Le grand voyage (2004)

Jag slänger upp en gammal preblogg-kortis om nåt så vanligt som en marockansk film. Om du gillar road movies, som jag, och far-son-skildringar, så är filmen ett hett tips. Den är för övrigt en av mycket få filmer som fått lov att filma i Mecka under vallfärden Hajj. Texten skrevs i oktober 2006.

Le grand voyage är en marockansk road movie om en fransk andragenerations-invandrare som, till att börja med mycket motvilligt, kör sin gamle far från Marseille till Mecka på hans pilgrimsfärd. Mmm, det här är en riktigt skön vägfilm faktiskt. Förhållandet mellan den västifierade sonen och den muslimske fadern är skildrat med både humor och allvar. Motsättningarna mellan de båda kommer fram under resan som går genom Italien, Balkanländerna, Turkiet, Syrien och Jordanien. De stöter på olika personer och hamnar i mer eller mindre lustiga situationer som måste hanteras. Och som vanligt när det gäller road movies är det den inre resan som är viktigast. Slutet blir dock en aning för mycket och tar lite fokus från det som filmen faktiskt berättar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hanna


Titel: Hanna
Regi: Joe Wright
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

För några år sen var jag i Berlin på en minisemester tillsammans med några kompisar. En av de som var med var uppväxt i gamla DDR. När muren föll så fick han chansen att komma ut i världen och han hamnade så småningom i Sverige och på samma jobb som jag. Nu skulle vi alltså tillbaka till Tyskland och Berlin och min vän var en sorts reseledare eftersom han var från Tyskland. En dag hade vi planerat in ett besök på en häftig nöjespark som min tyske vän kände till, en nöjespark som han hade besökt många gånger som barn. Den låg i gamla Östberlin och efter att åkt lite buss och lite tunnelbana och gått långt så närmade vi oss till slut. Till saken hör att jag hade brutit benet ett par månader innan och jag hade precis kastat kryckorna. Jag hoppades att den långa promenaden skulle visa sig väl värd eftersom jag haltade rätt rejält.

När vi ska gå in genom grindarna märker vi att det växer en hel del grönt på stängslet och vi får en öde känsla. Det borde ju vara fart och fläkt här. Vi inser att parken är nedlagd. Men jag tyckte ändå det var roligt eftersom alla attraktioner fanns kvar. Rostiga och överväxta av naturen står de kvar som monument av en svunnen tid. I gamla Östberlin gick det att hålla parken, Spreepark, öppen men när muren föll och kapitalismen strömmade in gick snart parken back och tvingades stänga några år innan vi besökte den.

Varför berättar jag det här? Jo, en stor del av slutscenerna i filmen Hanna är nämligen inspelade i den här övergivna gamla nöjesparken vilket passade väldigt bra då det är riktigt snygga och öde miljöer här.


Hanna är en ganska lustig film. Regissören Joe Wright är bra på yta, det är det inget snack om. Atonement var lite en sån film: otroligt snygg men lite trist. Hanna är en film som är over the top. Det är nästan serietidningsstil på det som händer. Filmen börjar i ett vintrigt Finland, lite i samma stil som Anton Corbijns misslyckade film The American. I Finland växer Hanna upp tillsammans med sin pappa Erik (Eric Bana). Hon drillas hårt i både språk och våldstekniker. Hon blir tränad att överleva och att döda för att göra det. Varför? Ja, det är lite av ett mysterium som vi får veta mer om ju längre filmen rullar. Redan från början står det klart att en viss rödhårig CIA-agent vid namn Marissa är ute efter Hanna och hennes pappa. Marissa överspelas av Cate Blanchett som verkar ha haft ganska roligt i sin roll.

Filmen är en sorts Bourne-film med Matt Damon utbytt mot en fräknig blekhyad Saoirse Ronan. Musiken av The Chemical brothers gör att jag tänker på en film som Spring Lola. Det förekommer ett gäng snygga springscener. Bästa scenen i filmen tror jag är när Eric Bana anländer med buss till Berlin och vi får följa honom i en lång tagning när han går ner i en tunnelbanenedgång. Där nere är det snygga oranga pelare. Bana finner sig snart omgiven av tre förföljare och en bra filmad fajt bryter ut. Inga snabba så långt ögat kan se. Han gillar långa tagningar, Joe Wright.

I början blir man lite fundersam på hur Hanna kan vara så rackarns duktig på att döda fullt tränade agenter eller SWAT-team-medlemmar. En rolig detalj är att Hanna ”Tom Cruise-springer” som en sån där robotmänniska med höga armlyft. Allt får emellertid sin förklaring efter hand.

Jag kan inte ta filmen på allvar. Bitvis är det nästan löjligt. Den är lite för spretig. Det är Bourne blandat med en sån där film där en person blir inkastad i ett modernt samhälle efter att ha levt borta från civilisationen under sin uppväxt. Samtidigt gillar jag många scener som t ex en jakt bland containrar i olika snygga färger. Man har verkligen tänkt på filmens yta. Och så tyckte jag det var kul att se Tom Hollander i roll som slemmig sadistmedhjälpare till Blanchetts ungefär lika sadistiska agent.

3/5

Nawals hemlighet


Titel: Nawals hemlighet (Incendies)
Regi: Denis Villeneuve
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Oj, hur ska jag börja den här recensionen. Kanske med att säga att jag satt klistrad vid den här filmen, från första till sista minuten. Nawals hemlighet (Incendies på originalfranska vilket betyder bränder) handlar om Nawal, en kvinna som flytt från mellanöstern till Kanada med sina två barn, tvillingarna Jeanne och Simon. Efter att Nawal (spelad av Lubna Azabal från Paradise Now) fått en stroke och avlidit så får tvillingarna reda på att de har en far och en bror i livet. I sitt testamente ber Nawal sina barn att åka till mammans hemland för att leta reda på sin pappa och bror och överlämna ett brev till var och en.

Av de två barnen är Simon inte redo att göra resan, den mentala resan. Han vill inte kännas vid sin mammas historia eller sina nya familjemedlemmar. Det är för jobbigt. Det blir därför bara Jeanne som till en början åker. Jeanne upptäcker att det finns väldigt mycket som de inte kände till när det gäller mammans tidigare liv. En gripande och otäck historia rullas upp. Filmen bygger tydligen på en pjäs som i sin tur bygger på verkliga händelser.

Jag kände direkt när filmen började att det här kommer bli bra. Bara första scenen är ruggigt välgjord, med foto och musik som samverkar strålande. Och så fortsätter det filmen igenom. Regissör Villeneuve väver ihop mammans historia med vad barnen upplever när de letar efter spår i det inte namngivna landet (Libanon). Det påminner lite om hur John Sayles brukar berätta i sina filmer.


Känslorna i Nawals hemlighet är starka, mycket starka. Vi är nere på djupet, det är sorgligt, dramatiskt och berörande. Det går inte att värja sig. Känslan är episk, som en grekisk tragedi eller ett operaberättande. Och det är det utan att bli överdrivet.

Förutom att filmen berör så är den väldigt smart berättad men utan att för den skull vara översmart. Det är liksom inte handlingens svängar hit och dit som är det viktiga utan i fokus är barnens letande, främst efter att förstå sin mamma. De vändningar som förekommer gör det för att ge största dramatiska och känslomässiga effekt. Det handlar om de djupaste känslorna, de som man har för sin familj.

Min känsla är att det är alldeles för få som har sett Nawals hemlighet. Bland de filmbloggar jag följer kan jag bara hitta recensioner hos The Velvet Café och Movies – Noir. Till er andra säger jag: se filmen! Det blir inte mer filmmagi, mer välgjort, mer gripande än så här. Nå, varför ger jag inte filmen en femma då? Ja, det finns lite utrymme kvar för högsta betyg. Det fanns kanske nåt parti då intensiteten inte var på topp nånstans i mitten.

4+/5

%d bloggare gillar detta: