What Lies Beneath (2000)

Här kommer några korta tankar om skräckisen What Lies Beneath (Dolt under ytan) i form av en preblogg-text som skrevs i september 2005. Obs! Jag tyckte Harrison Ford var bra i The Force Awakens.

Harrison Ford och Michelle Pfeiffer spelar man och fru i denna Hitchcock-historia i modern tappning. Familjen har precis flyttat och Pfeiffer börjar se spöken i det nya huset och inbillar sig att grannfrun har blivit mördad.

Robert Zemeckis står bakom filmen och tidigare har han bl a har gjort Contact, en film som jag gillar skarpt. (Ja, jag gillar den t.o.m. så pass mycket att den hamnade på plats ett på min 1997-topplista.)

Länge tyckte jag detta var en fyra. Det är riktigt välgjort, spännande och smakfullt läskigt emellanåt. Pfeiffer överglänser vida den torre Ford (som aldrig varit nån favvo hos mig). Ford funkar dock i början när han inte gör så himla mycket. Mot slutet när han ska agera ut lite mer så träffar han inte alls rätt tycker jag. Jag tycker även filmen i sig blir lite förutsägbar och det hela mynnar ut i de vanliga twistarna som brukar förekomma i såna här thrillers. Synd på en så bra första timme och så bra skådespel från Pfeiffer. Men klart godkänt ska filmen givetvis ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

War of the Worlds (2005)


Titel: War of the Worlds (Världarnas krig)
Regi: Steven Spielberg
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

I Spielbergs filmatisering av H.G. Wells klassiker ser vi Tom Cruise spela slarver-pappa som tillsammans med sina två barn (en lillgammal Dakota Fanning och en tonårsrebellisk son) är på flykt undan de trebenta tutande dödsmaskinerna. Om ni väljer att läsa vidare måste jag för säkerhets skull varna för spoilers i texten.

Jag blev faktiskt lite positivt överraskad. De första sisådär 40 minuterna är riktigt bra. Då ligger filmen på en fyra för min del. Inledningen — när det märkliga ovädret kommer, när Cruise ger sig ut för att undersöka vad som har hänt, när den första tripoden kommer upp ur marken (sjukt bra), när Cruise flyr med sina barn, när de åker till huset där barnens mamma bor, när de hamnar i den galna folksamlingen och blir bestulna på sin bil, när de försöker komma med färjan, osv, osv — är en riktig berg-och-dal-bane-tur som Spielberg är en mästare på. Här var jag faktiskt helt uppslukad av filmen. Jag tycker Spielberg lyckas skildra förvirringen och fasan på ett övertygande sätt. Det blir en sorts efter-katastrofen-roadmovie-känsla som jag gillar.


Säga vad man vill om Dakota Fanning men nog fan ser hon rädd ut på riktigt här!

Cruise spelar en slarver/slacker-pappa som inte tagit ansvar under sitt liv. Jag har hört det sägas att det inte känns som en trovärdig person (vilket egentligen väl beror lika mycket på regissör/manusförfattare som Cruise själv). Själv tycker jag i och för sig att Cruise karaktär känns ok, och dessutom att Cruise gör rollen helt ok. Jag tycker nog det finns ett ganska ok samspel mellan Cruise och hans ungar också. Så, just när det gäller det har jag inget att klaga på.

Vad jag däremot har att klaga på är att filmen dör helt under den obegripliga källarscenen. Tim Robbins gör ett märkligt inhopp utan poäng, och sen den löjliga scenen med utomjordingars snorkelsökarkamera som kommer ner i källaren för att kolla. Den höll på för länge och kändes inte trovärdig (IR-kamera någon?). Det tempo och den spänning som hade byggts upp fram till nu försvann helt. Efter källaren så var filmen av nån anledning inte lika intressant. Jag vaknade liksom upp från det där tillståndet man är i när man är helt inne filmen.


En annan scen som kändes lite märklig så här i efterhand var när sonen absolut ville delta i/se på striden mot tripoderna. ”I have to see this, Dad. You have to let me do this. You have to let me go. I have to see this. You have to let me go.” Come again? Lite märkligt beteende från både Cruise och sonen i det här läget men jag antar att båda var i chocktillstånd. Ändå lite märkligt sätt av Spielberg att visa hur ett barn måste få ta eget ansvar och lära av sin egna misstag. Eftersom sonen till slut klarar sig och kramar om sin pappa i slutet och allt är bra så vill ju Spielberg säga att Cruise som pappa gjorde rätt som lät sin son sticka iväg på egen hand för att ”titta” på tripodkriget. Det kändes inte klockrent. I och för sig så var Cruise lite sliten mellan sonen och dottern eftersom dottern höll på att bli ”adopterad/kidnappad” av några andra samtidigt men det var väl fan bara att hugga tag i sonen och släpa med honom. Nåja.

Det var en lite annorlunda sf/katastrof-film i och med att man inte har några scener alls med den amerikanska presidenten som håller tal, nån militär kommandocentral där man diskuterar strategier eller forskare som försöker hitta nåt motmedel mot utomjordingarna. Främst mot slutet saknade jag såna här scener. Här var det bara fokus på Cruise och hans familj men jag tyckte ändå att det funkade. Men, som sagt, inte riktigt hela vägen. Mot slutet går liksom luften ur filmen och sen kommer plötsligt slutet och jag kan väl säga att jag varken gillade det nu eller i den gamla filmen från 1953; det är samma slut nämligen. Sen är det väl bara att konstatera att filmen inte lämnar något som helst avtryck men det är rätt skön underhållning när den håller på.

3+/5

Här hittar ni Sofias syn på Spielbergs remake.

Doctor Sleep

Titel: Doctor Sleep
Regi: Nick Willing
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Hypnosterapeuten Michael (Goran Visnjic) har precis flyttat från USA till London med sin familj. Anledningen till flytten är oklar men det står ändå klart att något som har koppling till Michaels hypnotiska förmågor har med saken att göra. Michael försörjer sig nu (utan riktigt tillstånd och lite svart så där) med att bota rökare från sin puffande last.

Michael har vissa extra förmågor förutom de rent hypnotiska. Ibland händer det att han ser vad hans patienter tänker på. Under en hypnossession med den bolmande Janet så dyker det upp en liten flicka i Michaels huvud. Det visar sig att Janet är polis och att flickan ingår i en utredning om den s.k. tatueringsmördaren. Flickan lyckades för en tid sen undkomma mördaren men har inte sagt ett ord sen dess. Janet tror att Michael ska kunna få henne att tala och vill ha hans hjälp. Med Michaels hjälp leder spåren så småningom till mystiska ritualer och ockulta symboler.

Det är en brittisk film det här, och det märks faktiskt. Jag får lite känslan av brittisk tv-deckare. Allt är inte riktigt lika stort och svulstigt som det förmodligen hade varit i en amerikansk version av storyn. Handlingen är absolut inget speciellt och det möjligt (eller säkert) att vi har sett det förut. En lekman dras in i polisutredning pga sin begåvning. Lägg även till att hans familj nu även kan vara i fara. Men det funkar. Det är en kompetent film, tillräckligt spännande för att jag några gånger ska hoppa till vid en skräckeffekt.

Skådisarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Jag kände igen Goran Visnjic från ER (Cityakuten). Miranda Otto (för alltid Éowyn för mig) spelar Michaels gravida fru. Hennes runda tillstånd gör att hon inte gör nåt annat än att gå omkring i lägenheten och oroa sig för Michael. En ganska otacksam roll med andra ord. Då har väl Shirley Henderson som gör polistjejen Janet lite roligare. Men det här är ingen film som går på djupet. Nej, det handlar mer om stämningen och det ockulta temat. Om man gillar småmysiga mysterieskräckisar med femuddiga stjärnor, röster inspelade på kassettband som säger obegripliga saker som kanske blir begripliga om de spelas upp i långsam hastighet, ja då kan man se Doctor Sleep (corny titel, eller hur?).

3/5

PS. Tre saker till: Jag gillar postern, filmen finns att se på utmärkta tjänsten Headweb och den går även under namnen Close Your Eyes respektive Hypnotic.

%d bloggare gillar detta: