Brooklyn (2015)

BrooklynSpike Lee har gjort en joint som heter Crooklyn. I motsats till vad man kanske kan tro så är det inte alls en gangsterrulle utan verkar vara (jag har inte sett den) en varm familjefilm som utspelar sig i – ja, just det – Brooklyn! Gissa var filmen jag skriver om idag utspelar sig? Ja, just det, Brooklyn! Även här får man leta förgäves efter gangsters. Det här är nämligen en snäll film. Den är kanske t.o.m. för snäll för sitt eget bästa. Samtidigt är det just det jag gillar med filmen.

Saoirse (sörschö) Ronan spelar Eilis, en ung irländska som på 1950-talet flyttar till Brooklyn i New York. På Irland lämnar hon kvar sin mor och syster. I USA har hon fått jobb på ett varuhus men hon är blyg och charmerar inte direkt kunderna. Dessutom är hennes hemlängtan enorm och hon gråter sig till sömns på kvällarna. Men så träffar hon italienaren Tony på en dans och de två blir ett par och så småningom börjar Eilis känna sig mer hemma. När hon sen (pga orsaker) måste resa tillbaka till Irland känner hon sig kluven. Stanna kvar på Irland eller fortsätta sitt nya liv i USA?

Jahapp. Det var ju trevligt det här. Det är fullkomligt ofarligt men mysigt och trevligt. Saoirse Ronan passar perfekt i sin roll. Jag gillar rollfiguren. Beslutsam och blyg på samma gång. Sympatisk helt enkelt. Det var kul att följa hennes liv i USA och hur hon sakta anpassar sig. Gulligt skulle jag t.o.m. kunna dra till med.

I USA bor Eilis på ett pensionat för kvinnor och här får vi några roliga scener när de inhysta äter middag tillsammans med sin hyresvärdinna (spelad av spjuvern Julie Walters). Det förekommer även en rolig sekvens när Tony bjudit hem Eilis till italienska familj på middag.

Kemin mellan Tony (Emory Cohen) och Eilis är bra. Ett tag tror jag att han ska vara en vänstrande mansgris som inte har rent mjöl i påsen. Men jag sa ju att det här var en snäll film.

När Eilis är tillbaka på Irland försöker filmen lura i oss att Eilis måste göra ett val mellan Tony och en irländsk snubbe från hembyn. Det funkar inte riktigt eftersom snubben spelas av en viss Domhnall (som engelskans tonal fast med d) Gleeson. Här finns alltså ingen kemi alls. Fast å andra sidan kanske filmen menar att det mer handlar om att Eilis känner en press från sin mor att stanna kvar snarare än att det är Domhnall som lockar.

Nu kom jag att tänka på filmen The Martian. Där fanns inte heller nån typisk skurkroll, en ond rollfigur. Nej, alla var i grunden hyvens personer. Det är likadant här (även om det fanns en gnällig och skvallrande tant i Eilis hemby), och det ger en mysig känsla men de där riktigt höga insatserna saknas kanske. Nu kan det ju givetvis finnas höga insatser även utan skurkar. Fast precis som The Martian så är Brooklyn en sympatisk film som inte lyckas skaka om mig. Den vaggar mig snarare, och snällhet räcker ganska långt det med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Brooklyn har premiär idag fredag och vill du ha en mysig och ofarlig stund på bio så passar den perfekt!

Andra filmspanaråsikter om filmen? Ja, jag har en känsla av att det blir en hel del mellanmjölksbetyg.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Frances Ha (2013)

FrancesDet gick alldeles för lång tid efter att jag såg Frances Ha innan jag nu till slut kom mig för att skriva ner min tankar ordentligt om filmen. Det beror delvis på att jag såg filmen i ett galet race där jag betade av filmer som jag kanske trodde skulle kunna hamna på min lista över förra årets tio bästa filmer. Nu hamnade inte Frances Ha där så därför blev det inte av att jag skrev om den direkt.

Medan jag såg filmen så klottrade jag ändå ner en del tankar. Lösryckta tankar som poppade upp under titten. Här följer nu en sorts renskrivning av dessa tankar. Vissa tankar kommer jag ihåg mycket väl. Andra ställer jag mig frågande till. ”Hur tänkte jag där eller det där minns jag inget av?” Se det som ett experiment eller ren lathet. 😉

Jag är tveksam till filmen i början. Det är trams och flams. Varför har filmen hyllats? Det är inte min stil i alla fall. Men när Frances (Greta Gerwig) bästa vän och rumskompis Sophie vill flytta in i en ny lägenhet med Lisa blir det lite mer allvar och melankoli. Lisa? Var det inte en pojkvän Sophie skulle flytta ihop med?

På en restaurang försöker Frances betala med kort men köpet går inte igenom. Hon säger ”I’m not a real person yet”. Mmm, talande för filmens tema.

Jag är inte jätteförtjust i musiken. Är det inte lite väl mycket klipp. Jag får ingen riktig rytm.

RÖKA INOMHUS! Coool. Strumpor i sängen. Eh.

Varför springer hon hela tiden?

Småstad vs. storstad. Genuint vs. coolt.

När Frances är på besök hemma (över julen?): tonårskillen mimar och tittar ner i sånghäftet och vill bort medan lillkillen sjunger med frenesi och inlevelse.

När Frances är inne i badrummet i badkaret och mamman frågar ”Frances, how much longer!?”. Ja, hon undrar vad det ska bli av Frances.

När Frances vill låtsasslåss med ”den nya kompisen” efter Sophie och den nya kompisen inte fattar nåt alls. Var det Lisa som var den nya kompisen?

Vänner. Man glider isär. En ska på semester och säger det till sin ”bästa vän” dagen innan resan. Jag känner med Frances när hon liksom inte är med i loopen längre. Sophie ska flytta till Japan. Oj då. Frances är sist att veta. Vänner. Man går in i olika liv. Ibland (oftast) tar det olika lång tid att hitta de där liven. Är det elakt? Frances gör samma sak när hon åker till Paris utan att nån får veta. I Japan är allt hur bra som helst för Sophie, i alla fall om man ska tro hennes blogg…

Är det Maria Bello…? Nej, inte enligt IMDb.

Jag gillar Bowie och Paris.

Filmen höjer sig (överraskande) till en fyra när Frances på en fest berättar om vad hon vill få ut av ett förhållande… eller livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tom

%d bloggare gillar detta: