Lost and Delirious (2001)

Jag betar av ytterligare en gammal preblogg-recension. Det är främst för min egen skull då det känns bra att ha alla texter, nya som gamla, samlade på ett ställe. En fråga jag ställer mig när jag läser min text om Lost and Delirious, som skrevs i oktober 2005, är hur man ska benämna den amerikanska ursprungsbefolkningen på ett sätt som är både ok och enkelt. Det går nog inte.

Detta drama, lite i stil med Döda poeters sällskap, handlar om tre tjejer som delar rum på en internatskola. En är blyga nykomlingen Mouse och de två andra är Paulie och Victoria som i hemlighet är ihop. När deras affär kommer ut på skolan blir det inte lätt för nån av de tre tjejerna.

En ganska märklig film faktiskt. Här finns de vanliga internatskoleingredienserna, med allt från lektioner med Shakespeare-recitation till fäktningsundervisning. Och sen har vi då den strikta internatskolemiljön, som faktiskt inte är så strikt utan det dricks, röks och partas utan att det blir nåt större rabalder. När kärlekshistorien mellan de två tjejerna kommer fram så blir det dock reaktioner men egentligen inte från själva skolan utan främst från föräldrar och andra elever samt från en av de inblandade själva som är livrädd för pressen från föräldrarna. I Döda poeters sällskap handlade det om att vilja bli teaterskådis i stället för att plugga seriöst och få en ”riktig” karriär.

Skådisarna gör genomgående starka insatser och lämnar ut sig själva en hel del. Det finns en del ganska starka scener. Vissa bitar blev dock lite överdramatiska med hysteriska utbrott som kändes lite överdrivna. Sen har man valt att slänga in en sanningssägande indiansk trädgårdsmästare, som jag i och för sig tyckte lättade upp stämningen lite. Jag tyckte att man inte riktig visste vad man ville berätta här. Historien handlar väl främst om Paulie och Victoria men den berättas liksom ur Mouse synvinkel som, så att säga, växer upp under sin tid på skolan. Nja, jag hade lite problem med slutet som blev lite väl vackert och poetiskt utan att det sa nåt, tyckte jag. Men, men, jag gillade stora delar och speciellt den där gamla lärarinnan som var lite kul (samt kliché-indianen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Final Cut


Titel: The Final Cut
Regi: Omar Naim
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

En vanlig vardagkväll mitt i veckan så bläddrade jag bland science fiction-filmerna som fanns att tillgå på Headweb. Då stötte jag på The Final Cut som jag kände kunde vara en film som tilltalade mig. I en nära framtid (som det brukar heta) kan människor få en sorts implantat inopererade, t.o.m. ett foster kan få det inopererat om jag förstått handlingen rätt. Dessa implantat gör att en person hela liv spelas in som en film där kameran är personens ögon. När man sen dör så har man möjligheten att sätta samman en sorts best of-film, ett s.k. rememory, som visas på en begravningsceremoni.

Det är här som Robin Williams kliver in i handlingen. Williams spelar nämligen en klippare (cutter) med ansvar för att klippa ihop rememory-filmen. Som ni förstår så krävs det en viss finkänslighet för att kunna göra det här jobbet och Williams är den bästa i sitt gebit. När det ska göras en film för en person som kanske inte varit Guds bästa barn så finns det ju en hel del mörka familjehemligheter som familjen inte vill ska komma fram i ljuset. Givetvis får Williams uppdraget att göra en film för en sån person, grundaren till företaget som ligger bakom tekniken och affärsidén visar det sig dessutom.

Hehe, ja, jag måste direkt säga att den där affärsidén inte känns helt realistisk. Vem i helvete skulle vilja ha hela sitt liv inspelat på band som lagras hos nåt företag som sen ansvarar för att klippa ihop det till film när man dör. Mycket märkligt måste jag säga. I filmen verkar det dock populärt även om det förstås finns motståndare. Alla som har fått ett implantat vet inte alltid om det men när ett barn fyller 18 år så det god sed att tala om det för sitt barn. Den där motståndsrörelsen består av barn som inte vill veta av sitt implantat. För att hindra inspelningen så kan man tatuera sig med en sorts elektrisk störningsfärg. Därför ser rörelsens medlemmar ut som maorier ungefär.

Mja, temat tilltalade mig men jag vet inte. Filmen funkar inte, tyvärr. Man har inte fått till handlingen alls. Det finns liksom två handlingar. Huvudhandlingen är egentligen att Williams plågas av ett barndomsminne. När en person från det minnet dyker upp i den film han klipper ihop så blir han besatt av hitta personen. Den andra handlingen är att den där företagsledaren givetvis har en del mörka hemligheter som inte får komma ut och Williams får problem med personer som vill få tag i filmen.

Jag tänkte direkt på One Hour Photo där Williams har en likartad roll. Där jobbar han i en fotobutik med att framkalla foton och blir besatt av en familj och även där är han en ensam man som liksom vill göra världen så att den ser ut som han vill. Williams passar i den här typen av roller. Det finns nåt lite obehagligt över honom, och frågan är om inte det obehagliga även finns i en film som Döda poeters sällskap. Det är nåt med hans uttryck, tillbakadraget och ryckigt på samma gång.

Jo, just det, Mina Sorvino är med också i en helt meningslös roll. Även Jim Caviezel är med i en ungefär lika meningslös roll. Nej, jag vet inte, filmen rinner helt ut i sanden. Det blir nästan fånigt. Åtminstone blir det ointressant. Dessutom är förutsättningen för hela filmen, det där implantatet, helt orimlig. Visst, man kan dra paralleller till övervakningssamhället och här är det övervakning in absurdum. Tyvärr blev filmen helt ospännande efter ett tag och slutet var bara ett jaså.

2+/5

%d bloggare gillar detta: