Manchester by the Sea (2016)

Jag visste inte speciellt mycket om Manchester by the Sea innan jag satte mig ner för att se den. Jag visste nog precis lagom mycket. Casey Affleck skulle spela en snubbe som återvänder till sin familjs hemstad efter att hans bror har dött och upptäcker där att han har fått ansvaret för sin tonårige brorson.

Ja, mycket riktigt, Casey Affleck spelar Lee som jobbar som vaktmästare i Boston. Lee har inte ett trevligt liv. Han är frånkopplad från allt normalt socialt liv vad det verkar. Det sociala liv han har består av att mucka gräl på den lokala puben efter för många öl eller att gräla med hyresgästerna där han jobbar.

Nånting har uppenbarligen hänt i Lees liv som gjort att han blivit så frånkopplad som han är. Vad det är vet vi inte som tittare. En dag ringer en av hans brors kollegor och berättar att brodern dött i en hjärtattack. Lee tar bilen norrut till den lilla kuststaden Manchester-by-the-Sea.

Det som förvånade mig en hel del var att Manchester by the Sea visade sig innehålla så pass mycket humor som den faktiskt gjorde. Det började direkt i inledningen när vi får se hur Lee gör hembesök hos de olika hyresgästerna han ansvarar för. Lee är som ett isblock av känslor och kontrasten som uppstod gjorde mig full i skratt. Dessutom var det talande att hyresgästerna alla hade sina egna problem med familj och släkt, problem som vi fick kortkorta inblickar i. Det visar att historier värda att berätta finns överallt.

En bra bit in i filmen är det en sorts mysteriefilm. Vad är det Lee har råkat ut för? Alla i den lilla staden vet förstås om det men det är inget som det pratas om med Lee, i alla fall inte nu. Så småningom får vi givetvis reda på vad som har hänt men mer om det senare.

Det första scenen där jag tänkte att det var nåt speciellt med filmen var nog när Lee ska berätta för brorsonen Patrick (Lucas Hedges) att hans pappa har dött. Det var en fin scen, som utspelar sig på en hockeyträning. Träningen avbryts och brorsonen åker fram till Lee vid sargen samtidigt som de andra spelarna står kvar på andra sidan rinken. Vi som tittare betraktar Lee och Patrick på avstånd precis som Patricks lagkompisar. Just i detta ögonblick är Lee och Patrick som i en egen bubbla där de andra inte kan komma in. För lagkompisarna går dock livet vidare när det ögonblicket är över. Det gör det ju även för Patrick, men på ett annat sätt.

(Scenen ovan fick mig att tänka på en liknande scen i avsnittet ”The Body” från tv-serien Buffy the Vampire Slayer där Buffy ger ett tungt besked till sin syster Dawn. Ni som sett avsnittet vet vilken scen jag menar.)

Nu har vi kommit fram till pudelns kärna om man säger så. Vad är det som har hänt med Lee? Vi som tittare får reda på det i en flashback-sekvens som jag spelade om i huvudet efter att jag sett filmen. Det var en magisk serie med scener som samtidigt gjorde mig illamående. Här kände jag att filmen verkligen lyfte. Musiken var strålande och små detaljer gjorde stor skillnad, som t ex ljudet av stolar som skjuts ut från bordet när man reser sig efter ett polisförhör. Illamående.

Tillbaka till humorn. Det känns helt bisarrt att filmen är så rolig när det samtidigt är så mörkt. Men det är kanske därför som jag gillar filmen så pass mycket som jag gör. Filmen är faktiskt rolig i dess allra mörkaste stunder, hur konstigt det än kan låta. Det är lite som en skräckfilm där man kanske skrattar när anspänningen blir för stor.

Relationen mellan Patrick och Lee tyckte jag var underhållande. Patrick spelar oberörd och lever som vanligt med kompisar och dubbla flickvänner som han jonglerar med. Lee agerar motvilligt chaufför. Det förekommer en hel del roliga scener då Lee dras in i Patricks intriger.

Hur skötte sig Michelle Williams, och är hon värd sin Oscarsnominering? Mycket bra, och ja. Det är just det här biroller handlar om: att skapa en trovärdig rollfigur som känns som en del av filmen och med en egen backstory. Det tycker jag Williams lyckas utmärkt med. Att göra det med så kort speltid är imponerande.  Det är kvalitet det handlar om, snarare än kvantitet. Den näst sista scenen hon är med i mot Affleck är rörande och mycket bra.

Slutligen gillar jag verkligen miljöerna – den isiga snön, det blå havet, fiskmåsarna (eller inbillar jag mig dem?), fiskebåtarna, villorna, den vintriga känslan – i samhället Manchester-by-the-Sea och i filmen Manchester by the Sea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmspanar-tema: Kärlek – Blue Valentine (2010)

filmspanarna_kvadratJag ser inte överdrivet många filmer i den romantiska genren. Det är nog den generiska romantiska komedin som är ett spöke för mig. Trodde jag. När jag kollade under Romantik-kategorin på min blogg så fanns det ändå 59 inlägg. Men det beror väl på vad man jämför med. Exempelvis hade Skräck hela 87 inlägg. Jag visste inte att jag var en sån skräckfantast. Science fiction dominerar med 158 inlägg, och det var mer väntat då det är en favoritgenre. Vidare blev Fantasy knappt slagen av romantiken med sina 52 inlägg. Den smala genren Martial arts hamnade på 45 inlägg. Under Brott hittar vi 91 inlägg vilket kanske säger en del om vilka ämnen som filmvärlden fokuserar på.

Den här månadens filmspanartema är Kärlek och därmed har jag alltså chansen att nå 60 inlägg i Romantik-kategorin. Nu är ju romantiska komedier och kärleksfilmer inte nödvändigtvis alls samma väsen och när jag funderade på vilken film jag skulle se behövde jag inte fundera speciellt länge. Det handlade om en film som många tipsat mig om men jag har inte kommit till skott med den. Förrän nu!

****

Blue Valentine (210)

Blue Valentine är regisserad Derek Cianfrance som gjorde den i mina ögon strålande The Place Beyond the Pines. Det var alltså på tiden att jag fick ändan ur och kollade in kärlekstragedin Blue Valentine. Filmen skildrar ett förhållande mellan två människor och hur det förändras från första förälskelsens blindhet till vardagens lunk och ovanor. En riktigt blå Alla hjärtans dag.

Paret i filmen, Cindy och Dean, spelas av Michelle Williams och Ryan Gosling. De båda är strålande. Jag kände nästan att så där man kan känna ibland i intensiva dokumentärer, att man kommer fööör nära verkliga personer, att man får ta del av deras vardag utan att de vet om det. Deras vardag är skildrad rakt upp och ner och jag förstår deras förhållande bit för bit utan att det behöver förklaras. Blue Valentine handlar nämligen om människor och inte plot points och då behöver inget förklaras utan det man ser det är det man får.

Blue Valentine

Åh, den här bilden…

Det som gör filmen extra stark är att den utspelas under två tidsperioder. Först har vi nutiden när Cindy och Dean bor i ett hus med sin typ 6-åriga dotter. Cindy är sjuksköterska och Dean jobbar som målare. Sedan hoppar filmen tillbaka flera år kring tiden när de möttes, blev kära och gifte sig. Och så hände det en hel del annat också men det får ni se när ni ser filmen (för det ska ni göra om ni inte har sett den!). Det som händer i nutid knyts snyggt ihop med händelser i det förflutna. Vi får bitvis hela bilden uppmålad för oss. Vi får förklaringar till varför vissa saker är känsliga mellan de båda.

Det som ändå sticker ut mest är konstrasten mellan de båda tidsperioderna. I dåtiden, ja, då är allt möjligt. Det finns problem givetvis. Allt är inte frid och fröjd men mellan Cindy och Dean finns en attraktion som känns spännande och lustfylld. I nutiden så har saker stannat upp. Dean är som en annan person. Han har stannat upp. Vanor har blivit till ovanor. Att vara slacker funkar inte livet ut. Att Cindys pappa (spelad av John Doman från The Wire, yay!) i nutiden behöver en syrgastub för att kunna andas ordentligt är en annan liten detalj som visar på tidens melankoliska gång.

Regissören Derek Cianfrance har en stil som jag kände igen från The Place Beyond the Pines. Det är en på samma gång episk och intim stil. En märklig kombination det där, men det är just det som gör hans filmer speciella.

Blue Valentine är fin, fin, fin film som alltså handlar om människor på ett för mig väldigt äkta sätt. När filmen började ta slut kände jag att jag ville ha mer. Jag ville en försoning, men jag visste att det var omöjligt. Jag ville ha ett sorts avslut. Filmen är dock bättre än så. När den är slut sitter jag med en känsla av att vilja ha mer men ändå är jag nöjd, och det är ett gott betyg till filmen. Ett tag var den faktiskt uppe och nosade på högsta betyg.

   

Kolla nu in vad de andra filmspanarna love bombar om.

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg)

Wendy and Lucy (2008)

WendyJag kör en gammal recension av en festivalfilm från 2008…

Jaha, det blir inte så mycket mer indie än så här. Jo, kanske i den sista filmen som jag såg på festivalen, Ballast (kommer en recension av den senare). I Wendy and Lucy spelar Michelle Williams en avig tjej, Wendy, som är på väg till Alaska med sin hund Lucy för hitta nåt jobb och leva i fred. När bilen går sönder och hunden försvinner blir det jobbigt för Wendy att komma vidare och hon är fast i en amerikansk håla utan pengar och det mesta verkar gå fel. Men Wendy är envis och träffar i alla fall en trevlig parkeringsvakt (Wally Dalton).

Alltså, jag bara måste lyfta fram Michelle Williams här. Hon gör en grym rolltolkning så långt bort ifrån Dawson’s Creek som man kan komma. Hon känns helt äkta som tjejen som går sin egen väg. Wendy är en sån där person som vill sköta sig själv och när hon tvingas konfronteras med andra så blir hon ganska tvär. Hon är envis, nästan lite så där dumt envis. Efter ett tag bara önskar jag mig att Wendy ska få hitta sin hund. Jag gillar miljöerna i filmen. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Till slut landar filmen på en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Ett par på raden framför hade beslutat sig för att inta lunchen i biosalongen och kom därför in i salongen med varma, osande mackor med tillhörande prasslande papper. Utvisning tio minuter.

Oz the Great and Powerful

graffititomten

Nu tar bloggen julledigt några dagar. Men först lite om en film med en viss James Franco som trollkarl, och redan på fredag är det dags för nästa film i det pågående decennietemat, så titta in då. God jul önskar graffititomten!

****

OzTitel: Oz the Great and Powerful
Regi: Sam Raimi
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Så här i slutet av året kör jag uppsamlingsrace med filmer som jag missat tidigare. Den här gången var jag inte sugen på nåt tungt utan mer på humör för nåt lättsamt. Oz the Great and Powerful var en film som hade fått dålig kritik men det var ju ändå lite skön fantasy och en mysig stund tänkte jag. Man kan säga att filmen är en prequel till mysmusikaläventyret The Wizard of Oz. Vi får se hur den mer eller mindre misslyckade trollkarlen Oscar Diggs (James Franco) under en storm färdas i en luftballong från Kansas till landet Oz och där dras in i en häxfajt.

Jag tänker för en gångs skull på musiken. Den är gjord för att väcka en känsla av magi och fantasi. Mycket riktigt visade det sig vara alvmannen Danny Elfman som stod bakom den.

Och därmed var det slut på magin.

James Franco är dålig. Eller ja, när han ska spela trollkarl är han dålig. Jag tror inte för ett ögonblick att han är trollkarl. Nu ska han i och för sig vara en misslyckad trollkarl men ändå… När han i inledningen, när han är kvar i det svartvita Kansas, är han ok i en kort scen mot Michelle Williams.

Landet Oz är inte svartvitt. Det fullkomligt skriker om färger. Det ska vara magiskt, mystiskt och mysigt men det kunde inte vara mer tråkigt. Den mustiga sagokänslan saknas helt. Allt känns artificiellt, för rent, för snyggt, för datoranimerat, för slickt. Efter att Oscar landat med sin ballong i Oz är plötsligt Mila Kunis där. Kunis spelar en av häxorna men känns utklädd, helt fel och bara fel. Hennes kläder matchar inte resten av designen på Oz. Det känns som att Kunis ska till catwalken i Paris, inte till Smaragdstaden.

Filmens problem är att den inte lyckas skapa sammanhang för några av sina rollfigurer. De dyker bara upp, helt utan sammanhang. Oscar stöter på en flygande apa (Zach Braff), en bra animerad flicka av porslin (China Girl) och andra men ingen känns riktigt hemma i Oz.

Precis som i den gamla The Wizard of Oz så gillar jag idén med att personerna i den verkliga svartvita världen dyker upp i Oz i form av fantasifigurer. Porslinsflickan är t ex i den verkliga världen en flicka i rullstol vars föräldrar ber ”trollkarlen” Oscar att bota henne. Men det hjälper inte detta sömnpiller till film. Oz the Great and Powerful är tyvärr urtrist, aldrig spännande, bara tråkig.

betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Samma skådis!

Franco

Oz

Alien

Alien

Meek’s Cutoff

Titel: Meek’s Cutoff
Regi: Kelly Reichardt
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Meek’s Cutoff är en annorlunda western som bl a Henke har skrivit om. Det är en sån där perfekt indiefilm (inte indianfilm alltså… heh) som jag gillar att se på Filmfestivalen i Stockholm. Den hade passat perfekt där. Nu såg jag den mellan sportsändningarna mitt i OS-sommaren.

Vi kastas direkt in i handlingen då en grupp immigranter i USA försöker hitta nya mark att slå sig ner på. Nybyggarna har anlitat en viss Stephen Meek som lett dem bort från huvudvägen på en genväg till det förlovade och frodiga landet. Fast grejen är att Meek inte har speciellt mycket koll. Han genomskådas ganska snabbt av Emily (Michelle Williams), en ung kvinna med skinn på näsan. Det är männen som tror de styr men Emily är den som nånstans kontrollerar skeendet. Meek, han skryter om hur han dödat indianer och känner till landet som sin egen ficka, men nåt vatten, det kan han inte hitta.

Filmen är långsam och vi får ej heller nån backstory. Den börjar och sen slutar den och lämnar mig sugen på att se mer. Ljudspåret är mycket bra, en sorts ambient electronica som ger en perfekt ödsligt stämning. För mig var det något av meditation att se filmen. Lite annorlunda med så moderna musik gjord av datorer och syntar i en westernfilm. Här var det liksom inga fioler och munspel, men det funkade alltså perfekt och gjorde inte att man tappade den historiska känslan som väl annars kan vara en risk.

Under filmens gång hade jag ingen aning om vem som spelade Meek, han var fullkomligt dold i ett buskigt skägg och långt hår. Paul Dano är med också och han är som vanligt en något obehaglig, nästan slemmig, person, precis som i There Will Be Blood.

Meek’s Cutoff är en nedtonad film men den är ändå spännande och det är nånting som gör att jag tänker på den efteråt. Fotot och miljöerna i filmen är vackra. Åh, vad jag önskar att jag hade haft möjlighet att se den på bio. Nåt som är lite speciellt är att den är filmad med det gamla tv-formatet 4:3 vilket regissören valde för att ge en känsla av utsatthet och ensamhet.

4-/5

PS. IMDb upplyste mig om att det var Bruce Greenwood som spelade Meek, och han har jag ju faktiskt sett i en hel del storfilmer, t ex National Treasure: Book of Secrets.

Shutter Island


Titel: Shutter Island
Regi: Martin Scorsese
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Som utlovat kommer här en recension av ytterligare en DiCaprio-rulle. Den här gången Shutter Island i regi av Martin Scorsese. Jag hade ganska höga förväntningar när jag såg filmen för ungefär ett år sen. Och början var bra men sen…

Oj. Den här rullen bombade tyvärr nånstans på halva vägen. Början är skön med bra miljöer ute på ön i form av ett gammalt fort och en mental anstalt. Det kan knappast bli bättre. Men nånstans när DiCaprio börjar ha allt för mycket syner/drömmar om sin döda fru, så blir det nån sorts skräckissoppa. Det blir för utdraget, överdrivet, överdådigt. DiCaprio börjar spela över å det grövsta. Vissa scener kan jag bara skratta åt, t ex när Leo kommer hem, hittar barnen döda i vattnet  och skriker ”Nooo, please, God, nooo!!”(ja, jag förstår att det är därför han är rädd för vatten i början på båten). Alla scener med frun (Michelle Williams) är för övrigt sega, långdragna — funkar inte alls.

Men visst, eftersom DiCaprio inbillar sig allt, och har grandiosa konspirationsteorier om nazi-doktorer etc så ska ju allt vara överdrivet. Problemet är att man måste sega sig igenom dessa överdrivna b-skräckisscener. En småsak som jag störde mig på: det såg lite datoranimerat ut ibland, t ex blodmolnen när de sköt tyskarna på rad (fattar inte det där med att det ska vara datoranimerat blodstänk hela tiden, nu för tiden). Ben Kingsley är strålande obehaglig med små medel. Max von Sydow är inte med så mycket, men han är bra när han är med.

2+/5

%d bloggare gillar detta: