kliva in i och så sker en ”full body scan” och du lagras som en digital kopia av dig själv. Den här kopian, som givetvis photoshopas till en fräsch 23-åring, är sen den som kommer att sköta skådespelandet i dina filmer i fortsättningen.

Robin Wright får erbjudandet att bli avskannad. Hoppa in i skannern och sen kan du ta semester resten av livet. Visst, du får inte agera skådis i några filmer, pjäser, eller nånting sånt. Kontraktet säger att det är bara din digitala S1m0ne som får synas. Men du har det i alla fall på det torra ekonomiskt. Frågan är hur det är med det mentala? Robin tackar i alla fall till slut ja. Vad som händer sen är lite oklart…

…jag tycker man tappar den här tråden av historien. Innan man vet ordet av så har Robin blivit inbjuden till en sorts kongress. Man tar bilen dit, äter ett piller och sen sugs du in i en drömvärld. I filmen är den här drömvärlden animerad. Större delen av filmen utspelas sedan i den animerade, crazy, urflippade, drömvärlden. Jag förstår inte riktigt vad det är för värld men tydligen är mer eller mindre alla människor förlorade i den här världen. I själva verket lever de i en helt annan verklighet, vilket Robin och vi som tittare får uppleva i filmens avslutande del.

Hmm, som sagt, jag tycker man lite tappar tråden. Nu finns det väl kanske kopplingar mellan filmens inledande tema om den digitala photoshopade skådisen och den drömvärld människorna lever i i filmens mitt- och slutdel. Dessutom tyckte jag inte den avslutande delen, som alltså inte är animerad, riktigt passar ihop med resten av filmen. Jag vet inte, det kändes lite som i den första The Hobbit-filmen. En digital ful känsla som gav mig vibbar av en inspelningstudio snarare än en verklig värld. Dessutom tyckte jag inte den animerade drömvärlden var så rackarns cool den heller. Cool kanske men inte superduperheltunderbart häftig.

Nej, The Congress var inte ett steg framåt efter Waltz with Bashir. Om ni vill se en film med liknande tema så kan jag rekommendera Satoshi Kons flumfester Paprika och Perfect Blue istället. Men vill ni se The Congress på bio så har den premiär i Västerås imorgon och på Zita i Stockholm på måndag.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Kolla nu in vad Fiffi och Johan tyckte!

5 Senses of Fear

filmspanarna_kvadratMoFJag kunde inte vara med på månadens filmspanarträff rent fysiskt men jag hade möjlighet att se den av Har du inte sett den?-Erik utvalda filmen. Under förra veckan pågick festivalen Monsters of Film i Stockholm. Jag var på invigningen och såg The Congress (recension av den filmen kommer när den får biopremiär i Sverige framåt vintern). Förutom att det är kul med en genrefestival, i det här fallet skräck/fantasy, så var det extra roligt att Njutafilms och SF Anytime ordnade så att man kunde se en del av filmerna online via nätet hemma i soffan. Själv hann jag se två filmer, Byzantium och så då månadens filmspanarfilm 5 Senses of Fear.

På eftermiddagen i söndags satte jag mig framför datorn, loggade in på SF Anytime, letade upp deras Monsters of Film-sida och filmen 5 Senses of Fear. Men vad är detta? Det står EJ TILLGÄNGLIG där det borde stå HYR. Jag läser texten om Monsters of Film en gång till: ”Under perioden 20-29 september kan du hyra följande filmer hos oss på SF Anytime”. Jo, de ska vara kvar. Jag tittar på de andra filmernas sidor: alla är otillgängliga utom en, Byzantium som jag redan hade sett. Fail. Rullgardin.

Jag skickar en chattförfrågan och ett mail till SF Anytimes support och tweetar även till deras Twitterkonto. Jag får svar på ett av ställena. Gissa vilket? Jo, Twitter faktiskt. Här svarade man snabbt och meddelar att man, precis som jag misstänkte, av misstag hade tagit bort filmerna en dag för tidigt. De ska försöka ordna det under dagen. Jag tittar på ett Star Trek: Voyager-avsnitt medan jag väntar. När det är slut kollar jag igen och simsalabim nu går det att se filmerna. Med det avklarat…

****

5 Senses of FearTitel: 5 Senses of Fear
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

5 Senses of Fear är en antologifilm där temat är våra fem sinnen: lukt, syn, känsel, smak och hörsel. Åtminstone är det det som filmmakarna har som idé. Sen om man man lyckas knyta ihop det på ett smart sätt… ja, det är väl kanske en annan sak. Den röda tråden genom filmen är väl snarare det mystiska företaget Watershed Corporation. Watershed är ett sånt där mystiskt företag som vi sett t ex i David Finchers The Game (här hette det Consumer Recreation Services) eller Stephen King-antalogin Cat’s Eye där ”Quitters Inc” får folk att sluta röka. Watersheds affärsplan i 5 Senses of Fear är lite oklar förutom att de verkar vara ute efter världsherravälde.

Filmen inleds med förtexter där vi ser en man fastkedjad vid en stol med ett vitt lakan över huvudet. Fram kommer en man med gasmask, river bort lakanet och kastar en hink sand i ansiktet på den stackars mannen, för att sen fortsätta plåga honom på olika sätt, t ex genom att sy igen ögonlocken och munnen. Det är tortyrporr och klippningen är frenetisk där man blandar slomo med uppspeedade bilder. Njaaaa, tänker jag, tortyrporr och ”coola” bilder i en och en halv timme, det här kan bli jobbigt. Nu blev det inte riktigt så som tur var. Jag går igenom de fem filmerna en och en och sätter sen ett betyg på hela alltet i slutet.

Smell – Regi: Nick Everhart
Efter den jobbiga inledningen så lugnar vi ner tempot och det blir en ganska så vanligt liten trevlig film. Jag får Twilight Zone-känsla och Cat’s Eye-känsla. Idén är rolig. En misslyckad kille får besök av en representant från Watershed som erbjuder en parfym som får alla problem att försvinna. Det gäller bara att lukta rätt alltså. Snubben kan inte låta bli att testa, och till en början går allt som en dans. Han verkar få ihop det med ex-frun igen och på jobbet blir han befordrad. Men det finns bieffekter. Som sagt, en ganska rolig idé på samma tema som i Limitless ungefär. Inget revolutionerande men småmysig.
3-/5

See – Regi: Miko Hughes
Även här får vi en ganska intressant idé där en optiker med nån gadget (från Watershed förstås) via ögonen på folk suger ut bilder från deras näthinna och destillerar ner dem till ögondroppar. Ta sen dropparna själv och du upplever lite av en annan persons liv, ungefär som i Strange Days. Optikern påminner lite om Robin Williams i One Hour Photo, en ensam man som smygtittar in i andras liv. Tyvärr tappar filmen bollen nånstans på vägen och det urartar i en snabbaklippochäckligabildersoppa. Halvvägs var det hyfsat i alla fall.
2-/5

Touch – Regi: Emily Hagins
Jag ser att en tjej, Emily Hagins, både har skrivit och regisserat. Kul! Här får vi träffa blinda killen Henry som råkar ut för en bilolycka tillsammans med sin föräldrar och sen irrar omkring i skogen för att leta efter hjälp. Även här får vi en ganska bra inledning och dessutom fina miljöer då Henry hittar en övergiven företagsbyggnad ute i skogen. Återigen är det tyvärr så att det i liksom inte håller hela vägen. När filmen är slut så är vi bara tillbaka på samma ställe som när den började. Snygga skogsmiljöer var det dock.
2/5

Taste – Regi: Eric England
Den här kortisen spelades in på The Matrix Corporate Center i Connecticut i USA, ett skrytbygge från början av 80-talet som här är företaget Watersheds hem. Till de här härligt sterila företagsmiljöerna kommer Aaron på anställningsintervju. Han får till slut träffa Lacey Sharp som erbjuder honom anställning. Han tackar dock nej vilket kan (möjligen) ha varit ett misstag. Lacey har nämligen en smak för… ansikten. Inledningen påminner om The Game där en förvirrad Michael Douglas fyller i papper och inte förstår varför han är där han är. Återigen, och det börjar bli ett tema, en trevlig inledning som sen, när ”monstret” visas, tappar och blir trist. Men det är en av de bättre filmerna i antalogin.
2+/5

Listen – Regi: Jesse Holland & Andy Mitton
”Found footage… oh no” är min första tanke. Mina farhågor visar sig vara berättigade. Det här var den sämsta filmen tror jag. Vi får se ”autentiska” filmbilder låter en text meddela. Enligt ett rykte ska det finnas ett melodistycke som, om du hör hela från början till slut, tar kål på dig. Nånstans därute spritt på flera videokassetter finns melodin inspelad. Två snubbar får i uppdrag, av Watershed förstås, att hitta dem och foga samman dem till en helhet. Njaaee, man försöker vara The Ring-skrämmande men misslyckas kapitalt. Killarna spelar in sig själva när de jobbar med filmen. Förutom att videofilmen med låten som de jobbar med är fylld med störningar, hopp och klipp (vilket är logiskt) så är även deras egna film det. Varför? Det blir bara jobbigt och störande. Nej, jag gillade inte denna.
1+/5

Sammanfattning
Som helhet var 5 Senses of Fear ändå en ganska mysig titt. Läskig är den inte ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Antologifilmer är lite speciella. Om en av delarna är dålig är det bra att den är kort så att nästa kan börja. Samtidigt tappar man lite känsla då även de bra filmerna glöms bort just för att en ny börjar direkt. Här har man haft företaget Watershed som röd tråd för att binda samman filmerna lite grann. Just det här med sinnena var knappt nåt jag tänkte på om jag ska vara ärlig förutom att titlarna påminde mig när en ny film började. Filmerna kändes lite tv-mässiga, lite för låg budget, lite för dåliga skådisar, lite för dålig kvalitet, helt enkelt. Jag gillar ändå passionen som finns och att projektet har gett unga regissörer chansen att visa framfötterna.

Betyg hel
eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vad tyckte resten av filmspanarna? Höll de för ögonen eller skrattade de mest? Var det en film i deras smak eller hör jag burop om att den stank?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Fiffis filmtajm

Byzantium

ByzantiumMoFTitel: Byzantium
Regi: Neil Jordan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Just nu pågår filmfestivalen Monsters of Film i Stockholm. Faktum är att jag precis är hemkommen från invigningsfilmen The Congress (med bl a Robin Wright, Harvey Keitel och Danny Huston). Men det är inte The Congress det ska handla om nu. Under och innan festivalen erbjuder nämligen SF Anytime, i samarbete med Njutafilms, ett knippe av festivalfilmerna. Jag tittade igenom vilka filmer det bjöds på och valde sen den med högst betyg på IMDb: Byzantium i regi av Neil Jordan.

Filmen börjar riktigt lovande. Det känns som en blandning av brittisk socialrealism och Låt den rätte komma in. Eftersom det handlar om vampyrer i vardagen kommer jag också att tänka på det svenska skräckisdramat Vampyrer. Precis som i Vampyrer handlar det om relationer mellan familjemedlemmar. I Vampyrer var det två systrar, i Byzantium en mor och hennes dotter.

I början av filmen gillar jag att det är en historia som spänner över lång tid. Hoppen mellan de olika tidsperioderna är snyggt gjorda. Dessutom är det nåt speciellt med att se en person i en scen som utspelas för två hundra år sen och sen se samma person dyka upp i nutid, oförändrad. The perks of being a vampire. Det mest positiva med filmen är nog en ung tjej vid namn Saoirse Ronan. Hon är riktigt bra och har ett utseende jag gillar. Saoirse kickade för övrigt stjärt i Hanna, en film som inte riktigt höll ihop som helhet även om Saoirse alltså var bra.

Det var det positiva med filmen. Efter ett tag började jag nämligen ledsna på filmens lite för direkta berättande. Oj, vad sorgligt det är att vara vampyr! Vampyrer kan spela piano och de spelar bara sorgliga pianostycken! Vampyrer kan inte bli ihop med någon! I just den här filmen är dessutom denne någon en kille som drabbats av nån typ av blodsjukdom som gör att han börjar blöda väldigt lätt. Puh-lease. Det som i Låt den rätte komma in sas mellan raderna sägs här av rollfigurer direkt i form av repliker. Det funkar inte riktigt, det blir krystat.

Det som till slut sänker filmen till slutbetyget, trots en bra början, är ändå hela förklaringen till vampyrfenomenet. Visst, det är annorlunda men framförallt konstigt och liksom utan nån som helst förklaring. Det bara kommer in från vänster utan förankring i nåt som filmen berättat tidigare. Efter ett tag känns filmen även ”för liten” trots att den försöker vara episk, och då blir det fel. Låt den rätte komma in var bara en liten film men en bra sådan. Jag ber om ursäkt för att jag hela tiden refererar till Tomas Alfredsons film men jag kan inte låta bli. För mig kändes det som en för uppenbar och sämre rip-off.

2/5

Även Filmitch och Fiffi har spanat in Byzantium och skriver om den idag. Klicka på deras namn för att läsa vad de tyckte om filmen. Bet filmen sig fast direkt och släppte sen inte taget eller sög den?

%d bloggare gillar detta: