Modstrilogin: Det sociala arvet

KentaTitel: Det sociala arvet
Regi: Stefan Jarl
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Stefan Jarl kunde efter inspelningen av den andra delen i Modstrilogin inte släppa tanken på hur det skulle gå för barnen till modsen. I denna den avslutande delen, efter Dom kallar oss mods (1968) och Ett anständigt liv (1979), träffar han två av modsens barn. Dels Patric som är Kentas och Evas son, och dels Carina som är dotter till Jajje (som varit med i de två första filmerna). Vi får även träffa Kenta och Eva och följa med när de flyttar till Blekinge för att försöka starta ett nytt liv.

Det kändes bra att det kom en tredje del efter den mörka Ett anständigt liv. Här är det lite ljusare i och med att det är fokus på modsbarnen Carina och Patric, som faktiskt har klarat sig ganska bra, även om de väl också har/har haft sina problem (främst Carina kanske, men hon verkar å andra sidan har försonats med vem hon är och var hon kommer ifrån mer än Patric). Det är också Carina som är den mest intressanta personen, eller kanske snarare den som är mest öppen och säger mer intressanta, tänkvärda saker i intervjuerna i filmen. Om man lyssnar på det – återigen – utmärkta kommentatorspåret så får man reda på en anledning till varför Patric kan verka lite återhållen och på sin vakt i sina intervju-scener.

Inledningen på filmen är riktigt tokrolig. Kenta har nämligen blivit stämd för att ha druckit alkohol i en park. Han är kallad till ett inledande förhör där han också träffar den polis som ska ha iakttagit det hela. Under förhöret med polisen framkommer det dock att polisen befunnit sig på 50-75 m avstånd från Kenta. Och Kenta, han säger ju att han har druckit helt vanlig cider och eftersom det inte går att motbevisa så lägga åtalet ner. Väldigt roliga scener, dels när Kenta får det första beskedet om stämning och dels när han får beskedet (per brev förstås) att åtalet lagts ner.

Lite kul är att Patric har blivit värsta yuppien och inte vill förknippas med Kenta utan hellre umgås med sina yuppiekompisar, hänger på Café Opera och glider runt i schyssta bilar eller båtar. I övrigt är filmen inte lika intensiv som de två föregångarna. Den känns mer vanlig och det händer inte så mycket, på ytan i alla fall. Återigen är det nämligen så att man får reda på en hel del av det som föregick bakom kameran och vad som hände efter filmen om man lyssnar på kommentatorspåret. Det blir en klockren trea. Treor kan också vara klockrena om ni inte visste det.

3/5

PS. För mig var det här första gången som kommentatorspår (och övrigt extramaterial) verkligen tillfört nåt extra och haft ett egenvärde (gäller hela trilogin). Missa inte det (ja, jag tjatar) om ni ska titta på Modstrilogin!

Modstrilogin: Ett anständigt liv

StoffeTitel: Ett anständigt liv
Regi: Stefan Jarl
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

I del två av Stefan Jarls trilogi om modsen så har tio år passerat. Kenta och Stoffe är inte polare längre. Både Stoffe och Kenta har fått barn. Kenta super och röker gräs, Stoffe har gått ner sig heroin-träsket. Läget är inte bra och filmaren Jarl beslutar sig för att göra en film om detta, i princip för att försöka rädda livet på Stoffe (detta får man reda på om man lyssnar på kommentatorspåret). Vi får även träffa ett gäng andra killar och tjejer, där killarna drogar och tjejerna både drogar och är prostituerade.

Mmm, det var verkligen en helt annan stämning i den här filmen. Allt känns plötsligt så skitigt och dystert. Stockholm känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. Det är bara det att det här är på riktigt. Stämningen sätts direkt i filmen, dels genom suggestiv och passande musik av Ulf Dageby, och dels genom en närgången och jobbig scen på en knarkare som på en toalett på T-Centralen skjuter heroin.

Direkt i filmen får man också reda på att Stoffe är död. När man sen ser Stoffe så känns det bara som en enda lång färd mot denna slutpunkt och den sista överdosen. Verkligen tragiskt och gripande. Kenta, däremot, är ju en rolig prick som tar livet med en klackspark. Ok, han dricker och röker och verkar ha åldrats 20 år sen den förra filmen men han har klarat sig från heroinet, kanske för att han är rädd för sprutor (vilket man också får höra på kommentatorspåret).

Diacetylmorfin, även kallat heroin

En sak som jag tänker på så här i efterhand är hur vardagligt det är i filmen för en knarkare när han/hon ska sila. I den första scenen så är det ”Skåning” som med vana handgrepp förbereder sin spruta (bl a genom att tvätta den i toaletten) och sen skjuter in horset och lutar sig tillbaka för ruset. Mmm, jobbigt. Ja, hela filmen har en jobbig stämning över sig, vilket musik och bildspråk bidrar till. Ibland är den dock lite rolig och det är främst Kenta som bidrar till det.

Tillsammans med den första delen så blir det här en unik film, som griper tag i en och man inser hur surt det är om man trillar dit i drogträsket. Det är närgånget och äkta (slitet ord, jag vet). Sen måste jag återigen nämna det grymma kommentatorspåret som ger filmen en helt annan dimension (precis som i den första filmen). Kenta är en sån jävla skön snubbe som mitt i den tragiska stunden på nåt sätt kan få till en dräpande och väldigt rolig kommentar utan att det blir plumpt. Det finns en värme och livsglädje (trots allt) som strömmar ut ur teven. Det finns mer att säga om filmen och ämnet men jag slutar här med att dela ut en fyra.

4/5

PS. När det gäller t ex Kenta så kan jag tänka mig att han kanske inte alltid var så lätt att ha att göra med och nog kunde vara en jobbig person. När man ser filmerna och lyssnar på kommentatorspåret så är det väl svårt att få en fullständig bild, men en skön luffare var han ändå allt. Han dog 2003 och spenderade/vårdades tydligen den sista tiden hos Stefan Jarl och hans familj i Västergötland (dit Jarl flyttat efter att han fått nog av Stockholm).

Modstrilogin: Dom kallar oss mods

Dom kallar oss modsTitel: Dom kallar oss mods
Regi: Stefan Jarl & Jan Lindkvist
År: 1968
IMDb
| Filmtipset

Jag har skrivit en hel del om dokumentärfilm här på bloggen och även om några av Stefan Jarls filmer. Det som saknas är recensioner av de kanske mest kända svenska dokumentärfilmerna och samtidigt Jarls mest kända filmer, Modstrilogin. Om tre dagar saknas inte det längre. Recensionerna skrevs i april 2006.

Efter att förra sommaren impulscyklat in till stan och köpt Modstrilogin på dvd så var det nu äntligen dags att börja titta på Stefan Jarls uppmärksammade dokumentärfilmer gånger tre. Första filmen utspelas i mitten/slutet på 60-talet i Stockholm och vi träffar Kenta (Kenneth) och Stoffe (Gustav) som är två rebelliska tonåringar som drar runt på stan, super och röker lite (eller ganska mycket) braj. Båda har alkoholiserade föräldrar/styvpappor så hemma kan de inte bo då det är bråk mest hela tiden. Filmaren Stefan Jarl låter de båda bo hos sig i en rivningslägenhet i Klarakvarteren.

Filmen har ett ballt anslag (det blir ännu roligare om man lyssnar på det suveräna kommentatorspåret). Livsglädjen är stor och Kenta och Stoffe springer runt i centrum, retar knegare och äter varmkorv. Kenta och Stoffe är bästa polare och trots att de båda har svåra uppväxter med mycket bråk hemma så känns de båda snälla och äkta. Men trots att det är en relativt ljus stämning i filmen så har jag ändå hela tiden en obehaglig känsla i kroppen. Jag tror detta till stor del beror på att jag vet lite om vad som händer i den andra filmen, Ett anständigt liv. Man satt liksom redan nu och funderade på vad som leder fram till situationen i den andra filmen.

Mmm, jag tyckte inte att Dom kallar oss mods som en helt fristående film är så himla bra som ryktet ville göra gällande. Den är bra men var bitvis lite upprepande och lite ofokuserad. Bäst var filmen när några av personerna i filmen (främst Kenta och Stoffe men även några andra) närgånget och direkt in i kameran pratar om sig själva och sina liv. Då var det avskalat och gripande. I övrigt tyckte jag filmen puttrade på ganska bra, bl a med en lite rolig tågresa till Dalarna för att hälsa på en utflyttad kompis. Sen tyckte jag filmen blev bättre mot slutet när de två polarna glider isär och inte riktigt kommer överens; det gav en obehaglig känsla om vad som komma skulle.

Som jag skrev ovan så visste jag lite om vad som skulle hända i del två vilket gjorde att filmen blev aningen mer intressant. Den blir en del i en större helhet och ett unikt långtidsprojekt (även om det inte var planerat från början). Men sedd för sig så blir den lite mindre intressant. Sen måste jag hylla det kommentatorspår som Kenta himself och Stefan Jarl gör. Att se filmen med kommentarer av dessa båda herrar lyfte filmen ett par snäpp. Kenta är/var verkligen en snubbe med ett stort hjärta och en stor portion rå men hjärtlig humor. Men nu när jag sätter betyg så bedömer jag alltså filmen som en fristående film och utan kommentatorspår och då blir det ”bara” en stark trea.

3+/5

%d bloggare gillar detta: