Johan Falk: Ur askan i elden (2015)

ur-askan-i-eldenDå var det dags att dra igång den sista omgången med filmer om Johan Falk & Co och vi börjar med att kasta oss ur askan i elden. Johan Falk får det nämligen hett om öronen i denna den sextonde filmen. Efter det som skedde i Kodnamn: Lisa (Falk hjälpte tjallaren Frank Wagner och dödade en lettisk maffiaboss) lever Johan och hans familj nu under skyddad identitet.

Falk själv är ett nervöst vrak, drömmer mardrömmar, får panikattacker, och här måste jag säga att Jakob Eklund gör en (faktiskt!) bra insats. Han känns rädd på riktigt. Även samspelet med Marie Richardsson (Eklunds fru i verkliga livet) är bra och jag tror på att de är en familj.

När frun till den där döda maffiabossen dyker upp för att försöka få tag i sin mans ägodelar blir Falk nyfiken. Det slutar med att han följer med frun (maffiabossens alltså) till Riga för att lösa nån typ av gåta. Det går inte så bra för Falk i Riga, vilket filmtiteln antyder.

Parallellt med detta får vi följa maktkampen i Seth Rydells gangstergäng. Seth (en som vanligt stabil Jens Hultén) har fått en dotter på halsen för att uttrycka sig dåligt. Grejen är nämligen att Seth, hur konstigt det än kan låta, nu verkar vilja en någorlunda laglydigt liv. Det visar väl att barn kan ge, och ger, en positiv förändring, i alla fall i Seths liv.

Tyvärr, för Seths del, så släpps en stor del av hans gamla gängmedlemmar ut från fängelset efter några år bakom galler. De, och speciellt Jack (Björn Bengtsson), är inte speciellt intresserade av att vara laglydiga, om man säger så…

Ur askan i elden är en relativt lovande inledning på resan mot Slutet av Falk-filmerna. Det är bitvis spännande på ett sätt som är ganska ovanligt i svenska polisthrillers.

Det var kul att se att Marie Richardsson fick lite mer att göra här också. Som jag skrev tidigare så funkar samspelet med Eklund bra och dessutom ger Richardsson en grupp poliser en rejäl avhyvling i en bra scen.

Scenerna mellan Seth och polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) är sevärda som vanligt. De bedriver ett intressant maktspel och har även nån sorts – romantisk? kärlek börjar med bråk? Spuffy? – kemi. Det känns nästan som att de kan vara ett blivande par. Kanske i en annan Johan Falk-värld.

En av nykomlingarna i filmserien är Björn Bengtsson som alltså spelar Jack som är ute efter att ta över efter Seth som ledare i det kriminella gänget. Jack är en otäck karaktär, en sån där slemmig vessla som inte har nån som helst tjuvheder. Bra spelat av Bengtsson! Otäck.

Ur askan i elden är en helt ok Johan Falkare och betyget blir en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Luftslottet som sprängdes

Hasse Alfredson

Hasse Alfredson i lösnäsa

Titel: Luftslottet som sprängdes
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Då har vi kommit till den sista delen i de svenska versionerna av Millennium-serien. Om den amerikanska Fincher-filmen skriver jag på tisdag eftersom mitt måndagstema Martial arts-måndag kör igång igen efter jul och nyår.

Ah, jag var tvungen att se även den sista delen av Millennium-trilogin på bio. Salander (Noomi Rapace) ligger på sjukhus efter konfrontationen med sin far, Zalachenko, i slutet av förra filmen. Den hemliga gruppen inom Säpo som skyddat Zalachenko försöker sopa igen spåren efter sig, bl a genom att försöka få Salander inspärrad på psyket. Blomkvist (Michael Nyqvist) bedriver efterforskningar och är Säpo-gruppen på spåren.

Jag måste säga att handlingen är lite lustig. Det känns som att filmen går ut ganska hårt men sen är det som om luften i slott… ehe ballongen sakta pyser ut, utan nån riktig nerv. Slutdelen är en ganska lång och lite småtrist rättegång. Nu är ju rättegång på filmen ändå nästan alltid sevärt och så även här. Filmen är hyfsat underhållande hela tiden även om det efter ungefär 2/3 går rejält på tomgång.

Som vanligt är det en stenhård Noomi Rapace som lyfter det hela. Det förekommer en skön scen när Salander Spoiler i princip helt immobiliserad i sjuksängen, får reda på att Zalachenko, hennes far, har blivit mördad och då ler förtjust Spoiler slut

Det som är bra med Rapace och hennes rollfigur är att det är konsekvent. Salander gör aldrig nåt spektakulärt, publikfriande, utan är oförlåtande och lika envis och vrång mot alla. När hon vet att hon har nån att tacka för nåt så bär det emot nåt enormt att sänka garden och faktiskt säga tack (om det ens sker).

Jag vet inte vad det är; nånstans ser jag att det egentligen är en film med med hackig dialog (Lena Endre!) och krystade scener men ändå så finns det nåt som jag gillar. Kanske beror det på att jag har läst böckerna.

3-/5

Flickan som lekte med elden

NoomiTitel: Flickan som lekte med elden
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Imorgon kommer min recension av den sista filmen i Millennium-serien men först alltså om del 2 Flickan som lekte med elden.

Första delen i Millennium-trilogin var en helt ok thrillerdeckare där Noomi Rapace stack ut som den stenhårda Salander. Speciellt scenerna med slemadvokaten Peter Andersson blev uppmärksammade, med all rätt. Del två är lite annorlunda i handling och tempo. Det är mer action än i Män som hatar kvinnor som till stora delar var en pusseldeckare. Samtidigt som det är mer action känns den även mer vanlig. Det förekommer dötrista scener på Millennium-redaktionen med allt som oftast dåliga skådisar som verkar läsa innantill (eller åtminstone inte framför sina repliker på ett naturligt sätt). Det känns inte som en äkta tidningsredaktion. Har man gjort nån research överhuvudtaget om hur det funkar på en tidskrift? Scenografin var blek.

Nåväl. Salander var hård som vanligt. Det finns en intensitet i scenerna hon är med i. Jag gillade speciellt när hon sminkar sig som mimare när hon ska ”förhöra” en person. Det kändes nästan som något sorts surrealistiskt kammarspel här, men bra. Nyqvist är nonchalant rolig när han är vrång mot polis och andra. Man märker att de inte har haft lika stor budget här. Det är inte lika snyggt och välproducerat som i ettan. Tempot är som sagt är högre och ibland blev det hyfsat spännande. Hela sekvensen med Paolo Roberto var faktiskt helt ok. I övrigt känns det lite för vanligt. Bl a får vi träffa en blond jätte som inte känner smärta. Ett nytt grepp… not! Men, men, jag ska inte klaga för mycket. Det är en mysig och vanlig söndagsfilm.

3/5

%d bloggare gillar detta: