Jupiter Ascending (2015)

Jupiter AscendingJupiter Ascending är syskonen Wachowskis senaste rulle, ett science fiction/fantasy-spektakel som filmbolaget förmodligen hoppades skulle gå betydligt bättre när det gäller att dra in stålar än det pengamässiga magplasket Cloud Atlas. Själv tyckte jag Cloud Atlas var en helt underbar film och jag ångrar inte att jag såg den på bio. Cloud Atlas var en sagolik historieväv som byggde på en bok som alla förmodligen tyckte var ofilmbar. I den samarbetade man med tysken Tom Tykwer, och kanske behövs det nån som styr upp Andy och Lana…

…för Jupiter Ascending är nämligen en fullkomligt usel film, bland det sämsta jag har sett i år.

Scener staplas på varandra. Det går för snabbt, för hafsigt. Det finns ingen känsla, ingen spänning. Mila Kunis passar inte alls i den här typen av film. Hon är för lite av en teaterskådis så det blir bara tråkigt och vardagligt, ungefär som i Oz the Great and Powerful. Eddie Redmayne däremot, han har en field day här. Han njuter av att spela över över över över över. GO!!! Hilarious.

Filmens dialog är bisarrt dålig. ”I love dogs, I’ve always loved dogs”. Ovanpå det får vi dessutom en klyschigt rysk brytning, inte från Mila men från andra.

Inget i filmen är förtjänt. Mila räddas ständigt och jämnt men gör i princip inget själv. Hennes familj består av slemmiga klyschryssar som verkar vara ondskan personfierad. Sen i slutet av filmen städar Mila återigen toaletter men av nån anledning tycker hon nu det är det roligaste som finns och så har hon fått en stjärnkikare av sin nu plötsligt snälla familj. Ridå.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

 

”GO!!!!!”

 

”I love dogs”

 

Oz the Great and Powerful

graffititomten

Nu tar bloggen julledigt några dagar. Men först lite om en film med en viss James Franco som trollkarl, och redan på fredag är det dags för nästa film i det pågående decennietemat, så titta in då. God jul önskar graffititomten!

****

OzTitel: Oz the Great and Powerful
Regi: Sam Raimi
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Så här i slutet av året kör jag uppsamlingsrace med filmer som jag missat tidigare. Den här gången var jag inte sugen på nåt tungt utan mer på humör för nåt lättsamt. Oz the Great and Powerful var en film som hade fått dålig kritik men det var ju ändå lite skön fantasy och en mysig stund tänkte jag. Man kan säga att filmen är en prequel till mysmusikaläventyret The Wizard of Oz. Vi får se hur den mer eller mindre misslyckade trollkarlen Oscar Diggs (James Franco) under en storm färdas i en luftballong från Kansas till landet Oz och där dras in i en häxfajt.

Jag tänker för en gångs skull på musiken. Den är gjord för att väcka en känsla av magi och fantasi. Mycket riktigt visade det sig vara alvmannen Danny Elfman som stod bakom den.

Och därmed var det slut på magin.

James Franco är dålig. Eller ja, när han ska spela trollkarl är han dålig. Jag tror inte för ett ögonblick att han är trollkarl. Nu ska han i och för sig vara en misslyckad trollkarl men ändå… När han i inledningen, när han är kvar i det svartvita Kansas, är han ok i en kort scen mot Michelle Williams.

Landet Oz är inte svartvitt. Det fullkomligt skriker om färger. Det ska vara magiskt, mystiskt och mysigt men det kunde inte vara mer tråkigt. Den mustiga sagokänslan saknas helt. Allt känns artificiellt, för rent, för snyggt, för datoranimerat, för slickt. Efter att Oscar landat med sin ballong i Oz är plötsligt Mila Kunis där. Kunis spelar en av häxorna men känns utklädd, helt fel och bara fel. Hennes kläder matchar inte resten av designen på Oz. Det känns som att Kunis ska till catwalken i Paris, inte till Smaragdstaden.

Filmens problem är att den inte lyckas skapa sammanhang för några av sina rollfigurer. De dyker bara upp, helt utan sammanhang. Oscar stöter på en flygande apa (Zach Braff), en bra animerad flicka av porslin (China Girl) och andra men ingen känns riktigt hemma i Oz.

Precis som i den gamla The Wizard of Oz så gillar jag idén med att personerna i den verkliga svartvita världen dyker upp i Oz i form av fantasifigurer. Porslinsflickan är t ex i den verkliga världen en flicka i rullstol vars föräldrar ber ”trollkarlen” Oscar att bota henne. Men det hjälper inte detta sömnpiller till film. Oz the Great and Powerful är tyvärr urtrist, aldrig spännande, bara tråkig.

betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Samma skådis!

Franco

Oz

Alien

Alien

Black Swan


Titel: Black Swan

Regi: Darren Aronofsky
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Black Swan är en otroligt bra och nervig film. Natalie Portman är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll. Hon står för en rejäl mental och fysisk prestation. Portman spelar Nina, en balettjej med höga krav på sig, från andra men inte minst från sig själv. Hon bor hemma hos sin överbeskyddande mamma som givetvis dansade balett i sin ungdom men aldrig blev en stjärna.

Nina ska spela i Svansjön och hon ska vara både den vita svandrottningen och den svarta svanen. Hon är som gjord för den vita svanen men för att spela den svarta måste hon omvandla sig själv till en annan person än vad hon är.

Filmen kryllar av speglar. Folk dyker upp i speglar, tittar sig i speglar, visas i speglar, spruckna speglar. Det var nästan så att blev övertydligt där ett tag. Speglar kan man se som symboler för mycket, här blir det en symbol för en annan sida av ens personlighet. Och sen är ju speglar som gjorda för film, inte minst skräckfilmer. Och Black Swan känns bitvis som en psykologisk skräckis.

Nina försöker bryta sig loss från sin mamma. För att klara de dubbla svanrollerna krävs det att hon faktiskt kommer fram och hittar den där mer äventyriska sidan av sig själv. Att släppa kontrollen, inte sträva efter perfektion. I takt med arbetet med baletten, som leds av Vincent Cassels ganska äckliga rollfigur, börjar Nina bli paranoid. Hon känner att alla är emot henne inklusive nya vännen Lily spelad av Mila Kunis.

Natalie Portman gestaltar Nina på ett oroväckande bra sätt. Jag blir helt uppslukad av hennes bräckliga men envisa personlighet.

Black Swan är en suverän psykologisk thriller och skulle jag nämna ett antal andra filmer som jag kommer att tänka på så nämner jag dessa: Mulholland Drive, Persona, Repulsion, Hyresgästen, Fight Club, Pianisten. Plus Aronofskys egna The Wrestler. Black Swan är en The Wrestler fast i balettvärlden och båda avslutas med ett hopp…

4+/5

%d bloggare gillar detta: